Ni som läser håller kanske med mig. Kanske inte. Men mitt hjärta slår extra snabbt när en idrottsplats äntras. Det ligger alltid en mystik i luften. Som att gräset och löparbanorna försöker viska om forntida segrar och nederlag. Träbänkarna ljuger. Vindarna som färdas över tartanen eller kolstybben har färdats där miljontals sekundmeter och skvallrar om löpsteg och långbollar. Sammanhanget sätter man ihop själv.

En idrottsplats jag funnit i Lerberget i nordvästra Skåne ligger lagom nära mina svärföräldrars bostad. Närmare bestämt två kilometer. Lillpojken behövde vila. Jag behövde rörelse. Vi gav oss iväg och den lille somnade strax innan ankomst. Sov sen genom mina 400-ingar och vaknade lagom till styrkan. Sen drog vi hemåt. Lagom till att det drog i vällingtarmen.

Semesterdag nr 7 flöt sedan vidare med grillspett och kladdkaka. Man skulle alltid ha semester. Träna, äta, umgås.

Visste ni förresten att populationen av hundar med högt tonläge återfinns just i den nordvästra delen av Skånes landsbygd? Det fick jag erfara när jag rullade runt och stakade under semesterdag 8. Behöver jag säga att jag tände grillen sedan?

Lev som ni är!

/RD