Det finns mycket här i livet som ska hinnas med. Och det är inte samhällets fel. Det är bara så det är när man är vuxen. Jag anser mig nog kapabel att kalla mig det nu ändå. 

 

Två veckor gick. Från det ena till det andra. Uppstigning, jobb, hämta på dagis, laga mat, nattning och sedan en kort stunds umgänge innan sängen kallade. Så höll det på. Jag sköt det framför mig. Kände hur huvudet sjönk lägre och lägre. Hur tröttheten tog överhanden. Hur tristessen fångade mig. Jag skiter i det denna veckan. Jag kör nästa istället. Eller nästa. Det är så här det är. Man måste inte vara vältränad när man är heltidsarbetande småbarnsförälder. Man får vara trött, äta skit och låta det dåliga samvetet locka fram en löptur så småningom. Det kommer. Det skulle gå två veckor. Utan något. ”Jag skiter i det här nu” hann jag tänka. 

 

Men sen tog jag mig tid trots att jag inte orkade. Energilös och allmänt irriterad gav jag mig av. I mig bor det något. En inneboende vilja att aldrig låta det glida iväg. Aldrig. Och när jag harvade runt i Odensbergsskogen förstod jag varför jag alltid har haft den där inneboende kraften. Den finns där för att rörelse är det som får min hjärna att fungera och mitt liv att fortlöpa. För att jag inte ska vara en tjurig jävel och ständigt se den negativa vägen. För att jag vill vara positiv och alert. För att det hjälper till att dra mitt strå till stacken i världen. 

 

Tillbaka kom jag 40 minuter senare. Piggare än på två veckor trots att det ur ansträningssynpunkt var det tyngsta jag gjort under samma period. Jag behöver blodgenomströmningen. Svettillströmningen. Och framför allt andningen. Den ansträngda men kontrollerade. Trycket i backarna finns där än. Från botten till toppen på 40 minuter. Jag tog mig tid en stund. Och fick allt tillbaka. Nu får det aldrig gå två veckor där rörelse åsidosätts. 

 

Jag ska aldrig låta det här glida mig ur händerna. Oavsett hur lite tid jag har. 

 

 

 

 

Var inte en idiot!

Säger det till mig själv minst ett par gånger om dagen.

Det har känts som det behövs.

 

Visst är det lätt att trampa snett.

Det är visst är det mänskligt lätt att köra på med en dåres envishet.

Men det är nödvändigt att stanna upp och reflektera imellanåt.

Det är inte bara kroppen som måste tränas till utveckling utan också tankeverksamheten.

Vi vet alla att idioti är att göra samma sak en gång till men hoppas på ett annat utfall.

 

Jag har åkt på en riktig omgång av käftsmällar.

I min journal kan man se att jag haft ont i ryggen 1-2 gånger om året sedan 2010.

Det är sex år.

Inte alltid så allvarligt, oftast bortblåst efter en vecka.

Den vinden kom inte denna gången.

 

Sätet blir ofta stelt på mig, vilket har varit ganska enkelt att fixa till.

Jag har tyckt mig ha rätt bra koll.

Ett rörlighetstest har nu visat att det stora problemet är framsida lår.

Vilket har gett utslaget att min höft är framåtroterad vilket har gjort att jag inte enbart går som en anka utan även får inflamationer i ryggen.

Det är skit.

 

Planen är att förlänga framsidan genom statisk stretching helhjärtat.

Inte halvtaskigt slarvigt.

Det är nya rutiner som måste till, det får ta sin tid.

Det går att förlänga en muskel även om det inte är helt lätt.

Inom bindväven i muskeln finns det små buntar av fascikler.

Det är dom man vill föränga genom statisk stretching.

Man kan egentligen inte stretcha för mycket, för ofta men för hårt.

Det vet ja, man gråter som ett ensamt barn om natten.

 

Man gör bäst i att attackera varierat.

Olika mycket, olika långt olika hårt.

 

Det är precis som alla sagt i alla tider.

Det är därför dom säger det, antar ja.

 

 

 

 

 

 

Mitt första halvmaraton är till ända. Göteborgsvarvet var något speciellt. Folk och publik överallt. Många man känner som springer och hejar.

