Författare: Holaveden (sida 2 av 69)

Hjälten.

Yuki Kawauchi den stridbara hjälten från den stigande solens rike. I regnskurar och kastvindar plockar han in ledande Geoffrey kirui på dom sista kilometrarna och vinner Boston Marathon. Som han själv sa efter målgång; Det fanns nog ingen i hela Boston som trodde jag skulle vinna det här. Fältet i ett av årets största marathonlopp var nog vassare än på många år. Förhandsfavorit var den vita amerikanen Galen Rupp trots att fältet hade hela sexton löpare som hade bättre personbästa än Rupp. En favorit som sprungit fyra maror innan men inte vilka som helst, en OS uttagning som slutade i seger och ledde till ett OS brons i Rio. En andra plats i Boston förra året och seger i Chicago. En motiverad favorit alltså.

Men i det iskalla vädret där många av löparna sprang i vindjacka blev alltså Japanens största seger i karriären. En Marathon löpare som har hur många lite udda världsrekord som helst. En kämpe, en krigare. En man vars karaktär gör honom folkkär. Han jobbar heltid, tränar ensam men tävlar varje helg. Säljer sig inte till storföretagen utan går sin egen väg.

Vi är många som älskar att hylla Yuki Kawauchi. Han har varit en hjälte för mig ända sen den dagen Arvid tipsade mig om honom. Det är viktigt att vi har hjältar som gör att vi kan lyfta oss själva uppåt den nivån som hjälten visar för oss. Få oss att klara av mer än vad vi tror.

Vill du veta ner om Yuki Kawauchi så får du här två tips från oss här på Holaveden.

Om hans filosofi, träning och bedrifter.

Alla hans resultat dom sex senaste åren med länkar till reportage om alla loppen.  

 

Säkraste vårtecknet

Det börjar närma sig.

Det tisslas och det tasslas.

Är det verkligen bara 14 dagar kvar, frågar någon. Jo, visst är det så. På söndag om två veckor ska folkfesten Landsjön Runt avgöras. Isen ligger fortfarande kvar, men det säkraste vårtecknet är ändå att priset för anmälan till Lansjön runt snart höjs. Kommer David Nilsson att bräcka Rudolfssons rekord från 1983? Kommer Hubbe att springa under en timme och en gång för alla bli en riktig löpare? Kommer fler att ha koll på vem Åsa Lundström är efter att hon vinner damklassen?

Holaveden vill slå det hårdaste trumslaget på den största golvpukan för den folkfest Landsjön runt faktiskt är. Sjön som är navet i hembygden ligger oss väldigt varmt om hjärtat, och man blir alldeles sentimental när man tänker på vad som skett runt omkring, på eller i den. Det var här man drog ut på sina första fisketurer ensam. Oändligt med fisk har plockats hem till mamma och pappa som inte gjorts något av. Jag och Frank Göransson fick en gång gå i land vid Nabba udde när det blev oväder och fick vänta ut stormen flera timmar innan vi vågade oss ut med roddbåten igen. Efter det blev det min bästa fiskekväll någonsin, abborrarna bokstavligen talat flög in i båten. Alla gånger man haft övertro på den första isen som lagt sig så man gått igenom ner till knäna, för man ¨skulle ju bara se om isen höll¨. Eller alla de gånger när jag och Calle Eklund tog ett varv med cykeln runt sjön efter fotbollsträningarna för att prata om vilka tjejer man var mest förtjust i. Unga och dumma. Fortfarande dum visserligen, men lite äldre idag. Jag tar fortfarande ett varv med cykeln då och då för att prata om brudar. Eller alla de gånger som fotbollsträningen avslutats med ett bad. Eller alla grillkvällar. Eller alla långfärdsturer på isen. Skidåkning på skaren. Fyrhjuling på isen. Övningskörning. Löpturer. Rullskidor.  Landsjön väcker minnen, och alla minnen gör så att det drar i smilbanden.

