Sofia, Hubbe och Peter. Tre stafettåkare 2018.

Ibland ondgör man sig över de sociala mediernas framfart. Jag själv ska dock inte säga något då jag är en flitig användare av det mesta. Men jag tycker det är ganska festligt mestadels och när det gäller att få spridning på saker och ting är det oslagbart. Som när bröderna Sjöberg drog igång idén om att anmäla ett ÖIS-lag till Vasastafetten nästa år. Det sa fullkomligen bara ”PANG” så hade halva byn anmält sitt intresse. I skrivande stund vet jag inte om det blir två eller fem lag. Sträckuppsättningen är oklar än så länge men det kan bli en riktigt festlig dag, två dagar före The Big Deal så att säga.

För övrigt gjorde jag som jag gjort de senaste sju åren och anmälde mig så fort chansen gavs till nästa års Vasaloppet. Det är nåt man bara gör utan att riktigt reflektera över varför. Och just nu ser jag riktigt positivt på loppet. Även om man innerst inne vet att man kommer kämpa med att få ihop den träning som tarvas för att nå sina mål.

Man sitter alltid i Dala-Järna inför och efter Vasaloppet och lovar dyrt och heligt att börja åka rullskidor direkt för att hålla uppe ångan. Just nu är jag på den nivån att jag knappt vet var mina rullskidor är. Men vill man lämna mellanmjölken och nå placeringarna som önskas så finns det bara en väg att gå: Just fucking train.

Jag höjer redan nu ett varningens finger för Dolla nästa år. Revanschsugen, träningsvillig och beslutsam redan nu. Jag tror på topp 300 2018. Själv hade det varit roligt att en gång för alla åka på en tresiffrig placering. Men herregud, det är ju cirka 350 dagar kvar. Vem vet om det ens finns snö då?

Jag vet bara en sak, och det är ÖIS stafettlag kommer göra sig hörda och synas från Sälen till Mora.

Må väl!

/RD