Månad: januari 2015 (sida 2 av 7)

Ralla på ralla på

2015-01-26 / / 1 kommentar
Det är en ny vecka. Det är Rallarloppsveckan och det här är dag 1 på den men också på ditt framtida liv.
 
På söndag blir det kalas. Undertecknad genomförde under gårdagen ett genrep på en av de alternativa banorna vid Hallbystugan och var nere och vände vid pumphuset ett gäng gånger. Vädret får avgöra var Rallarloppet 2015 kommer att gå. För egen del hoppas jag på en riktig genomkörare som ska göra mig sängliggandes i alla fall under söndagseftermiddagen. En av gårdagens stora snackis var annars alla dessa jeansåkare som helt kravlöst gled runt i Hallbyterrängen. Ibland önskar jag att jag hade mer av den fikatursmentaliteten i blodet. Dock så finns ett stort frågetecken exakt hur irriterad huden kring ljumskpartiet hinner bli om man bestämt sig för att åka ett par vändor till pumphuset? Om det frågetecknet hinner bli utrett så kanske jag dammar av mina gamla ljusblå Lee-jeans till Rallarloppet. Gårdagens stora bomb släpptes av löparvirtuosen Jonas Linderholm (nybliven klubbkamrat med Arvid i IKHP) som lät oss veta att det nu var klart: Han åker Vasaloppet 2016!
 
2011 åkte jag Rallarloppet. Då gick det från Bottnaryd, ut på banvallen, upp till Västra Jära och tillbaka till Bottnaryd. 2012 var jag anmäld men fick lämna återbud. ÖIS outröttlige skidess Peter Nilsson var inte sjuk. Han åkte men fick den där starten som man kanske inte drömmer om precis. Han är tredje gubbe i startledet längst till vänster sett från kameramannen här nedanför och efter 1.30 smäller det. 
 
 
Ja, vad säger man? LET´S GET READY TO RUMBLE!!!
 

Filosofisk söndag.

2015-01-25 / / 1 kommentar

Förra veckans söndag gick det åt helvete precis. På berget var det mest is och eklöv. Isen brast och staven också efter bara en timme av mina tänkta två. Gud beskylldes och jag packade ihop och begav mig till källarhålet. Stod och drog en halvtimme i tvåminuters tempo avslutade med tabata. Kändes förjävligt.

 

Punkaren bjöd på choklad och kaffe och vi samtalade om filmkonsten, Skatteverket och Alexsander den store. Han skulle inte gått vidare till Indien utan begett sig hem istället. Stridselefanter fick stor att bli liten.

 

Måndagmorgon. Halsont. Ringde min bror som fick hoppa in och arbeta i mitt ställe. Ringde in upplysningen till min chef sjöräddaren.
Gick upp, klädde mig och satte fyr i kaminen. Tillredde en kopp stark espresso signerad Alfred Nordqvist.

 

Bror kom förbi för arbetsordrar, ritningar och diverse verktyg. Erbjöd kaffe. Han avböjde.

 

Klädde mig och gick ut i skogen, bort emot Vistakulle. Tänkte titta på fåglar likt Lars Lerin. Såg inte en enda. Dom måste flytt. Värmlänningen Lerin är kanske en av världens bästa på att avbilda björkar. Han borde måla av björkbeståndet vid foten av berget. Mycket vackert. Och väl gallrat. De bortgallrade stammarna ligger tjockt över marken likt en armeringsmatta. Här händer inte mycket en förmiddag i januari. Gick hem över Per Björlingers smakfullt renoverade gård. Dottern Karin flyger fram över landet som en oljad blixt i skidspåret. Pappa stolt, förmodar jag, själv en gång trea i smågan. Sommartränar hon här? Hon borde springa intervallerna med oss uppe vid masten och köra stakintervallerna upp till Skärstad kyrka.

 

Jag borde åka till Värmland i sommar, svänga förbi Lerinmuset och se Lundell i ladan på folkparken i Karlstad. I ladan har alla gamla storheter spelat som Beatles, Stones, Hendrix. I sommar alltså Lundell. Är det någon som hört om Bob Dylan köpte sig ett hus i utkanten av Karlstad? Han ville efter att varit där och spelat. Han satte agent på saken. Han tyckte Värmland påminde om Minnesota. Är man i Värmland får man ta turen till Torsby och träna ordentligt. Backrace.

 

Nog svamlat, nu ska jag köra intervaller. Hårda långa.

 

Nästa vecka är Rallarloppsvecka.

 

Sponsorbilen

2015-01-24 / / 4 kommentarer
En gång i tiden hade jag en sponsorbil. Visst låter det flådigt! Det var det också. Kanske inte bilen, men hela upplägget. Källs bilskrot stod för bilen. Lars-Gösta fixade fram en Toyota Starlet 1986 efter att Tjippe hade lagt ett gott ord för mig hos Lasse och tyckte att jag behövde lite hjälp som skidåkare.
 
För någon som inte har suttit i en Starlet från -86 ska jag försöka ge en beskrivning. Sätt in en campingstol i en telefonkiosk och kör sedan runt den i trafiken med en fyrväxlad enliters förgasarmotor. Helt enkelt underbart! När jag och Lars-Gösta diskuterade om det fanns några takräcken till starleten så underröjer Lasse alla problem om inga räcken skulle hittas med lösningen att bulta takboxen direkt i taket.
 
Dealen gick ut på att jag fick bruka bilen, hämta reservdelar, däck och vad som kunde behövas från bilskroten mot lite reklam, skidvallningar och att jag lämnade tillbaka den när den inte gick igenom besiktningen längre. Tidigare hade bilen två gånger varit inne för skrotning hos Källs men ansågs för fin och rustades upp och såldes igen. En gång så stod en kvinna och tittad på bilen utanför ICA när jag kom och gapade. Lever den än? Jag har kört den från Holland, sa hon.
 