Jag, Öhrnen och M Johansson stod i starten och funderade lite över taktik och bäsade oss själv lite. Starten går och direkt försvinner ett gäng löpare som siktar på sub60. Jag och Arvid håller ihop. Jag råkar trycka till en späd löparkropp som flyttar sig alldeles för lätt när vi avancerar i fältet. Det var inte med meningen, om du läser detta. Det känns rätt lätt, kilometrarna rullar på. Arvid rullar ifrån lite nerför Älvsborgsbron. Jag ser hur lätt det går för honom. Hoppas fortfarande på att ta igen det senare. 10 kilometer passeras enligt tidsplanen. Tillbaka över götaälvbron börjar kilometrarna ta ut sin rätt. Upp på avenyn, nu är det kamp. Arvid har sagt att det är rätt lätt tillbaka från Poseidon (Det visar sig vara en lögn). Jag möter Oscar Claesson, tom i blicken. Jag möter Arvid, han hejar på mig. Han är inte så långt före tänker jag. Men här börjar den, trappan mot källaren. Jag har varit där så många gånger förr. Jag har åkt skidor nerför trappan, cyklat, sprungit….jag vet vad som väntar. Det är inte farligt, det är nog snarare som hypnos. Sinnen kopplas bort. Fokus på att sätta en fot framför den andra. Spring genom vattenspridarna för att väcka hjärnan. Fortsätt, bara fortsätt, det finns de runt mig som är tröttare eller bara lyssnar lite mer på kroppens signaler. Arvid har berättat att det är en jobbig bro på slutet. Jag ser den, jag vet att det är dryga kilometern kvar. Klockan visar att tempot mattats rejält. Jag pressar det som finns. Benen är trötta, en tå blöder, skavsår i fotvalvet. Slottskogsvallen ligger där äntligen. Jag tar mig över mållinjen men världen snurrar. Jag stapplar, lägger mig ner. Dextrosol-tanten kommer och sprutar vatten på mig. Frågar om jag mår bra, minns inte vad jag svarar. En till tant kommer och dom hjälper mig att resa mig. Jag får en Dextrosol. Det är gott. Medaljen runt halsen och våldsäter en kexchoklad och en banan. Toppar med två glas sportdryck. På väg till duschen träffar jag Arvid. 1:13-mannen. Vilken halvmara-kille han är. Vi är etta och tre från Jönköping! Grymt bra även om det satt långt inne för mig. Arvid verkar oberörd. Jag tänker på dendär gången jag fick mata honom med chips och folköl efter han legendariska väggning på Lidingö. I lördags var det ombytta roller.

 

Vill ni ha riktigt roligt kan ni se hela förloppet kring målgången på SVT Play.

 

Fyra starter har det blivit från slottskogen. Personligt rekord varje år. En fin kurva som blir svår att upprätthålla 2017, men jag ska verkligen göra mitt bästa för att jag ska åka hem från göteborg med ett PB även nästa år. Under nästan alla träningpass i år har jag haft göteborgsvarvet i tankarna, det var där jag skulle lyckas. Det har varit moroten under minusgrader och snöslask, därför är jag extra glad att det gick vägen. Det blev en såndär perfekt dag som jag hade föreställt mig tidigt i vintras. Jag tackar alla som gillat och gratulerat mig på diverse sociala medier, det betyder verkligen mycket. Men det är inte för er uppmärksamhet jag springer, jagar tider och resultat. Jag springer för min egen skull, för tävlingsmomentet, för kicken att prestera, för känslan att ta ut mig fullständigt och hoppas att det håller hela vägen. Många likes på instagram kan man få utan att prestera. Tider i resultatlistan är för evigt.

Att jag tog några fina skalper i lördags var bara bonus. Claesson brände sitt krut under första fem kilometerna, 15:44 är en öppning som bara kunde sluta på ett sätt. Att han inte rammade fullständing in i väggen tyder bara på en sak – pannben deluxe. Vilken fighter. Med lite fler löpmil i benen så håller det hela vägen runt den blå linjen, då får den svenska eliten se upp. Mackan johansson med elitledets största armar sprang jag om efter 10km. Det kändes också lite extra gött. Tony H vart tog han vägen? Oskar Lund hamnade under bänken i omklädningrummet efter loppet och ropade efter dextrosol. Wickström hade kastat in handuken dagen innan och Kasselstrand missade 1:15 tack vare ett toastopp. Isabella Anderssons ojämna löptempo. Mannen med den orangea t-shirten. Att vara sekunder ifrån idolen Anders Grahl och att äntligen få duscha i varmt vatten. Det finns så mycket mer att berätta om loppet men klockan är över midnatt när jag skriver detta och plikten kallar tidigt imorgon. Inatt sover jag med medaljen på nattduksbordet. Löpning är fantastisk, alla borde prova. Vi ses i Eksjö på fredag oavsett om man ska springa eller inte.