3-5 mars 2017

Det började med ett brutalt uppvaknande. 01.50 ringde systers klocka. Jag stirrade i överslafens sängreglar av furu och hörde hur elementet spann som en bondkatt i periferin. ”Satan alltså. Nu är det dags igen.”

Jag älskar Vasaloppshelgen. Men är det något ögonblick på hela året då man verkligen funderar på om är riktigt redig i skallen så är det i just denna stund. När det är dags att gå upp söndag ”morgon” klockan 02.00. För tio år sedan kan jag lova att jag stod på Bongo och beställde in sista ölen vid samma tidpunkt. Nå väl. Innan detta skedde hände mycket annat. Vi tar det från början.

Fredag morgon. PeterNilsson styrde Volvon med stadig hand upp i riktning Dala-Järna. Baissandet kunde börja.

Farsans åkommor: Dåligt knä. En fot som låste sig. Förkylning. Feberkänning. Tennisarmbåge. Otränad.

PeterNilssons åkommor: Utsliten höft. Dålig armbåge. Dålig mage(konstant). Otränad.

Mina åkommor: Hypokondri. För lite kaffe för att kunna hålla igång ett vettigt samtal vid tidpunkten. Otränad.

Sofias åkommor: –
Eller jo. Alldeles för bra tränad för att platsa i det här sällskapet men hon fick dispens.

I Dala-Järna hade Dolla värmt upp stugan och höll som bäst på med att få igång tv:n till herrarnas stafett från Lahtis. Hans åkomma var en efterhängsen feberdvala och förkylning. En åkomma som till slut fick honom att kasta in handduken. Jäkligt tråkigt för Dolla men hälsan går först. Dessutom var han otränad.

Vi slets mellan hopp och förtvivlan under stafetten. Jacob Hård i all ära. Men jag lyssnade mest på PeterNilsson. Hans stämma är så definitiv och hänsynslös när det kommer till skidlopp. Kan tycka att SVT bör ge honom chansen att kommentera snart. När Calle Halvardsson gett oss alla hjärtflimmer sina sista trevande meter mot mållinjen kände vi att något måste göras. Vi tog oss bort till närmaste skidanläggning och kände på kropparna. Svarade det? Nä. Givetvis inte.

Sen lagade PeterNilsson första pastamåltiden för helgen. Till det serverades en låda vin och Vitargo Carboloader. Som underhållning stod Robin Bryntesson och Nikolaj Ramm i Helt Ramm eller Lahtikrampe. Rekommenderas för den som inte sett. De norska skidåkarna har ju för tusan självdistans.

Somnade gott och tog rejäl sovmorgon dagen därpå. Upp klockan 9. Pigg som en lärka (säger man så?). Drog i mig ett par koppar innan det bar av till Mora för nummerlappsuthämtning. Mässa och allt det där. Hysteri. Långa köer till vallarna. Montrar och dålig luft. Sista-minuten-tips. Alla borde bara tagga ner tre snäpp. Det löser sig. Och de stackars vallarna får även agera psykologer. Gick in i Vasasvahns allt annat än flashiga baracker för att hitta en sista Vitargo-påse. Mannen före mig lämnade in sina skidor för vallning och påtalade då även för vallaren att han hade sömnsvårigheter på grund av sin nervositet inför prövningen dagen efter. Vad behandlar man med då? Klister? Rugg?

Resan hem gjordes med vetskapen om att vi skulle äta köttbullar och rödbetssallad framför damernas tremil. Vilken känsla. Led med Kalla efteråt. Vilket pissigt slut. Därefter lämnade jag mina skidor i djävulens händer. Det vill säga farsan. Något rätt gjorde han bevisligen. Mitt fäste dagen efter höll toppklass från kilometer 1-90.

Dolla gjorde köttfärssås. Farsan vallade. PeterNilsson vallade. Sofia pluggade. Jag gick mest runt. Höll i presskonferens. Såg till att alla mådde bra. Älskar mig själv i de lägena. Alla mådde nämligen bra. Utom Dolla som hade feberkänning. Inte ens Sambal Oelek i köttfärssåsen kunde rädda hans start. Men den gav en extra krydda i alla fall. Han tog beslutet vid 19- tiden. För några sekunder trodde jag att Arvid hade vallat upp sitt bästa par och satt fart mot Dalarna för att överta Dollas plats. ”Allt för en bra story” sa Palle via länk. Men tiden var nog lite för knapp tyvärr.

Somnade och vaknade. Det är verkligen så man känner. Sov nog ändå nästan 4 timmar denna natt vilket bör vara något slags rekord. Sen vaknade jag med blicken upp i reglarna. Där vi började denna historia alltså.

