September, och jag fattar ett svårt beslut. Min nedräkning börjar nu, där allt en gång tar slut. 

När löven faller blir allt på allvar. Mörkret och den kalla luften förenas med ångan och ångesten på leråkrar vi tålmodigt kallar fotbollsplaner. Omgångarna blir färre och färre i takt med att det alltid fattas poäng. När allt ska summeras så kunde ju faktiskt allt gått bättre. ”Vi skulle ju krossat Stockaryd hemma och vi kunde fått med oss en pinne borta mot Vrigstad. Då hade det inte varit några problem idag.”  Analys av idrott slutar alltid med ett stort OM. Men alla vet om att OM inte finns på riktigt. Idrott är vackert. Men också så förbannat iskallt. När säsongen är slut så står vi med facit i hand och kan inte annat än acceptera innan vi beger oss in i mörkret och kylan för att ”hämta kraft” för en ny säsong med nya skor, grönare planer, större visioner och bättre förutsättningar. Allt för att återigen hamna i höstens klor och analysera.

Jag nämner sällan mitt fotbollsspelande så ingående. Det är nåt resultat då och då eller någon anekdot. Men idag tänkte jag släppa på spärrarna. För nu är det skarpt läge. I eftermiddag spelar vi en hyperviktig match mot serietvåan Waggeryd. I skrivande stund ligger vi i Ölmstad på negativ kvalplats med ett poäng upp till Visingsö som under eftermiddagen tar emot tabelljumbon Stockaryd mitt i skördefesten. Ett kast med en torva därifrån, på Ribbavallen, ska vår match spelas mot Waggeryd eftersom ÖIS-gårdens matta drabbats av vattensjuka de luxe. Inte nog med att det regnar, vattnet vägrar flytta på sig. Dräneringshaveri är den troliga orsaken. Nå väl.

Förutsättningarna idag är att vi har två ordinarie spelare borta på annat. En är skadad. En har nyligen fått barn. En vet vi inte riktigt var han är. Undertecknad har ett uppsvullnat och instabilt knä till följd av en olycksalig duell i torsdags. Och för en klubb av Ölmstads dignitet betyder det kris. Vi har tyvärr inte obegränsat med spelare. Och tyvärr händer detta lite för ofta för att det ska funka på den här nivån. Nivån är ändå Smålands högsta serie. Med tanke på det är det ett under att detta redan är den bästa säsongen i ÖIS 81-åriga historia. För tio år sedan låg ÖIS i motsvarigheten till dagens division 4. Vi åkte ur direkt efter att ha spelat in 15 poäng. Idag står vi på 21 poäng med tre matcher kvar att spela.

Eller spelar sånt nån roll?

För tio år sen åkte vi ur. Året efter åkte vi också ur och fick börja om, med en helt ny generation som tog vid. Ett generationsskifte. Fyra år efter degradering till division 5 stod vi redo för en höstmatch som skulle avgöra allt. En match vi inte kunde förlora där och då. För vi hade det. Drivet. Ett driv man får när man känner att man är på väg nånstans. Man är ung och motiverad. Oövervinnerlig och stark och framförallt uppkäftig.

Vi vann och vi har vunnit många matcher sen dess. Men också förlorat. Dock så känns de där förlusterna som en förutsättning för att vinsterna ska minnas med sådan vördnad. Jag är så tacksam för allt fotbollen och Ölmstad IS har gett mig. Resan är den jag minns och försöker minnas. Allt går i cykler. Om tio år är läget ett annat. Kanske spelar ÖIS i trean, kanske i sexan. Men en sak är säker: Där och då är det bara nästa match som räknas, inte hur det gick på Ribbavallen tio år tidigare.