Brödet var slut. Jag såg en utväg. Ett samtal senare var jag på väg mot mitt föräldrahem nån kilometer härifrån. Timmen var sen men jag råkade ha på mig träningskläder och smet som av en händelse in i garaget och klämde ur fem rejäla 500-ingar i maskinen. 20 minuter senare: Hemma, tränad med hembakat vörtbröd i näven.

Det är tillfället som gör tjuven sa polisen. Och jag tänkte på det när jag lämnade mobiltelefonen i bilen efter att jag tankat på Vätterleden och stegade in för att köpa på mig lite av en av de onödvändiga laster jag lever med. Men det där kan man ju översätta på flera sätt. Det är kanske tillfället, eller snarare tillfälligheterna, som gör att man lyckas pussla in den livsnödvändiga mjölksyran i vardagen. Ibland är det inte dumt att glömma bort saker. Det ena kan leda till det andra. Det gäller bara göra det bästa av situationen. Ta tillfället i akt. Det är tillfället som definierar mig.

Och på tal om tillfällen. Jag ”råkade” filma de två första intervallerna på Skiergen. Inte för att sedan sitta och njuta av min bländande teknik utan för att experimentera lite. Första femhundringen på motstånd 7: 58 drag/minut. Andra femhundringen på motstånd 10: 52 drag/minut. Logiskt så klart. Men vad gör det med mig som skidåkare? Kanske ingenting. Det var bara en tanke. En annan tanke var att det såg nästan ut att likna skidåkning på ett lättare motstånd.

Och när vi ändå pratar tankar. Är inte tankarna i intervallvilan de mest primitiva som går att uppbåda? Eller vad tänker man på? Man har ju gjort sina vilor. Men det är svårt att peka på vad som rör sig i huvudet. Nå väl. Vi överlever nog idag också utan att fundera vidare på det.

Tankar i intervallvilan.

Tankar i intervallvilan.

Sankta Lucia på er. Eller vad man nu säger.