Men skit i mig nu, vem vill läsa om huruvida jag snorar eller ej. Det finns andra bloggar för sådant. 

Göteborgsvarvet på lördag alltså. Sveriges största halvmaraton. Världens största halvmaraton också för den delen. Vet ni vad det innebär? Kanske världens sörsta arkiv av resultat från ett och samma lopp  – me like. Att jag en dag vill bli den nya löparlegenden från äpplelandet är inget jag sticker under stolen med. Tiderna att slå är riktigt bra, men är dom omöjliga? Om 5-10 år kan jag ge er ett  svar. Ulf har placerat sig 35a som bäst på varvet, om mina källor har skvallrat korrekt. Kollar man lite snabbt från fjolårets resultatlista innebär det en tid runt 71 minuter, och så snabbt kommer det inte vara över för min del på lördag. Om jag inte bryter vill säga. Kanske kan man bli 35e bästa svensk på lördag? Förra årets 34, på 1:16:31 blev min gode vän Bennet som vann Landsjön runt samma år. Känns lite väl snabbt fortfarande, men man vet ju aldrig. Jag går för 80 minuter, helst under givetvis, och stupar jag blir det med huvudet före precis som Robban uttryckte sig. 

Skickar med en liten fredagstanke av seriösare grad. Såg en man vid Arla idag som slängde en hel pall med yoghurt rätt ner i en container. Förmodligen stod det fel siffror på förpackningen, ett datum som närmade sig dagens kanske. Men var det nåt fel på yoghurten? Knappast. Sånt där smakar bara bättre ett par dagar gammalt, tro mig. Är det inte konstigt att hälften av världens befolkning lider av svält, medans den andra halvan lider av fetma och övervikt. Något har ju gått tokfel. På riktigt. 

Tänk vilket välfärdsproblem att en man ska behöva ha som arbetsuppgift att slänga mat i en container. Och få betalt för det. Det blir ju bara konstigare och konstigare ju mer man tänker på det. 

Baröverkropplöpardagen! Snart är det inte längre gpsklockan som bestämmer farten utan flygfänas kli på min svettiga torso. Den alltid lika sköna känslan av att springa en varm sommarkväll lockar mig. Men än åker understället på. Dessa klädesplagg som blir till någon slags religös ritual när de tas på dag efter dag. Nästan året runt. Men snart är det underställsfasta i några månader och vemodet när septemberkylan lockar fram understället igen känns långt borta.

Två av två. Arvid och jag har kört två hårda pass ihop i vår. En gång intervaller i de mörkaste sumpmarkerna i Jönköping en kall marskväll, i helgen ett hårt långpass inför kommande halvmaror. Båda gångerna var han blixtrande snabb. Båda gångerna blir han förkyld. Nästa gång ska jag ge honom en apelsin efteråt. 10 års ålderskillnad kanske gett mig gubbvad, men immunförsvaret är i alla fall starkt.

Bloggen vakar nu över Arvids förkylning och kommer med goda råd och tips. Allt för att få se gossebarnet i ”sitt livs form” i Götet på lördag. Annars får Robban hålla fanan högt i egen regi medans jag och skogsgödslarn förbereder oss för kullerstensspurten i Eksjö nästa fredag.

 

Livet är gött i den röda zonen.

 

Man bara maler på.

Ordentligt beskrivet av vardagen.

Onekligen förefaller det vara på det viset.

Men vad ska det bli av med allt mjöl?

Ska man stoppa allt i samma påse eller fördela på flera?

För vem ska det smaka?

Det är dom stora frågorna.

 

Passande attityd över brötjemark ändå.

Har man bara granskott och sten så formas man därefter.

Med spott i nävarna och ett järnspett så klarar de vardagens vedermödor.

Hårdingar.

 

Jag är skeptisk, till vad och varför är också stora frågor.

 

Vad passar bättre än lite bikt såhär mitt i veckan.

Man borde skölja ur sig själv lite oftare.

Livet förefaller allt som oftast föreligga som en dovt vansinne.

Nåväl sjutton kilometer blev det inte mycket med i helgen, då kroppen kändes som den drabbats av efterskalvet efter en förlossning och sedan blivit körd i en stenkross. 

En visdomstand tränger sig upp ur tandköttet. 

Där kan vi snacka långsam förlossning.

 

Idag igår eller hur nu du vill se på saken så kändes det lite bättre.

Enbart en svag tendens till ömhet.

Ställde ut direkt. Vistakullevägens enkilometrare.

Under vaksam uppsikt.

Man måste tänka på hjärtat, både sitt eget och andras.

Inget mjöl är värt en muskelinflamation på hjärtat.

 

Första gick stabilt andra gick bra.

Fyrahundra kvar på tredje händer det där som inte får hända.

Det börjar köra i magen, tänker på mjölet och maler på.

Hundra meter senare flyr jag tvärt av vägen likt en hares maner.

