Tänker på dom gamla legendarerna. Dom som formar oss på ett eller annat sätt. Alla har vi någon. Mina jämnåriga brukar prata om den enda tränare som fått Linderholm att spy. Det vill säga min far. Vi drog igång i januari med försäsongsträningen från det att vi var 8 år. Ett halvår till årets första match. Det var 10 minusgrader och vi blev kommenderade till helvetesbacken. Farsgubben hade väl fått för sig att att han hade något allmänt uppfostringsansvar och bestämde sig för att gå den hårda vägen. När Linderholm fortfarande såg lika glad ut efter tio vändor upp och ner gav han order om att ta varandra på ryggen och springa upp. Då svartnade det för ögonen på Linderholm. Han har berättat senare att han hade minnesluckor värre än en tonårsfylla. Rivna morötter vill jag minnas att det var som kom upp. 

 

Nåväl. Vi blev snälla i årgång 88 i alla fall. 

 

Nilsson har nämnt nåt om nån slavdrivare i Lekeryd som tog tvåtimmarsrundor i terrängen med 10-åringarna på söndagsmornarna. Är väl förmodligen straffbart i dagens samhälle. Mina bloggkamrater pratar om löparlegenden. Alla som läser det här har förmodligen någon som dyker upp direkt i skallen. En eldsjäl som format oss och trots att de inte direkt påverkade livet i rätt riktning då, på senare år fått oss att inse ett och annat. 

 

När far min hade slutat träna oss tog min morbror över vårt fotbollslag. Samtidigt anslöt en annan legend och hjälpte till. Ni som vet, ni vet. Vi kan kalla honom Arbetarn. Filosofin var att med enkla medel spela boll och samtidigt vara överlägsna fysiskt. Vi hoppade bock, sprang intervaller och slog passningar. Ibland ganska monotont. Men i slutändan effektivt. Vi blev ett vinnande lag till slut eftersom alla anslöt sig till den enkla idén. Men det var inte det som gjorde att denne man förtjänar en hyllning för sina gärningar. Det var för att han aldrig var nöjd. Något som lärde oss att man aldrig ska slå sig till ro utan ständigt söka vägar til förbättring. En gång när Arbetarn frågade oss efter ett sommaruppehåll om vi hade rört på oss något svarade min gode vän Robin Johansson förnöjt att ”jodå, jag var ute och cyklade två mil i helgen”. Svaret?

 

Dela gärna med er av era egna legendarer och vägledare från idrottslivet i kommentarsfältet.

 

När man levt lite för länge i den moderna pulsens snabbhet och känner att man helt har uteslutit självrannsakan och tillslut föraktat allt och alla och inte minst en själv, så behövs en frigörelse.

Kanske genom två skor men framförallt semester.

Avbrott.

Det har man lärt sej.

Fantiserat bra länge på att dra åt alperna.

Springa lite leder.

Försöka hitta ett vallmofält.

Drömt länge om Annecysjön i sydöstra Frankrike.

Googlar man bilder ser det vackert ut.

 

Borde köpa mig en bil.

Vad ska man köpa? finns ju så många.

Sen bara dra.

Italien kanske.

Har sett att det finns ett ställe i Ligurien vid namn Cinque terre.

Det är fem stycken byar vid namn Monterosso al Mare, Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore.

Gamla fiskebyar med fantastiska gamla hus i olika färger.

Så enastående vackert att jag sparade en bild på USB, gick till en fotoaffär och fick det utskrivet för att sättas i ram för att slutligen sättas upp på väggen.

Ni borde verkligen googla.

Jag har inte befäst drömmen så hårt att den är på väggen än men den ligger färdig i en byrå.

Saker måste ligga till sig.

 

Varför jag fastnade för dessa byar var bland annat att man inte blir insläppt med bil utan får parkera den utanför.

Sedan börjar en vandringsled utöver det vanliga som mäter 10mil genom dessa fem byar utmed havet. 

10mil vore perfekt att springa på ett par dagar. 

Har en bra löparryggsäck som jag hittade på toppen av Ulricehamns slalombacke en vår för många år sedan. Den hade blivit kvar sedan vintern och var fylld med termos och mögliga mackor.

