Det sägs att det som kommer döda en blir hjärtat eller kräftan.
Att få beskedet att man är allvarligt sjuk ruskar med säkerhet om.
Att veta att man ska dö, har man ju på något vis vetat hela tiden.
När jag tänker kring död och dess föreliggande sjukdomar finner jag ett ord som andra ord tycks cirkulera kring, ordet; Ovisshet.
 
Kanske finns det något som håller oss tillbaka, hindrar oss från att leva dom där ljusa dagarna.
Kanske kan insikten om livets skörhet få oss att skapa de där dagarna, som funnits där hela tiden.
Att leva i tron alternativt i frågeställningen om att man är sjuk är inget ovanligt och verkar ha förekommit hos människan hela tiden.
 
Den sjukdom mänskligheten lider av är tron att hen inte inte får så mycket kärlek hen vill ha och tycks behöva.
 
Tvivlet, tron att vi måste anstränga oss mera för att få den kärlek vi tycks behöva får oss att missa att ge den kärlek vårat liv förpliktigar.
 
Hur vill man egentligen dö? Som en duva skjuten uppe bland molnen?
 
Hur förhåller man sig till ovissheten om när och hur man kommer dö?
I Schopenhauers bok – Världen som vilja och föreställning, finns ett kapitel om döden där själva hörnstenen är den grekiske filosofen Epikuros tanke kring döden som går något i stil med – Man fruktar inte tillståndet före vår födelse – vad finns det då för skäl att frukta samma tillstånd när det återkommer efter vår död.
Man bör inte frukta döden utan göra det man var ämnad till att göra, nämnligen att leva.
Man är ju en vinnare, man var ju iallafall först till ägget.
 
Att avverka 30mil under Novembers trettiodagar är ett motstånd att visa tänderna inför.
Jag är heltaggad inför uppgiften.
Älskar uppgifter,teman och kreativt initiativ.
Har redan loggat min första mil och skänkt fonden det samlade värdet av trettio standard frukostar hos Ikea.
 
Nu kör vi.
#Holavedenmotcancer.