Ett lätt överdrivet hundratal Tofsvipor seglade in över gräsmattan och tog över scenen i total närvaro. Med stum beundran såg jag det komma, försvinna, men känslan blir kvar innanför bröstbenet. En stunds övertagande av naturen.

Tre koltrastar syns annars dagligen vid fågelmatningen nu. En hane, en hona och en fjolårsunge med rostfärgad fjäderdräkt och svartbrun näbb. En liten familj. Dom små och nätta Grönsiskorna är också kvar dagligdags vilket är till belåtenhet. Hoppas verkligen att koltrastarna speciellt då hanen stannar inom höravstånd nu när vi inväntar två månader av badande i förförisk vårsol och blänkande vatten. Ser helgen som ett smakprov.

Vandringskängorna traskar över fjolårslöv och smältvatten, genom skuggbelagda skogar och soluppvärmda åkrar. Kring kala trädstammar kan man stå still ett tag och lyssna till fågelsången och det pulserande livet nere på fyran. Drömmen om storstan, stolen i lä och varma händer och kalla ölflaskor. Baren, sorlet, tomat, mozzarella, tungt vin och rostad surdeg. Timmar och åter timmar. Armbandsur och klackförsedda skinnskor.

Känner träningsivern. När operationens konsekvenser är utraderade kommer utloppet bli massivt. Hårt och länge, min paradgren. Tills dess himlen,vattnet, jorden. Allt är ett vågspel. Svänghjulet är stort i livets lotteri.

Hästarna lappar i sig det sista av eftermiddagssolen. Står tätt ihop med drömmar av torkat gräs och halmbeströda boxar. För fem miljoner år sedan var det nära att hästrasen helt utraderades. Hur hade världen sett ut utan ädla riddare och vita springare?

Tar man ett titt på jordens historia och dess klimat förstår man hur lycklig man ska vara över att få tillbringa några dagar i  vackert väder. Planetens historia värkar vara allt annat än angenäm om man ser till det här med klimat. Global uppvärmning, global nedkylning, havsnivåer som pendlat och himlar som beprytts av meteorer och kometer alltså flygande bomber. Vi bor för tillfället i ett fantastiskt klimat, även när det regnar i Januari.

Har ni stått hänförda av ett norrsken någon gång? Hänförd av himlavalvets skådespel skapat av vad som kallas soleruption, vilket verkar vara ungefär 100 miljarder ton högenergipartiklar utkastade från solen ut i rymden där magnetosfären och atmosfären styrts alltsammans mot polerna därav detta sken. Blir utbrottet av partiklar ovanligt stort så vet vi faktiskt inte om vårat himmelska försvar skulle kunna klara av det, det ligger helt och hållet i någon annan händer. Det finns alltid en historia bakom allt som smeker än.

Jorden har varit så gott som utplånad (över 70% av allt liv) vid fem olika tillfällen. Ordovicium, Devon, Perm, Trias och Krita. Det var under Krita som dinosauriernas framtid blev förpassad till filmduken. 70% av allt levande på jorden blev utraderat av en meteor som turligt nog hamnade i havet men berggrundens svavelhalt och luftens syrehalt ställde till med obeskrivliga otrevligheter och i månader regnade det vatten som brände skenet av allt levande. En förruttnelse till doften av bränt kött. Det var för 65 miljoner år sedan och världen återhämtade sig precis som jag kommer göra efter stundande operation.

Förlåt för överflödet men det var en del av mina tankar. Lev väl och betänk vilken tur vi haft med vädret.

/Johan