Äntligen kan man skriva om träning igen.
Det är ju det jag ska göra.
Lämna titor, trastar och pilfinkar utanför och bara hänge raderna åt svett.
Men om någon hört att göken anlänt så maila gärna mig tack.
Nu när jag ägnar eftermiddagarna åt fys så har jag lämnat solnedgången för sig själv.
Dock är soluppgången en ny favorit.
Står vid det norra fönstret med kaffekoppen om morgonen och ser den spegla sig i viken ifrån udden vid Gustavssons och rätt in i sommarstugsområdet, över vallen och rätt över mej.
Om man ska gå tillbaka till solnedgången så var den något utöver det vanligt magnifika i onsdags.
Kom åkandes i bil ifrån Lekeryd ner över ådalsvägen och längs hela Norrängen stod det folk och fotade med telefonerna. Det var samma sol som förra varvet och himlen var återingen nordanviks rosa över hela kammen, men det speciella var molnen, inbäddningen av molnen. Ett stort hål i ett ännu större moln som täckte övre delen av solen skapade en ljustgul ljuspelare rakt upp i himlen. Och molnen i bakgrunden såg ut som berg långt bort i horisonten. Otrolig upplevelse. Världsklassens top notch.
Jag gästade lekeryds elljusspår den kvällen.
Fast blick och bestämda steg.
Allt öster om berget är i stort sett mossmark, därav anningen blött men som vanligt otroligt vacker monokulturell natur att springa i.
Körde tjugo minuter 30/30 ömsom rusade ömsom gåendes.
Frustande andning och rusande bröstkorg till en början men sedan kom jag in i det och på slutet fick jag in lite ”O lund feeling”. Är imponerad av sättet han gjorde landsjön på med rappt steg och stelopererad blick. Tror inte han såg asfaltsvart under hela varvet. Jag försökte kolla av klockan under intervallerna med lika elegant lättsam svepande rörelse som ingenjören gjorde den söndagen. Under nästan samtliga kollade jag vid 23-24sek. Anmärkningsvärt.
Gött pass, klart utanför bekvämlighetszonen.
På parkeringen utanför fotbollsplan stod en äldre man och rastade en pissande cocker spaniel.
Tränar du bara tjugominuter? sa han.
Paff svarade jag att jag värmt i tio.
Det räknas väl inte? röt gubben.
Spring själv då, gubbajävel!!!
Här tränas vad som orkas med.
Aggression är också en känsla att bejaka.
Som jesus, manglarna ska ut ur templet.
Det bor en Arthur Häggblad i oss alla.
Och alla Bernhard Eriksson figurer måste bemötas.
Trevlig helg, jag tar fritt och återkommer på Tisdag.
Kärlek.
Senaste kommentarer