Hjärtat och hjärnan skriker.

Ögonen blickar mot en ändlös horisont.

Där borta väntar livet.

Vad gör du här? Gör du det du ska, det du vill, det du kan?

Är det inte för sent om du inte börjar idag eller har du all tid i världen?

Tiden sägs vara utmätt. Vill jag tro på det eller låtsas som att jag tror på nåt annat?

En tro skulle vara skön att luta sig emot. En tro så stark att den blev verklig.

Mot asfalten sopas snart gruset bort. Det blir enklare att gå. Friktionsfritt flyter vi fram. Låt mig glida fram och blicka mot horisonten. Låt mig tro på en förändring. Låt mig hoppas. Hoppas på att tro.

Sluta grubbla. Ta beslut. Bli nöjd.

Imorgon kan vara för sent.

/RD