Vi lever i en föränderlig värld.

I förra veckan hördes muntra tillrop och lämmeltåg med pulserande hjärtan trafikerade bergets västra sida.

Denna veckan stod solen högt och sensommarvärmen var påtvingande het, vinden måttlig, tystnaden gravlik.

Det enda liv som kunde urskiljas var några fordon nere på fyran.

Jag satte igång.

Körde första alltför fort märkte jag när jag kört andra.

Och sådär rullade det på.

Dramaturgin som utspelade sig var en viljeakt.

 

 

Onsdag, klubbmästerskap i terränglöpning.

Nervkittel.

En späkande fyra med stigningar lika frekventa som vågorna på havet.

Kamraterna, de s.k motståndarna lös i frånvaro.

Alla kan få förhinder, men samtidigt?

Med en apokalyptisk ensamhetskänsla bar det iväg, precis efter start kom en mer än lätt försenad Micke L och tog upp jakten direkt utan att knyta skorna!.

 

 

Resultatet blev en sekund snabbare än förra året.

Vilket är bra.

Fysiskt levene handlar inte enbart om förändring och ständig förbättring utan också om fysisk varaktighet.

En långsam, seglivad kamp har utspelat sig senaste månaderna. Det är viljans kamp mot vader och hälsenors hälsotillstånd. Än så länge har viljans kraft varit hanterbar. Men längtan efter lappen är stark och jag skulle så gärna skriva om något smaskigt terränglopp eller kilometertidshetsen på ett stadslopp i den krispiga höstluften. Men istället får jag hålla mig i skinnet och springa under kontrollerade former. Inget springa tills man stupar. Men åtgärderna ger resultat, min sjukgymnast är imponerad av mina vaders förbättring men sista veckan har varit lite av ett bakslag med en ömmande hälsena igen. Lidingöloppet har jag inte gett upp än men det börjar bli nära nu. Men efter Lidingöloppet kommer många höstlopp! I väntan på att få springa mig trött blev jag lite inspirerad av Palles måndagsinlägg och drog i fläkten tills svettpölen och jag förenades på golvet. För det kommer en skidsäsong förr eller senare!

  Tills dess; http://youtu.be/NL5q4HnQVNk

John Bauer Trailrun blev sannerligen en grisig historia. Blöt och jävligt. Men kul. Så som ett terränglopp ska vara. Hade förmånen att inviga nya skor, ett par Salomon som fanns på extrapris men med rejäla sulor som lämpade sig för ett nerdränkt Huskvarnaberg i september. 

22,5 km skulle malas och redan efter nån kilometer blev det riktigt jobbigt när vi korsade Strutsabackens väg för första gången. Sen var det nästan uppför hela första fem kilometerna. I princip. Jag har lite svårt att redogöra för var vi var och hur det var egentligen. Inte för att jag redan då var förlorad, utan för att terrängen var skiftande och en klumpeduns som jag hela tiden fick parera stegen. Men det flöt på bra, trots att jag dagen före laddat lite för hårt i skogen när jag fortfarande trodde att jag inte skulle få springa loppet. Tyvärr blev det ett ingenmansland för mig i mitten av loppet och det blev till att soloköra i 6-7 kilometer. Ändå mycket över förväntan. När jag dök upp vid en vätskekontroll efter dryga 17 km sprungna frågade dom mig om jag ville ha sportdryck eller vatten. ”Jag vill ha allt ni har” blev mitt svar. Men sällskap vet i tusan om jag ville ha men det var precis vad jag fick. Jämngamle Fredrik Seppas från Tenhult dök upp bakom. Vi har under hösten mötts i två tidigare lopp. I Lidingö On Tour på Hallby vann jag med sex sekunder. På Blodomloppet krossade han mig i spurten. Och nu var vi alltså i hasorna på varandra igen. Han var definitivt i slagläge när han närmade sig och hade ett så kallat momentum. Men det skulle dröja ytterligare någon kilometer innan han var förbi. I början försökte jag ta rygg men tappade den och fick inte riktigt kontakt. Bakåt var det lugnt så det handlade nu om att överleva med en ångestklump i magen på grund av den där förbannade slalombacken som närmade sig. När halvmaran klockades av bar det av nerför och vips så var vi där. Vid foten av backen…

