Isregn, 10 sekundmeter och mörker. Vi är på gränsen att tränga ur våra fem månader av mörker men ändå så långt ifrån. Jag tog min ÖIS-jacka för att det fanns hopp om en förändring. I träningstävlingarna finns trösten. Här finns allt jag älskar med idrott.

Deltävling ett runt Munksjön. 5,5 km. Arvid stack iväg som en pil mellan kastvindarna. Själv låg jag tryggt tillsammans med en fin klunga och kände mig stark. Faktiskt. Vid södra Munksjöns strand hade jag och Niklas Agnesund bildat en tvåmannaklunga om fjärdeplatsen. Och när vi vände mot Skybaren stod far och son Nilsson och hejade. På en träningstävling. Obeskrivligt fint. Regnet piskar. Det är en betydelselös onsdag i februari. Men är man från ÖIS får man alltid support. Evigt tacksam är det minsta man kan säga.

Förbi Skybaren och på toppen av banans enda riktiga stigning tappade jag greppet och låg sen och okynneslöpte i min ensamhet resten av loppet. En fjärdeplats. Arvid suverän segrare. Pissväder i februari kan trots allt vara en höjdare. Strax över 3.30 i snittfart runt Munksjön är en bra start. Nu är det bara att rulla på.

Om en vecka beger jag mig mot Dala-Järna. Fyra dagar i vårt högkvarter med skid-VM, rött vin, pizza och anekdoter. Låter som en resa i avslappningens tecken och det är det ju också. Kruxet är bara att vi ska klämma in att åka Vasaloppet där på söndagen med. Men det ska ju som sagt gå på ren rutin i år. Har man åkt Vasaloppet 2015 och överlevt behöver man dock inte vara orolig. Det stora problemet just nu är vilken pizza som ska beställas på Rojdas efteråt. Ett år gick jag mer åt det experimentella hållet. Ångrade det efteråt. Kebabköttet som hängt där det senaste halvåret går inte av för hackor och ibland är det bästa att bara inse att det gamla beprövade är det bästa.

Har inte varit sjuk sen jag vet inte vad. Trots att min son spydde slem i tre etapper på mig så sent som i måndags. Jag tror det är Ölmstadluften och det kolsvarta kaffet jag dränker min magsäck med varje förmiddag. Samt att jag slutat känna efter. När man väl kommit dit har man allt. 2013 var jag journalistpraktikant på P4 Kalmar och överkonsumerande handsprit i två månader innan Vasaloppet. In i det sista var jag livrädd för att möta bakterier. Men var det så jävla roligt? Nä. Och när februariregnet kommer på bredden gäller det att hitta saker som är roliga. Inte ännu ett orosmoment.

/RD