Sjukgymnasten gav sitt utlåtande i fredags. Det blev en riktig käftsmäll till diagnos. Hon yrkade på nödslakt, ungefär. Vi gjorde några övningar så att hon fick skratta åt mina svaga höfter. Katastrof. Skakade på huvudet. Ett husbygge blir inte bättre än den sämsta hantverkarn som Palle sa i tisdags, och mina höfter verkar vara klåparen i detta fallet. Kanske har vi hittat roten till problemet, det återstår att se helt enkelt. I höst ska jag bygga upp kroppen ordentligt, sakta men säkert.

Samtalet i tisdags, efter skidgången och under tiden vi intog varsin kebabrulle, var något att verkligen minnas. Detta är för bra för att inte spela in tänkte jag och efter ett tag tryckte jag REC på mobilen och spelade in samtalet efter två timmar. Jag missade en hel del, men det räcker gott och väl som ett pilotavsnitt till holaveden podcast, vem vet. Vi pratade om vad som driver oss som idrottare. Strävar vi efter prestationsmål eller resultatmål. Det var inte en helt enkel fråga och jag tror inte vi enades riktigt heller. Men måste man komma fram till något när man diskuterar? Mycket åsikter, mycket samtal, det är huvudsaken. Ni borde verkligen få höra, ska fixa till det där pilotavsnittet.

Therese Johaug har dopat sig. Omedvetet eller inte. Likabra att vi säger som det är och inte hittar på en massa konspirationsteorier. Anabola steroider rätt in genom läpparna. Man undrar ju egentligen vilka läppar hon har smörjt in eftersom det gav utslag via urinprov. Testas man positivt för anabola borde man stängas av direkt, svårare än så är det inte. Det kvittar om man fått i sig det av misstag eller inte. Har man problem med solbrända läppar kan man börja med något enklare, inte gå på dom tunga grejerna som det står doping på direkt. Idomin är bra. Försvarets är också bra. Framförallt är dom inte dopingklassade.

Vi återkommer om Robin Werner. Men jag håller med, han har sett ovanligt lätt ut på sistone. Astmamedicin? Läppsalva? Dricksvattnet i ölmstad? Holaveden undersöker vidare.

Ibland blir ekvationen lika med 0. Ibland enas livet och döden i en nästan sanslös kombination. Vi väntar på att ett nytt liv fullt av möjligheter ska tändas. Samtidigt släcks ett annat. Farmor tog sitt sista ansträngda andetag sent i tisdags. Och nu finns ingen av mina föräldrars föräldrar kvar. Alla fick leva och bli en bra bit över 80. Mormor blev till och med 90. Man vet aldrig vart det tar vägen eller hur morgondagen ser ut. Bara vara tacksam för det vi har, det vi får och det vi har fått.

I somras kom en ny grabb till vårt fotbollslag. Han hade kommit till Sverige några månader tidigare från det nordöstra hörnet av Syrien. En stad inklämd mellan Irak och Turkiet. Som kristen fanns inte mycket att göra mer än att packa väskan och sticka därifrån illa kvickt. Samma vecka som jag körde hem honom för första gången efter en träning körde en IS-terrorist in en lastbil fullsmockad med sprängmedel i hans hemstad 300 mil ifrån hans nya hem. Det går inte med ord beskriva det vanvettiga i det. Men han är bara tacksam över att få komma till ÖIS-gården och spela fotboll, att få lära sig ett nytt språk och lära känna nya bekantskaper. Han är evigt tacksam för det. Och när jag tänker på hans resa är jag också tacksam.

Och det kom över mig när jag stod och småpratade med Robin, Salle, Jonas, Öhrnarna, Dolla, Oskar, Palle, TB, bröderna Sjöberg, Hultberg, Qvarnström, Peter och alla andra trevliga människor under ÖIS-Loppet i lördags. Ett rus inombords av glädje och välbehag. Där stod vi, alla i olika skeden av livet med en skön skörhet i ben och märg efter att ha sett Brötjemarksterrängen i vitögat och bara trivdes. Det är i sådana ögonblick som jag förstår varför man ska omge sig med rätt människor som får en att le. Jag är er alla evigt tacksam.