”Äntligen” utbrast jag och började arbeta. Ganska snabbt insåg jag att här var det trötta herrar framför mig. Minst lika trötta som jag. På nästan nolltid hade jag ätit ikapp runt 50 meter på Seppas och gick om. Att springa hela vägen var omöjligt. För att inte säga dumt. Det måste gå minst lika fort att gå. Jag körde 10/10-principen. 10 steg gång – 10 steg löpning. Ganska vägvinnande ändå då jag hade tionde bästa backtid(en separat tidtagning fanns för detta). En placering bättre än vad jag slutade i mål. Trodde att jag var hyfsat klar i skallen här i backen men missade att Palle, Markus Qvarnström, Eric och min egen dotter hejade friskt bara nån meter ifrån mig. Fick senare se en film på eländet när min oerhört ograciösa löpstil i backen orsakade jubel. Jubel som jag tyvärr aldrig tog in. Kan tyda på att jag var hyfsat trött. Hade ju tagit på mig en Kabe-tröja att springa i bara för att hylla Markus i ”hans” egen backe. Han har ju praktiskt taget Strutsabacken i trädgården nämligen. Nåväl, nu missade jag min hejarklack men tack ändå för stödet kära vänner. Och tack Eric för att du tog hand om Molly. Hon har nu inte bara varit med på ÖIS-Loppet och Holavedsmästerskapet i Peter Nilssons helvetesport. Hon har nu också spanat in mjöksyregråtande löpare i Strutsabacken. Känns som att min del av uppfostran så här långt har skötts exemplariskt. 

 

Lättsaltade chips i målfållan var en riktig höjdare. Där las grunden till den resterande dagens frosseri i kebabpizza och senare fläskytterfilé. 

 

 

 

 

 

Stakmaskinen stod där den stod när jag lämnade den sist.

Parkerad mitt i rummet i detta konstnärshems källare som blivit dess hem.

Likt ett monument över svunnen tid, gånget år.

Skulle kännas fel att flytta den härifrån.

Antar att saker kan växa ihop med varandra.

Varken platsen eller saken blir detsamma utom varandra.

Jag har inte varit här nere sedan precis innan Konungafärden i våras.

När regnet nu piskar utsidan av garageporten är det dags att börja ett nytt halvår av dragkamp.

 

Jag spände fast mig och drog en timme.

Inget vrålmaxande utan snittfarten blev strax under 2,10/500m.

Sista tio minuterna blev under 2,00/500m.

Kommer bli en en givande höst/vinter i källarhålet.

 

Mästerverksskaparen Jens Lind har en ny(?) dokumentär ute på Svt play.

Denna gång om svensken Onni Niskanen, mannen bakom Abebe Bikila, den förste afrikan att vinna OS guld, den ende mig veteligen som vunnit ett marathon på asfalt barfota!

Sevärd kvalitet. Se!

 

Koltrasten har återigen blivit vald till nationalfågel.

Helträtt om ni frågar mig.

Koltrasthanens sång är i särklass den mest väldiga och välkomnande när den börjar ljuda i slutet av Mars.

Dynamisk i sin flexibilitet när den överröstar andra under fågelsymphonierna i slutet av Maj.

Nu i september hörs den inte mer.

Koltrasten är en flyttfågel men det finns gott om individer som stannar över vintern här, vilket jag tycker är viktigt för en nationalfågel.

Att man stannar och inte flyr när mörkret tränger sig på, att den kan leva och se värmen i det råa svarta som utgör stor del av verkligheten här.

 

För egen del är det pannlampssken och dom fyra klassikerna Eld, Ost, Bröd och Vin som hjälper mot mörkret tills marken fryser till och snön bäddar in oss.