Jag är krasslig. Inte sjuk. Inte skadad. Krasslig. Det sämsta tillståndet för alla konditionsidrottare. Tillräckligt frisk för att det inte ska vara en godkänd anledning att ligga under en filt på soffan och äta glass. Tillräckligt sjuk för att inte kunna lägga benen på ryggen uppför Vista kulles smala stigar och känna hjärtat pumpa så hårt att hela bröstkorgen skakar. Detta är röven, som Glenn Hysen hade sagt. Jag är en ¨allt-eller-inget¨-person som de flesta kanske känner till. Jag själv förstod det under Lidingöloppet förra året. Mellanmjölk är inte min melodi så länge man inte dricker den. Jag har aldrig förstått grejen med att gå på gym i 2 timmar och inte åstakomma något annat än ett par nya selfies i mobilen. Nä, allt eller inget är det som gäller. Ge mig hellre två dagar med febertopp än denna skiten som håller mig borta från löpskorna. I vissa fall kan ett hårt intervallpass göra susen i detta stadiet. De lärda säger att lugn träning kan vara okej så länge inte halsen protesterar. På senare tid har jag däremot blivit skraj för diverse hjärtåkommor man dra på sig om man tränar krasslig och väljer därför att inte chansa. Även om jag ser upp till Jernberg avstår jag från att träna mig igenom febern precis som han gjorde. 
Det är konstigt hur man kan gå från att vara i riktigt bra slag ena dagen, för att på den andra känna sig riktigt klen bara av en liten känning i halsen. Det som är spännande är att man kan bli krasslig när man som minst anar det, vilket kan göra sista träningstävlingen i Lekeryd extremt dramatisk. Kommer Sernheims immunförsvar stå pall är frågan som alla löpare i jönköping har på sina läppar.

Nåja. Igår tog jag elvakaffe med vår mest trogna bloggläsare Olof. (ja, ni läste rätt. Ibland dricker jag elvakaffe istället för tiokaffe men så är det, lev med det.) Han satte lite perspektiv på tillvaron så nu ska jag inte gnälla mer. Dit han åker och tjänstgör tänker man inte på en krasslig hals eller rinnande näsa. Det kan vara bra att ha vänner som åker iväg för att se misär på nära håll och återberätta det. Jag tror nämligen nyckeln till lycka och tacksamhet är att ha insikt i hur bra vi har det här hemma. 

 

Lokala konditionsnyheter  
– Robban verkar ha gjort försiktig comeback i löpskorna efter flera månaders skadefrånvaro. 6,8km skrev han på FunBeat och enligt ryktet på stan såg han ut som en kalv på grönbete. Jag vet inte om ni bloggläsare har sett när kalvar springer ut på grönbete men de har inte ett vackert löpsteg. Men just nu är det oväsentligt, huvudsaken är att han är på väg tillbaka. I år startar vi gemensamt på Göteborgvarvet och målbilden är tydlig för båda två, och det är knappast något negativt att vi startar samtidigt. 

– Vättervyernas Ultramarathon hade premiär i lördags. Även om det bara var ett test av nästa års riktiga premär så blev det succé av allt att döma.  Inte svårt att annordna ett lopp med magisk utsikt när man springer upp på jönköpings finaste utsiktplatser. För mig är det däremot helt obegripligt hur man ser charmen i att springa i 8:00min/km tempo så länge man kan. Men å andra sidan är jag som sagt en allt-eller-inget-kille och jag tycker allt över 4:30 tempo är slöseri med tid. Ultralöpning är inte så coolt så länge man inte heter typ Jonas Buud och springer i sub fyrafart. Nu tappar vi säkert många läsare, jag är ledsen. (inte)

 

Robbans comeback i löpskorna eller ett vanligt kosläpp?

 

 

 

Ny måndag nya chanser att bli den man vill vara.

Fortsätta resan framåt emot mål och drömmar. 

Bara att ösa på med all energi man kan hitta, men ha den intellektuella tankeverksamheten närvarande hela tiden.

