Exalterad av ljusets återkomst så missade jag att skriv ett inlägg. Så det får bli ett snabbt medans jag laga havregrynsgröt. Jag har snöat in på att försöka göra flytgröt varje dag. Ni vet sån där gröt som har perfekt konsistens och flyter ovanpå soyadrycken (som vi mjölkallergiker får dricka).

Flytgröt!

Sofia, Hubbe och Peter. Tre stafettåkare 2018.

Ibland ondgör man sig över de sociala mediernas framfart. Jag själv ska dock inte säga något då jag är en flitig användare av det mesta. Men jag tycker det är ganska festligt mestadels och när det gäller att få spridning på saker och ting är det oslagbart. Som när bröderna Sjöberg drog igång idén om att anmäla ett ÖIS-lag till Vasastafetten nästa år. Det sa fullkomligen bara ”PANG” så hade halva byn anmält sitt intresse. I skrivande stund vet jag inte om det blir två eller fem lag. Sträckuppsättningen är oklar än så länge men det kan bli en riktigt festlig dag, två dagar före The Big Deal så att säga.

För övrigt gjorde jag som jag gjort de senaste sju åren och anmälde mig så fort chansen gavs till nästa års Vasaloppet. Det är nåt man bara gör utan att riktigt reflektera över varför. Och just nu ser jag riktigt positivt på loppet. Även om man innerst inne vet att man kommer kämpa med att få ihop den träning som tarvas för att nå sina mål.

Man sitter alltid i Dala-Järna inför och efter Vasaloppet och lovar dyrt och heligt att börja åka rullskidor direkt för att hålla uppe ångan. Just nu är jag på den nivån att jag knappt vet var mina rullskidor är. Men vill man lämna mellanmjölken och nå placeringarna som önskas så finns det bara en väg att gå: Just fucking train.

Jag höjer redan nu ett varningens finger för Dolla nästa år. Revanschsugen, träningsvillig och beslutsam redan nu. Jag tror på topp 300 2018. Själv hade det varit roligt att en gång för alla åka på en tresiffrig placering. Men herregud, det är ju cirka 350 dagar kvar. Vem vet om det ens finns snö då?

Jag vet bara en sak, och det är ÖIS stafettlag kommer göra sig hörda och synas från Sälen till Mora.

Må väl!

/RD

Har ni tänkt på vad gnistret är för något? Är det ens ett ord tänker ni, det är det inte, men det borde vara, det som uppstår mellan frusen snö och vattenfärgsblå himmel. Marken mot horisonten, det är så vackert, tro mig. Men kräver glasögon. I fjällvärlden är det nu bästa tiden för solglasögon.

Det är skillnad på platser och platser, länder och länder, ord och ord. I det svenska språket tillkommer det nya ord för vart år som går, godkänns av en lärd kommitté och sätts in i en ny upplaga av ordbok. Alla ord som finns, alla ord som av kommittén fått godkänd stämpel finns i boken. Gnistret lämnas kvar på fjället, smälter och vandrar ut med bänken, flyter ut till havet, stannar inte till i någon ordbok.

Dom flesta av orden som hamnar i boken är översättningar av andra ord, eller ord vridna och ommålade s.k slang eller rent tekniska uttryck över saker som inte förekommit tidigare som tex googla.

På Island hittar man på nya ord för nya saker. Lånar inte från andra språk utan kör sen egen väg som man alltid gjort. Så gör man i Norra Atlanten där sten och kyliga vindar annars härskat sedan urminnes tider.

Tänkte skriva något storlaget på bussen på väg hem, om upprördheten i att man kan döpa om något som är linje 121 till 101. Att man med ord eller siffror kan ändra någonting ifrån vad det faktiskt är till något annat. Oerhört provocerande, kan man tycka om man inte spelar med, vilket man gör och är glad över att man vaknade i rättan tid och fick se den gula sågverksskylten, symbolen för att man strax är hemma.

Borde börja studera, sätta kurs mot de lärda och segla iväg. Verkligen ge idrotten en chans, fem år av simpel pasta, plugghysteri och vindsnabba gatulopp. Att kunna säga till tvivlet att man tog chansen, gick vägen och vägrade halvmesyrer.

31 mars in under kniven. Och allt vad det nu betyder.

En text behöver inte vara personlig kan likväl vara fyrdubbel men måste alltid vara full av ord. Utan ord blir det ingenting och det finns inget mer fruktansvärt som ingenting. Alla blad är till för att någon gång fyllas, bli något, tomma är dom just ingenting. Varken mer eller mindre. Få saker är så vackra som ett avslut, till sist, äntligen, något annat.

/Holaveden

Idag börjar sista helgen av världscupen i Kanada. Sen i November har dom varit igång men nu ska det göras upp. Klarar Stina att vinna medans Majken får smittfebran? Solen lyser starkare och var och varannan dag hörs takgroppet här i Grövelsjön. En skare börjar visa sig men än är den för tunn för att bära ett par skateskidor. Ett tjockt snötäcke ligger dock kvar här och fylls på då och då med några centimeter. Men den numera nästan isfria asfaltsvägen börjar se inbjudande ut för löpskorna.  Men en dryg månad till ska det åkas skidor här innan det är dags att logga in på den vanliga jobbdatorn med en automatkaffe i handen och få lite struktur och ordning på löpträningen igen. Men fram tills dess….ut och njut av vårfjällen!