Upp in i skogen bort ifrån all bilism, nöden har ingen lag.

Konstigt, besvärligt, opassande.

Övertalar mig själv att det inte är så farligt, löven är stora och mjuka nu och det är bara att gå ut på vägen igen, springa klart de sista trehundra metrarna och sedan dom två kvarvarande intervallerna.

 

Sittandes på huk vänder jag mig om medans avloppet spyr likt en tecknad figur i en Ghiblifilm.

Ni kommer inte tro mig men det jag ser rakt bakom vänster axel kanske 70-80cm ifrån min prekära situation är ett litet snickrat kors i storleken sej fyrtio cm.

Jag sitter alltså och skiter på ett barns döda husdjur.

Jorden är nyligen uppgrävd och korset är verkligen mödosamt snidat.

Det här är vanvett.

Varför ska man alltid utge sig för att vara horribel?

Av misstag.

Nåt brott måste det vara, någon slags hädning.

Med dagens teknik så kommer dom väl och hämtar en snart.

Baka bröd kamrater.(om ni fattar vad jag menar)

 

Adjöss.

 

 

 

 

 

Jag har börjat inse allvaret. På lördag kommer bli en once-in-a-lifetime-upplevelse. Ska stå längst fram av 64 000 löpare och bara lyftas fram till en tid. Exakt vad den blir är dock mycket oklart. Under ett halvårs tid har siffrorna 1.20 gäckat mig. Låt mig förklara varför. 

 

Allt började med att jag och min syster startade en blogg 2013. Efter en gemensam löprunda kände jag att det hade varit riktigt kul att börja springa lite mer. En viss fallenhet har alltid funnits för löpning och Bäcken – som den mest klassiska 5-kilometersrundan i Brötjemark heter – har blivit föremål för många PB-slakter genom åren. Men löpningen hade fram tills den dagen bara funnits där i bakhuvudet. Något man gjorde när man inte hade nåt annat att göra. Men i och med uppenbarelsen under de 15 kilometer som vi avverkade en ljummen eftermiddag i april så var resan inledd. Att någon gång springa New York Marathon.

 

Jag blev något manisk de första månaderna. Sprang så fort jag fick chansen och försökte nå snabba vägar till PB:n. Gick på många nitar också. Körde 5×2000 i terräng ena dagen för att nästa dag känna mig hyfsat pigg och därmed försöka slå nytt rekord på milen. Minns att jag kom runt 2,5 km för att sedan braka ihop fullständigt och avbryta.

 

Nåväl. New York var det. 

 

Hittade en seedningstabell. Vet inte hur det funkar riktigt men har fattat det som att det finns vissa tider som man kan kvala in sig på och därmed få förtur gentemot andra i kösystemet.(Rätta mig gärna). Är ju tydligen fler än jag som någon gång vill springa genom The Big Apple. 1.19 på halvmarathon skulle räcka för att vara kvalificerad. Det blev en bra målbild tyckte jag att inom några år lösa. Senare har jag förstått vad som egentligen krävs för att bli så bra. Mer än vad jag mäktat med hittills i alla fall. 

 

I och med mitt avhopp från fotbollskarriären så bestämde jag mig i höstas för att komma en bit på vägen. 1.20 på GöteborgsVarvet. Jag minns ett blåsigt och regnigt pass runt Munksjön på tredje advent när jag gick för ett snabbdistanspass. Första två kilometerna gick under 3,30 innan motvinden friskade i. Öste allt jag hade i 5-6 kilometer och när jag hävde mig över min egenkonstruerade mållinje landade snittfarten för passet på 3.46. Och jag var totalt slut. När jag låg där på backen och drömde om Körsbärsberget när det blommar så slog det mig att med den här farten i 21 097 meter blir tiden strax under 1.20. Det sa mig en hel del. Trots att löpformen just i december brukar vara sådär och väderförhållandena knappast var snabba.

 

Man når dit man vill med bra träning och utan att fuska. Och så ska man undvika skador också. Men det är sånt man får räkna in. Jag är en bit på vägen mot mina 1.19 men det blir knappast i år. 1.20 var förhoppningen på Varvet men efter att i fredags kört i 3.50-fart(1.20.52 på halvmaran) i 7 kilometer insåg jag att det tidsmålet förmodligen är mig övermäktigt. Frågan är då: Ska man sänka förhoppningen eller hålla fast vid sin förväntan? Risken är då givetvis att 1.20 snabbt kan bli 1.30 och däröver. Man ska ha respekt för distansen. 

 

Vi ÖIS:are har ju dock ett mantra som brukar vara användbart. Inte minst under långdistanslopp. ”Ba maler.” Det handlar lite om att inte tänka så mycket. Utan köra ner huvudet och utan gnäll och omsvep riva av det som ska rivas av. Vad resultatet blir är då ovidkommande. Det blir ju vad det blir.