”Ingenting på jorden har starkare förmåga att göra ledsna glada, glada ledsna, de försagda behjärtade, beveka de högfärdiga till ödmjukhet, stilla och dämpa den omåttliga kärleken, lindra avund och hat. Vem kan räkna upp alla hjärtats böjelser som regerar människorna?”

/Martin Luther

Visst blev det himmelsk dans när musiken visslade upp från asfalten. Den oerhörda känslan av att ta sig fram för egen maskin, den där frihetskänslan. Jag vet mycket väl att jag skrivet att frihet inte finns och det gör den inte heller men känslan har jag ALDRIG ALDRIG förnekat. Det är svåra ord att försöka finna för att beskriva hur det är att ge sig i kast med trubbel och drömmar när man varit hårt bunden under en tid. Vet inte vad jag ska börja, om vi ska ta det från början när taxin släppte av mig i Canazei efter veckans lönsammaste resa och jag stod på parkeringen i slalompjäxor helt oförmögen. Våldtagen av ivret, begäret och affärsetiken i ett turistland. Men jag tycker vi släpper det där.

Vi fångar upp historien i nutid fast en vecka tillbaka. Hon tittade in i mina ögon och rör mig samtidigt över knäet precis sekunden efter att jag sagt att jag tänkte cykla lite längre till helgen och frågade frågor kring var det värsta var som kunde hända.

-Du ska väl inte tävla?

-Absolut inte.

-Inget motionslopp heller? För då blir det tävling.

-Nej absolut inte bara cykla lite längre, sa ja och ljög henne i ansiktet samtidigt som vi kom fram till att riskerna inte var särskilt stora.

Allt innebär en risk. Gränsen mellan djärvhet och dumdristighet är partikelfin. Jag har aldrig känt mig som Johan Olsson när jag diagonalat mig fram på skidor men i försnacket över kaffet innan start fanns vissa likheter, inte förberedd + skadad. Skitsnack? Vad annat kan man vara än ärlig?

Jag var en turist som iklätt mig ett annat lands folkdräkt. Som en byfåne satt jag med ludna ben, nyköpt cykeltröja och en tretton år gammal cykelhjälm. Vid uteserveringen stod en lånad cykel som jag aldrig på riktigt cyklat på. Det finns absolut ingenting av det här som är meriterande men det var en fantastisk resa över sexton mil och 2152 höjdmeter. Grejen var att jag var mentalt väldigt väl förberedd, visste mina starka och svaga sidor och agerade därefter. I det fallet är också Johan Olsson ett föredöme. Andra föredömen är Richard Waldermarsson, la lepre stanca och Oskar Lund. Utan er ingenting.

Tack!

Vill ni se bilder från dagen så kolla #rapha12hills i eran instagram app.