Holaveden har gått in i arrangörsstaben för Landsjön runt 2018. Det finns oändligt med lopp och för att överleva måste man utvecklas och sticka ut. I år har vi höjt belöningen för att slå banrekordet, vi tror att vi måste locka hit elitlöpare för att vässa intresset bland publiken. David Nilsson har flaggat för start. Prisbordet är välfyllt och även utlottade priser kommer det finnas gott om. Bland annat en specialdesignad Landsjön Runt-tatuering. För barnen blir det hoppborg och lekland. Serveringen kommer vara billig och bestå mestadels av hembakat. Det finns som ni kanske vet fler olika distanser att välja ibland, men vi rekommenderar självklart att man springer hela varvet runt sjön för att få se kaxholmen från den vackraste sidan man kan. En helt ny tävlingsdistans har uppkommit efter påtryckningar och 2018 kommer det att avgöras vem som är den vassaste skidåkaren OCH löparen genom en så kallad dubblering. Vi hävdar att Johannes Eklöf har det inofficiella rekordet på dubblering genom 23:20 på rull och 44:23 på löpning från 2016. Vem tror ni kan slå det? Ni hör ju hur det låter, detta är en dag man absolut inte vill missa. Landsjön runt är bättre än någonsin, de som säger att det var bättre förr röstar förmodligen på sverigedemokraterna. Utveckling och framsteg är grejen. Välkomna med eran anmälan nu innan priset höjs!

 

www.landsjonrunt.se

Jag tror detta kan ha varit mitt första Landsjön Runt, kanske 2011. 48:21 blev tiden. Men vem orkar faktagranska det om jag råkar ha fel. Sprang i pappas skor, stora shorts och en dålig tonårsskäggväxt. Några år senare sprang jag på 39:46. Sjön väcker minnen. 

 

 

Giltig orsak

Åker skidor idag 🙂

Bakom varje siffra står en nedbruten själ – Landsjön Runt 2014

Ja, herregud. Jag var ute häromdagen och rastade benen i ett gäng tusingar på Ledserydsrakan och trots ganska dålig kontinuitet i löpningen under våren kändes det väldigt bra. Men det gör man ju när man sätter på sig shortsen och springer i solnedgången och lyssnar på fågelkvittret. Borta vid ÖIS såg jag ett gäng kids träna fotboll på grusplanen och det väckte så underbara känslor inombords. Börjar tagga för Landsjön Runt nu. Ska bli riktigt kul att tävla igen. Som uppladdning gick jag tillbaka till Amatörerna-bloggen och hittade en riktig klenod. Min story om Landsjön Runt 2014. Året då Arvid Öhrn förnedrade mig och Oskar samtidigt som PeterNilsson och Palle manade på å det grövsta. Så här skrev jag då, för fyra år sedan. Mycket har hänt sen dess kan man konstatera…

Arvid med ett fast grepp om Oskar. Själv låg jag och kved nånstans.

Landsjön Runt börjar och slutar alltid i fest. Oftast i mjölksyrafest. Så även denna gång när vi sprang de 12,5 kilometerna. Det var även folkfest och sedvanligt tjöt på alla håll och kanter. Som det ska vara när man springer en lokal tävling. Utan omsvep kan jag dock konstatera ett par saker innan jag närmare förklarar detta lopps karaktär:
1. Tacka vet jag de där galningarna, en på cykel och en på rullskidor, som skrek fram de sista procenten av de 110 jag utnyttjade idag.
2. Tacka vet jag sträckan Lyckås-Vistavallen. Det är på sådana partier man lär känna sig själv och även…
3. …Arvid Öhrn. Undrar vad han hade på de avslutande tre kilometrarna. (Du kan kommentera här under Arvid.)
4. Tacka vet jag att det är en månad kvar till bataljen i Eksjö och löpformen verkar vara i gott skick.
5. Tacka vet jag att radera ut pers som är äldre än 5 år.

 

”Vi skulle alltså springa runt Landsjön. Ett varv. Räcker gott och väl. För er som är lagda åt det mer vetenskapliga hållet kan jag meddela att dess kemiska status(exklusive kvicksilver) betraktas som god enligt Wikipedia. Vad nu det skulle ha med den här saken att göra? Nåväl.

När startskottet gick var jag positionerad bakom två Vistalinnen. Öhrn och Sernheim. Och ut från vallen var jag runt en tionde plats. Första kilometern gick fort. 3.27, vilket det brukar göra. Men tempot mattades inte direkt och redan här kände jag att jag var sugen på att ta ett rejält initiativ ganska tidigt. Därmed skulle jag frångå mitt eget jantelagsmantra att invänta att någon annan tar tag i det. I den sista stigningen av tre efter ett par kilometer kände jag mig manad och tryckte ifrån klungan jag gick ihop med. Det blev en lucka som jag trodde skulle täppas till. Målet var egentligen att bara visa mig stark, något som föll ihop som ett korthus senare…

Men än var det inte dags för nåt att falla och till min förvåning märkte jag att jag började ta meter för meter på Oskar Lund, en av de tre omtalade Holaveden-bloggarna samtidigt som luckan bakåt verkade växa. Den andre av de tre Holaveden-bloggarna, Johan Palmér, följde tävlingen via cykel och peppade grymt bra. Han peppade även klungan bakom och jag kunde höra att det tog längre och längre tid mellan hejaropen. I ren entusiasm kände jag hur steglängden ökades bort mot Lyckås – där det ofrånkomliga helvetet börjar.

