Det blev kväll över berget.
En sakteliga skymning under en fullstor måne, ett lysande bevis över denna skräckinjagande verklighet av sladdriga spår och starka viljor.
Med skräckblandadförtjusning las varv till varv.
En samling varv kan vara bra att ha.
 
En kanske inte dyster samling men väl sargad, kantad, nött samling skidåkare slog sig ner till ett ambitiöst fikabord.
Oskar bjöd till en dag vädret inte gjorde det.
2016, trettiotvå år, trettiotvå minuter för en mil.
Nu med en kaffekopp i samma arm som ingen spruta i världen verkar vilja hjälpa.
Världsmästaren sörplade lite av det svarta genom den alltförlänge rostliga strupen till det bröst som inte sett en nummerlapp sedan tjugofjärde Januari.
Själv hade jag knappt sett ett par skidspetsar sedan turen i tyrolen.
Det var lika dystert som regnet som slog mot rutorna.
 
Den ende som sken som solen var gossebarnet.
Aldrig känt sig såhär bra, tränat såhär bra, varit såhär bra.
Goda chanser till att bli Vistas åkare i Vasaloppet 2016.
 
Vi andra samlar mod,kraft,hopp.
Vi befinner oss just nu i balettkonstens brinnande finalakt.
En lätt dansande fot har precis sökt sig mot golvet.
En trampdyna flyter ut, smala trimmade kroppsdelar som fart omkring inväntar nu att all kraft skall ner och vända i den sockerplastbepryda trampdynan innan en kropp för en millisekund kan tyckas tyngdlöst sväva innan en perfekt landning åter för kroppen till scengolvet till en publiks aldrig sinnande applåder.
 
Antingen det eller en filt,te och ett dödssjuktbröst.
Det är dags att göra det som måste göras nu.
 
Det finns ett kort framför oss, det är antingen rött eller svart.