Lidingöloppets våndor. De är ständigt närvarande. Jag måste springa oftare än var fjärde år. Jag hinner glömma hur illa det kan bli. 

I år hade jag en plan. En plan som sprack. Kilometrarna 16, 17, 18, 19 är förrädiska. Nästa gång blir det mer långa pass i terräng. Fler långa intervaller. En lärdom. Igen.
Den här löpsäsongen har tyvärr varit ett elände. Skador och skavanker som jag inte lyssnat tillräckligt på. ”Man kan aldrig aldrig aldrig springa ifrån det” sa en idrottsläkare jag intervjuade en gång. Han hade och har rätt. 
ÖIS-Loppet om två veckor. Vi får se om jag kan mobilisera kraft tills dess. Har ju ett klubbmästerskap att försvara. Sen får det vara nog för det här året. 
Nu blicken framåt. Konungafärden väntar om fem månader. Farsan gjorde slag i saken och investerade i en SkiErg. Garaget där hans framtida Volvo Amazon ska stå börjar mer och mer likna en träningslokal. Så ska det vara. 
Vill passa på och tacka alla som stod på Lidingö i lördags och hejade. Världsklass. 
Till helgen är det Äppelloppet i Smålands Toscana. Tyvärr kan jag inte närvara. Men det lär bli fest. Anmäl er och njut av att vara vid liv.