En mycket pinsam sak ska nu bekännas….
 
I onsdags kväll fick jag ett samtal. Det var manfall i mitt gamla fotbollslag och det var dags för hemmamatch. Mitt Vistahjärta slog några extra slag och jag blev sugen på att dra på mig matchdräkten för att se hur mycket man tappat på nästan 2 års uppehåll. Jag fick spela högerytter första 30 min, men flyttades sedan in centralt där jag brukar spela. Det är där grovjobbet görs och man är ingen omtyckt person om krafterna börjar tryta. Här ska laget hållas ihop, det får inte bli för långt mellan backlinje och mittfält, och samma sak uppåt i banan, mittfält – anfall. Det är ett evigt springande när man spelar centralt och en sak kan konstateras, jag har inte blivit en bättre fotbollsspelare av enbart löpträning. Du ska hålla markering i 90 minuter och missar du en enda gång blir det oftast målchans för motståndarlaget. Efter att ha nickat bort ca 7 hörnor i rad högg det till i vaden å det grövsta i minut 70. Krampen var ett faktum och den gick inte att stretcha ut trots den medicinska hjälp som ett division 6 lag besitter. 
 
Dagen efter är benen inte sig lika. Det har blivit två dagars ofrivillig löpvila för att benen ska få en chans att återhämta sig. Tyvärr har dem inte gjort det i den takt jag vill. Gårdagens jogg på 7km var hemsk. Lårkakan som jag åkte på i minut 20 gjorde sig påmind och vaden är stel a’la Oskar Lunds gubbvad. Jag imponeras av vår vän Robert Davidsson som spelar match efter match och löptränar så pass mycket som han gör. Å andra sidan har han inte haft uppehåll från fotbollen på närmare 2 år, så då kanske han är härdad. Bra jobbat Robban!
 
Salomon Trail Tour på huskvarnaberget är alltså ett mycket stort frågetecken. Jag vill inte åka dit och betala 350.- för att bara jogga runt 20km med smärtande ben, det kan jag göra hemma gratis. Ska jag stå på startlinjen vill jag prestera… Vi får se hur det blir. Målet med dagen är att få ihop 20km i träningskalendern och just nu lutar det åt att jag gör det utan nummerlapp på magen.