Bäst av allt var alltid att få åka till Källs. Att gå in i detta museum av Vasaloppsprylar, utklipp, skidor blandat med rostiga bilar och motorolja är härligt!
 
I tre år funkade bilen perfekt och gick otroligt nog igenom besiktningen! En av dess bästa features var att jag kunde låsa upp den utan nycklar på under 10 sekunder. Men sedan en sommardag så brast den i tre bitar på grusvägen upp till Gilebosjön från Lyckås och det var dags för den sista resan till Källs….om inte Lasse rustade upp den igen…
 
 

TÄVLING; Skidåkararmar

2015-01-23 / / 11 kommentarer
Dags för skid-quiz!
  – Gissa vem armen tillhör, du kan vinna ett avgassystem från Datsun. 
 
1.

 
2.

 
3.
 

4.

5.

 
 
 

 
(bild 1 och 5 lånade från Erik Wickström)
 

Intro – Kallet

2015-01-22 / / 4 kommentarer
Tjänstgöringen börjar tidigt i bloggfabriken. Om alla trötta arbetare ska få sitt till morgonkaffet gäller det att vara steget före. Speciellt om det är första dagen på jobbet…
 
Holaveden är lite som Bayern München. Världens kanske bästa fotbollslag med flera av sommarens tyska världsmästare i laget. Mario Götze som avgjorde hela kalaset till exempel. Vad nu tyska fotbollsspelare har för samband med konditionsidrottare som skriver mjölksyreromantik utmed östra vätterbranterna frågar ni er säkert. Jo, för att behålla sin plats på tronen har Bayern München haft strategin att värva sönder de klubbar som ämnar att göra anspråk på fotbollstronen i Tyskland. Utmanaren Borussia Dortmund är bara det senaste exemplet på när Bayern visat sina stora muskler och pekat på vilka guldkorn de vill ha. Mario Götze – Tysklands frälsare i sommarens VM-slutspel – tvekade inte att komma till Tysklands största lag trots att han vid det tillfället var stjärnan i det lag som revolterade som mest mot tysk fotbolls största maktfaktor. Själv tyckte jag det var väldigt märkligt att han inte ville vara med och bygga en ny stormakt i Dortmund och låta revolten övergå till makt. Men så har det alltid varit tydligen – när Bayern München kallar så kommer man. Något jag alltså haft svårt att förstå. Ända tills min telefon ringde för en vecka sedan…
 
Samtalet varade i ett par minuter. Ett par artiga hälsningsfraser utbyttes samtidigt som jag tillagade en strikt receptstyrd lasagne. I andra änden fanns en av talespersonerna för bloggen vars plattform du nu konsumerar: Johan Palmér. Han gick därefter rakt på sak: ”Kan inte du börja skriva för oss?”. ”Ajjemen!” var svaret. Inte ens ett uns av tvekan. Som om det vore det mest självklara. Kort därefter la vi på och jag fortsatte laga lasagnen (som sedan avnjöts två dagar senare i Sälen under det träningsläger som min kropp fortfarande hatar mig djupt för att jag genomförde). Ännu har jag inte tagit in att jag blivit en del av det bloggkollektiv som jag ofta refererat till i min egen blogg Amatörerna. Vad händer med den nu? Det har jag inte reflekterat över ens. Men en sak är solklar: När Holaveden kallar så kommer man. 
 
Nog om det. Nu är jag här. En katt bland hermelinerna – alltså en ÖIS:are bland Vistaiterna. Förhoppningen är att jag inte kommer försämra läsupplevelsen. Sen om den blir bättre låter jag vara osagt. Det kommer handla mycket om självömkan i mina inlägg. Och om den ständiga frågeställningen: Varför? Varför gör vi detta? Varför hatar vi det så mycket att vi älskar det? I förrgår var det skidgång i Ölmstad. 8 långa och 8 korta. Efter 4 långa gick jag mig så satans stum att det är ett under att jag kom upp för backen innan det blev onsdag. 9 timmars träning i helgen satte tydligen sina spår. Då hatade jag det men igår tänkte jag tillbaka på det och log. Varför? 
 
Nåväl. Robert Davidsson var namnet. 1988 var året jag föddes och växte upp på ett berg i Ölmstad. Är fotbollsspelaren som fattade tycke för att springa utan boll så mycket att fotbollen nu lagts åt sidan. Är utbildad journalist. Känd för mitt radioansikte. Har sprungit milen på under 35 minuter, har kanske rekordet på att springa om mest folk på Göteborgsvarvet och kallas för Sluggern i löparkretsar. Åker skidor också ibland och har fyra Vasalopp i bagaget. 
 
Jag har bloggat en del tidigare och vet att det ibland är svårt att avsluta blogginlägg. Särskilt ett ord som ”bagaget” är ett typiskt dåligt ord att avsluta med. Mitt tips är att damma av något klyschigt ordspråk. Denna morgon ska ni få något som ni dessutom kan få användning av. Ett mycket upplyftande ordspråk som jag kom över då mina ögon fastnade på en whiteboardtavla i Postens lunchrum i Mullsjö år 2010.
 
 
Börja dagen med ett leende,
så har du det avklarat
 
 
Skönt va?
 
 
 
 
 
Äldre inlägg Nyare inlägg

Podcast

Arkiv

Kategorier

Meta

© 2024 Holaveden

Tema av Anders Noren — Upp ↑