”GODMORGON GODMORGON!!”
PeterNilsson studsade in i köket. Tänk om man hade den inställningen alltid. Masade mig upp. Förlikade mig med tanken på att det är nu det gäller. RaceMode on.
Allt köande och skit hoppar vi över. Det räcker med att gå igenom det en gång.

Skogsbajsen gick bra. Förutom när jag gick tillbaka och ramlade framför säkert 20 roade personer på vägen nedanför slänten. Slog i armbågen rejält. Dunjackan sprack och det svävade ut en halv fågel innan jag lyckades stoppa flödet. Nå väl. Sånt man får räkna med när man söker den ultimata björkklykan att skita i.

Hade placerat mig fjärde spår från höger. Nån minut före start fick jag syn på Markus Qvarnström. Våra blickar möttes och vi gjorde tummen upp. Annars ont om kändisar i startled 3. Vet att min klubbkompis Simon Rolfsson fanns där nånstans.

Fick en grymt bra och problemfri resa uppför backen. Stilla stod det nog egentligen bara en gång. Över första krönet och ut på myrarna. Inget superglid direkt. ”Fan också”. Fram till Smågan var en pina. Jag tryckte och tryckte. Försökte hitta ryggar men blev ifrånåkt på platten. Nästan enbart 3000-nummerlappar. ”Vad är detta?” Om Sälen-Smågan var en pina skulle det bli än värre mot Mångsbodarna. Det var som att skidorna sög sig fast i den nya snön. Jag krigade. Och krigade. Kände tröttheten komma krypande alldeles för tidigt. Tappade ryggar, tappade lust. Började räkna på hur många timmar jag skulle härda ut i denna misär. Började till och med fundera på att bryta. Bryta på grund av motivstionsbrist. Vilken idioti egentligen. Började tänka på två saker. Dels Camilla. Min älskade fästmö som jag stod bredvid på förlossningen för några månader sen och lovade dyrt och heligt att jag aldrig skulle klaga på någon form av fysisk ansträngning i framtiden. Föda barn är jobbigt på riktigt. Det här? Det fick mig att borra ner huvudet och sluta lipa. Men också att jag visste att Hubbe stod med två ÖIS-flaggor och uppdaterade omvärlden om bland annat min framfart i spåren denna dag. Hubbe. En av ÖIS största legender någonsin med ett hjärta för mitt klubbemblem större än all motivationsbrist på detta jordklot. Helt plötsligt insåg jag hur patetiskt det var att åka här och tycka att det suger.

Upp mot Risberg blev det bättre. Det gick uppför och jag plockade en del. Jag längtade efter uppförskörningarna. Enda stället jag kände mig starkare än övriga runt omkring. Men ut på sjöarna innan evertsberg stod jag återigen och försökte täppa luckor förgäves. Det var först efter Evertsberg det släppte. Det blev glatt i spåren. För första gången kunde jag glida ikapp utför och till och med gå upp och dra. Och vips så kände jag mig urstark. Har en minnesbild strax efter Oxberg där jag gick upp och drog i en femmannaklunga, svepte en gel utför och åkte ifrån genom att dra hårt. Psykologi är inte allt men mycket. Den inre demonen kom fram. Den stängde av smärtan som obönhörligen gör sig påmind här. Att komma in i Hökberg brukar vara en helvetesupplevelse. Istället höjde jag farten. Har sett att jag tog 100 placeringar från Oxberg och in i Mora. Vid 87 kilometer åt jag upp en stor klunga på 10 personer som säkert ledde med 30-40 sekunder med 8 km kvar. Helt själv. Det var som att jag hittade autopilotknappen. En Harley Davidson. Fulltankad och aldrig mätt. Moraparken brukar vara oändlig. Men när Dolla stod i ingången till Moraparken och hejade, PeterNilsson ropade från sin vandring till duschen samtidigt som jag visste att Hubbe fanns någonstans på upploppet så sket jag fullständigt i alla kroppens signaler.

På upploppet såg jag ÖIS-flaggorna vaja. Tyvärr synkade inte jag och Hubbe riktigt så jag fick inte tag i nån flagga att ta med in i mål. Men bara vetskapen om att två flaggor gått runt i Mora hela dagen fick mig att le med hela ansiktet efter målgång. Tack Hubbe för ditt fantastiska stöd! Dagen jag sammanfattar mina största idrottsupplevelser finns den här dagen garanterat i topp. Inte på grund av min egen insats. Den blev blygsamma plats 1600. Men för allt som hände sen. När vi tog emot ÖIS-åkarna på upploppet. Hyllade våra hjältar en efter en.

Det finns så mycket mer jag vill säga och skriva. Men hur jag än vänder och vrider på det så kommer jag glömma något. Så tack alla för en underbar helg! Och som vi alltid säger:

Nästa år, då jävlar!

/RD

(Ska försöka fylla på med bilder under dagen. Av någon anledning får jag inte in dem i skrivande stund.)