Det fanns inte mycket kvar att hurra för. Helgen och veckan var i princip slut och jag också. Jag tog hunden i koppel och strök bort längst vägen. En man lastade en båt i skymningen, det var strax före bäcksvart.  Vi började snacka och mannen var euforisk, han hade precis landat en rekordgädda. Strax under tio kilo löd det nya personliga rekordet taget på fluga. Vi pratade länge och väl om spöt, metoderna och om hur det ofta blåser. På två timmar hade han landat sexton stycken gäddor varav ett var rekord, han sa att han lever länge på det här. Helt jävla underbart för att återge orden exakt. Jag gick hemåt och tände skrivbordslampan och tänkte på känslan han skulle leva länge på.

Det sägs att Jan Myrdal behandlade kärleken som en slaktare behandlar ett köttstycke. Om det vet jag ingenting men han har haft fyra fruar vid sin sida. Det sägs att han höll föreläsningar i sängen om kvällarna, om imperialistisk kultur eller kanske något annat. Man måste ta av sig hatten för en sådan. Kämpat länge och väl. Han ser skrivandet som en hedersam uppgift, inget att tulla på, det är hans livsnerv. Ingen kan på samma sätt artikulera ordet arbete så som han.

Leva länge på, vilken flugfiske kille. Det var längesen man hittade något att leva länge på, om man inte räknar dom här små mötena. Både han och jag var både gladare när vi kom hem än när vi gick. Det finns inget nytt under solen, bara andra vinklar var det någon som sa och jag antecknade. Detta blogginlägget är precis likt så många andra. För vad är inte liv om inte förmågan att framställa kopior. Det är precis vad evolutionen behöver, kopior som inte är exakt lika. Som en blogg behöver inlägg.

För att överleva i en existerande omgivning så behöver man breda ut sig och kopiera av sig i stor mängd. En bloggpost varje dag, lika säkert som skatten och döden. Något att leva av, länge. Ingenting är gratis. Liv måste omsätta en viss kvantitet av resurser och energi och ur detta föddes konkurrensen. Samarbete(som är den här bloggens hörnsten) har historisk sätt varit en oerhörd fördel och inget tyder på att motsatsen skulle inträffa.

I livets begynnelse slog sig en föregångare till våra cellkärnor ihop sig med en framfusig parasit, en prokaryot. Det blev fight. Cellprototypen försökte svälja parasiten men lyckades aldrig att smälta den alternativt så var det parasiten som anföll cellprototypen utan att lyckas döda den. Här svävar vi mellan tro och vetenskap men som ni alla vet så tvistar de lärde. Men trots antagonismen blev resultatet väldigt gynnsamt för dom båda. Här föddes specialisering, arbetsdelning och samarbete. Olika komponenter sysslar med olika uppgifter men drar åt samma håll. Ni har redan räknat ut att resultatet blev enkelcelliga organismer och att det hela fortsatte att förfinnas genom naturligt urval som två miljarder år senare blev till flercelliga konstellationer.

Flercelliga organismer utvecklade ett biomolekylärt språk som salt, socker och aminosyror för att kommunicera med varandra. Men samarbetet måste verkligen ge verkliga konkurrensfördelar eftersom ett sammangående (kollektiv, äktenskap, företagsköp) kräver att man ger upp en bit av sin inviduella frihet och möjlighet att alltid kunna se till sig själv och sina egna intressen. När saker och ting blir obehagliga kan det vara rationellt att sköta sig själv och skita i andra men specialisering och samarbete slår självförsörjning och isolering sju dagar i veckan. Därför måste kollektivet posta ett inlägg varje dag för att bevara sin fördelaktiga existens. För hela kollektivet lever och dör tillsammans. Ett skott i hjärtat drabbar även de för stunden välmående cellerna i tårna.

När jag sitter här under skrivbordslampan och försöker hitta på ett sätt att läxa upp Arvid för uteblivit arbete(myrdalskt uttryckt) så för varje ögonblick som passerar så samverkar mellan 70 och 100 biljoner celler. Det finns magi i det, precis som i att fånga en gädda med flugfiskespö. Små små historier, varje dag.

/Holaveden