Kan fortfarande inte skriva direkt på sidan, så sitter i Word pad igen.
Barnsjukdomar, man lär sig hantera dem, med tiden trolla bort dem.
Det blir nog rättsida på problemen tids nog, det är maktlösheten inför dom som skaver.
En ny sida var annars den energiinjektion vi behövde, för att utvecklas, för att gå vidare.

Oskar lägger skidambitionerna på hyllan, inte skidorna, det är skillnad.
Man måste byta bana, bryta loss, förändras till allt det föränderliga, uppdatera inställningen, ta seden dit man kommer i livet, gifta om sig, börja gå på bio igen, skratta offentligt i tjatriga cafeer, ny frisyr ny garderob, famntag klapp eller kyss?
Se på Bob Dylan, en förebild i ALLA hänseenden även dom som inte är direkt smickrande, men ändå sin väg, sina principer.
När han hängde på sig elgitarren under Newport Folk Festival i mitten av sextiotalet så var det början på ytterligare en era inte slutet på den gamla.

Såg ni dokumentären om Mats ”lappen” Nilsson på Svt?
Vad ni såg var inte ödmjukhet.

Löparlegenden gjorde bra ifrån sig när han blev Sveriges tredje starkaste pensionär.
Presterade gjorde även Jens Markulf med personal, drickbar purjolökssoppa, vårrulle innehållande färskost doppandes i stark sås, blåmögelost på toast men även getost honung på toast, risotto med sötpotatis smaksatt med permesan, Gnocchi med grönkål, allt akompanjerat med öl efter öl till historia på historia, bär sorbet ricottagrädde svart kaffe.

Lönnen står helt kal här utanför nu, men vilken explosion, grönt till sprängkrafts rött till den falna gula färgen.
Av jord är du kommen skall du åter varda.
Det är som hösten lär oss att hantera det faktum att vi alla dör, precis som löven.

Började mata fåglarna tidigt, och som man njöt i kakofonin.
Allt perfekt placerat utmed syrenhäcken, skalade solrosfrön, jordnötter, hirs, talgbollar.
Pilfink, Gråsparv, Bofink, Talgoxe, Blåmes, Entita!, Grönfink, häromdagen tjusigt värre med en Bergfinks hane med spräckligt huvud på besök, byter från sommardräkt till vinterdräkt, ifrån svart till grått.
En av talgoxar har ett sår på ena sidan av huvudet och man kan inte skåda något öga, förmodligen en katt.
Har sett en rödhake på baksidan av huset men aldrig framme vid matningen.
Skatorna som plockar rent på marken, fyller sin funktion.
Coolast är nötväckan, glider in med bandit-bindel, gör allt annorlunda, äter upp&ner.
Fäste ett äpple på toppen, trodde på koltrasten men den håller sig i skogen, blåmesar giller äpplet dock.
Vi går långa prommenader upp mot ängsberg, där man kan se nötkråka om man har tur, man ser den vita stjärtspetsen när den flyger iväg, trivs där mellan ekmarken och granplanteringen, oftast i undervegetationen av hassel.

All heder åt intellektuellt allvar men den fysiska oordningen den bär med sig.
Måste ta tag i några saker nu, i den husliga fromheten, böcker överallt.
Tavlorna står utmed väggarna istället för på, allt sedan rollen dansade sin vithet.
Söker bara efter mildhet, en tillvarons lättsamhet och ett BONDKÖK.
Måste laga mat på allvar.
Idag fick barnet i huset alldelles för stort inflytande, väller fram i sitt stökande och kräver spagetti, färdigstekta köttbullar, man minns första gången men kryddade upp ketchup ordentligt med svartpeppar, till dip varianten, oxpytt, stekt ägg saltgurka.
Vi ska tacka industrialliseringen inte fördöma den i världen bråttom.
Imorgon ska jag koka potatis, det är på allvar en kulturell handling.
Finhacka rödlök, pressa potatis, röra i en äggula, smör, gräslök, en varmrökt makrill.
Till kvällen knäckebröd, skivad potatis, creme fraiche, hackad rödlok toppa med inlagd sill, försöka hålla mig borta från spriten.

Man kan inte vara annat än vördnadsfull, i det här ljusskenet.