Efter tvätt så var den redo för nya äventyr.

Man borde klara sig på en rygga.

Lätt lunch under löpturen och ett ombyta för rödtjut och lufttorkad skinka på kvällen.

 

Hårdaste passet tar man upp till utsiktstornet på medeltidsborgen i Vernazzas som har det pampiga namnet Castello Doria. 

 

Men jag blir väl hemma.

Det var lite alpigt när jag sprang vandringsleden över Gestra i söndags.

Hageldrivor i kanterna och vatten som bildat bäckfåra i skogsbilsvägen.

Det är estetiskt här hemma också.

Men drömma bör man väl?

 

https://www.google.se/search?q=Cinque+terre.&biw=1280&bih=699&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ei=wcmJVZHmBeb9ywP-1p9Y&ved=0CAcQ_AUoAg

 

 

 

Idag var dagen. Säsongens första rullskidrunda avklarades. Startade i solsken som snart övergick i hällregn. Palle brukar säga, ”Jag åker inte rullskidor i regn”. Det är inte kul men det kändes som en bra start ändå. Pannbenet fick sig en omgång och nu kan det bara gå åt rätt håll! Nu över till annat!

 

I helgen bestämde jag mig. Nu får det vara nog. Det är dags att ta löpningen till en ny nivå. Arvid sparkar mig i baken nerför ”personalbest lane” hela tiden. Men mina vader vill inte vara med innan kl 9 på morgonen. Jag går som på stumpar med livet som insats när trappan ska descentiseras. Idag tog jag tag i saken och bokade en tid hos sjukgymnasten. Delar av telefonkonversationen återges här:

 

SG: När gör det ont?

Jag: På morgonen är jag stel och resten av dagen gör det bara ont i hälsenan.

SG: Jaha, tränar du nåt?

Jag: Ja, jag tränar en del. Lite allt möjligt.

SG: Jaha, vad har du för personnummer?

Jag: 840219.

SG knappar lite på sin dator…

SG: Du tränar ju skitmycket! Kom hit på fredag.

 

Frågan är vad han kollade….Google, Journal, Strava, Holaveden eller nån hemlig gpsklocksövervakning som sjukvården besitter?

 

Så på fredag får jag domen, nödslakt eller sub32?

Midsommarhelgen är slut. Jag har varken dansat grodorna eller gjort en krans att hänga på huvudet. Börjar det gå utför för mig? Har jag blivit vuxen och tråkig? Jag har till och med börjat äta sill. Ja ni hörde rätt. Eller beror det kanske på att det har ösregnat hela helgen nere på västkusten och man knappt vågat sig utanför husknuten? 

I lördags gick i alla fall midsommarloppet. Fjärde gången i ordningen för min del. Ett terränglopp på 4,7km. Skönt att springa på riktigt mjuka barrstigar och knixiga svängar när man sprungit asfaltsintervaller en hel vår. Mjukt och skönt för vaderna och mina tunna inov8-skor åkte på. På startlinjen var jag sugen på att springa riktigt fort, testa vad jag gick för. Hade ett pers på samma bansträckning från 2013 som jag ville spöa ordentligt. 17:30 sprang jag på då, vad kunde jag landa på nu. 16 minuter borde vara rimligt tänkte jag och satte fart. Efter 400 meter var jag ensam. Ville så gärna ha med mig någon som kunde jaga mig eller som jag kunde fått jaga, typiskt. Tråkigt att springa fort ensam. Landade på 15:45 i mål. Oberörd. Knappt trött. Bra form. Riktigt bra nu. Låt mig persa på milen ordentligt innan jag blir sjuk eller omotiverad. 

Tvåan kom i mål 2-3 minuter efter mig. Jag berömde hans överarmar och han berättade att han brukar staka på vintern. Det förklarade överarmarna. Jag påpekade att stora överarmar inte gör så mycket nytta när man springer. Han förklarade att han tar revansch i vinter på ett långlopp. Jag höll med. 

Henrik Alm får trösta sig med att han stakar ifrån mig på Vasaloppet. Men på midsommarafton fick han nöja sig med att bli first loser.