Diagonala med dialog.
 
Jag hade tänkt undvika rullskidor för att slippa alla dom negativa sidorna med rullskidor så här års.
Kallt fuktigt väder bristande stavfäste trafik och reflexväst.
Likt Dostojevskij skulle jag förpassa mig själv till källarhålet och lida mina umbäranden helt allena.
Men det är som om människor ifrån varandra tillslut börjar längta efter varandra.
Att träna för mycket ensam är ett säkert sätt att bli dum i huvudet då tänkandet blir till en enda lång monolog. Tillslut får man sin bristande verklighetsbild som sin egen samhällssyn.
Det är det farliga med isolationen.
När jag tittade på telefonen och någon frågade om jag ändå inte var sugen så bestämde jag mig för att ändå utsätta mig för förnedringen. Igen.
 
 
Dubbelavslut uppför tunnlandsvägen.
 
Det var Torsdag.
Det var Intervaller efter mörkrets inbrott.
Vi samlade ihop oss snett ovanför den kommande största kulturella skandalen i Huskvarnas moderna historia.
Vi var tre stycken Stanislav Rezacs lillebror, jag och Emil Ekman.
Intervallerna skulle ta oss upp utmed GC vägen till Kaxholmen och erbjuda oss långa intervaller i motlut med avslut uppför Tunnlandsvägen.
Gatlyktornas sken pendlade mellan ljus och mörker som mellan hopp och förtvivlan.
Ekmans långa kraftfulla svepningar med stavarna förskött han längre och längre ifrån mig medans jag förbrillt kämpade på i motvinden. 
Min korthuggande stakteknik som mest ser ut som jag vore på väg att döda min största fiende med en isdubb hjälpte inte. 
I November måste jag bli starkare i bål och överkropp.
En helgs tränande som en Elitidrottare satte sina spår.
En inflamation i ryggen. Smärtsamt.