 

 

När jag satte mig ner för att skriva detta inlägg hade jag bestämt mig för att skriva om det sexton mil långa löploppet Hardrock 100 i Colorado USA. 

 

 

Sexton mil är aldrig en lätt match men här är det extremt stökigt med elva bergspass varav sex av dom är över 3 950 m. Den högsta bergstoppen man ska passera är inte mindre än 4 270m över havsnivån. Sammantaget är loppet en vertikal stigning på 20 000m, det är mer än att springa ifrån havsnivå över mount everest och tillbaka.

 

 

1997 hade Carolyn Erdman bestämt sig för att utmana bergen och ställde sig på startlinjen 48år gammal. Hon kom 13,6 mil innan funktionärerna plockade henne ifrån banan efter att tidsgränsen på 48timmar hade passerat. Hon anmälde sig till året efter men under ett åtta mils lopp i Utaha en stund innan föll hon redan efter fem kilometer men tog sig upp och imål. Men efteråt så sa läkaren på akuten att det kunde gott så illa att hon blivit tvungen att amputera bort benet. Så även om du kan finna hur mycket energi som helst så låt hjärnan vara inkopplad i besluten. Det blev en vecka på sjukhus med intravenöst antibiotika. Opererad två gånger och inget Hardrocklopp. 

 

 

Året efter 1999 var denna pansar kvinna åter på startlinjen och kom 14,7 mil ibland stock och sten innan tidsgränsen passerat. 2000 blev sista försöket och 12,3mil. Detta är ingen framgångssaga men en för henne tuff personlig resa som krävde ett tufft liv och skapade en tuff kvinna. Det är resan mot målet drömmarna som skapar, formar. 

 

 

Carolyn Erdman hade sin golgata ibland bergen i Colorado. Jesus hade sin ibland sand och sten i Jerusalem. För att hedra Jesus vandring emot korsfästelsen så funderar jag på att köra en 1/10 hardrock i Huskvarnabergets branta sluttningar. 

Sexton kilometer Golgata innan påskmat och syndernas förlåtelse.

 

Idag går Premiärmilen i Stockholm. Det är ett av loppen jag skrivit upp som jag hade tänkt att springa. Tyvärr är jag långt ifrån formen. 

 

Det började i höstas med två dagars grävande för hand i en trädgård. Lägg därtill 50 fulla skottkärror med matjord i en kuperad trädgård på Bymarken och vi har en rygg som inte mår bra. Kedjereaktionen gick via ischiasnerven ner i skinkan, baksida lår och vaden. Redan i höstas gjorde problemen sig påminda men lite smärta brukar vara lätt att skaka av sig. Bara man har kul. Och kul hade jag. Men ont gjorde det bara mer och mer. 

 

Skämdes lite när jag träffade naparapaten i onsdags över att jag inte sökt hjälp tidigare. Men nu är det nya tider. Jag ska röra på bäckenet och få bättre hållning. Jobba med mitt naturliga tyngdlyftarbälte och få bort lite av mitt sluggerlöpande (som inte direkt bidragit till förbättring av skadan) och få en tiondel av Linderholmsteget. 

 

I fredags skulle jag känna lite på det i sakta gemak. Gick åt helvete. Ruta 1 igen. 

 

Alltid blir det en kamp mot klockan. Landsjön Runt är fyra veckor bort exakt. Och det är ju som det alltid är. Ska man springa vill man ju göra det så snabbt som möjligt. Varför det? Kan man inte bara få springa och njuta?

 

Nej. Löpning är lidande. NJUTNING KAN MAN SKAFFA SIG PÅ ANNAT HÅLL. 

 

Landsjön runt är faktiskt i fara. Men det ska ju väldigt mycket till för att man ska välja bort en av årets stora höjdpunkter till följd av lite ont. Tror jag får titta på Jens Linds dokumentär om Sixten Jernberg en gång om dagen för att påminnas om hur mjuk jag är om jag viker ner mig på grund av detta. 

 

GöteborgsVarvet. Jo, det är klart jag kommer springa men tidsmålet om sub 79 vetifan… På med dokumentären. NU.