Där var jag i rygg på Lund, samtidigt som Peter Nilsson, teamchef för lag Ölmstad i Eksjö om en dryg månad, stod redo att hänga på med rullskidor för att försöka ge mig lite extra energi. En annan kille låg i rygg på mig från JOK och så fort vi skulle vända bort mot helvetet tog han ett par rappa kliv förbi och höjde tempot. Och jag som trodde jag var pigg fick ett massivt vedträ rätt i ansiktet. När tempot skruvades upp kände jag plötsligt hur stum jag var. Att hålla stumt brukar vara likhetstecken med stum. Så också denna gång…

“HÄNG I!!!” gormade Peter och jag försökte så gott det gick men JOK-killen och Lund började meter för meter att hänga av mig. Och det var väl här någonstans, med 2,5 kilometer kvar som jag började ifrågasätta min egen existens. Precis som man brukar göra när man passerar Drättinge. Jag uppfattade att Peter började kolla bakom mig med allt längre blickar. Jag ska inte hymla med att jag började undra om exakt vilken sekund jag skulle vara ett infångat byte. Och jag förstod nog innerst inne att han drog en grov lögn när han sa: “Dom plockar inget på dig!” Men den gav mig hopp några hundra meter i alla fall.

Kroppen skrek. Peter skrek. Palmér gallskrek. Men det sistnämnda kom bakifrån. Jag förstod att något höll på att ske. I detta läget hade vi passerat 11 kilometer och jag ville inget hellre än att lägga mig ner och släppa loss den renaste formen av smärta. Bestraffningen från kroppen som hatar huvudet. I detta läget ser man också målet. Det är så förnedrande. Men som om det inte var nog så flög Arvid Öhrn om och texten “IK VISTA” fyllde mitt synfält från öst till väst en halv kilometer från mål. Palmér anade spurtduell och varnade Öhrn för att han nu hade en fotbollsspelare i hälarna. Men den fotbollsspelaren hade fullt sjå med att överleva. Öhrn hade siktet inställt på Lund. Nu handlade det bara om att stappla sig i mål och att om möjligt undvika ännu ett placeringstapp. In på Vistavallen kände jag hur någon var precis i hasorna. Övervägde om jag skulle hota vederbörande för att denne försökte utmana om en spurt 75 meter från mål. Men innan jag ens hann överväga så var även denne man förbi.

In i mål och väl där uppmanade funktionärer att fortsätta framåt. Framåt? Nej, tack men hämta gärna bår och syrgas.

Fem minuter senare reste jag mig upp från gräsmattan och tittade på klockan innan jag la mig ner igen. 44.05. Drygt 50 sekunder snabbare än min rekordnotering från 2008. Äntligen kan jag glömma den där pojkspolingen som sprang på krogar under helgerna och ändå sprang löptävlingar som en absolutist. Likt en regression till spädbarnsstadiet för 25 år sen sprang sedan mor och far och hämtade förnödenheter till sin handlingsförlamade son och när fem minuter ytterligare gått förmådde jag att resa mig fullt ut och till och med le.

Det är så här det är att hålla på med organiserat självplågeri. Alla upplever misären av att vara fånge i sig själv och fortsätta trots att man mår piss och helst av allt vill sitta på en uteservering med en ljummen Newcastle och kedjeröka gula Blend, bara för att det i stunden känns som ett mer hälsosamt alternativ till den självmisshandel man utsätter sig för. Men efteråt tycker man att det är helt underbart och vill göra det igen och igen och igen…

Idag blev det en 10:e plats. Sjukt nöjd som alltid att jag lever och att jag kan utsätta mig för sånt här!

Ni hör ju själva, klockan är mycket och jag börjar svamla. Dags att göra detta svulstiga stycke till kropp redo för ännu en vecka i allmänhetens tjänst. Men först vill jag säga:

Tack till Landsjön Runt och alla dess funktionärer och löpare för en härlig fest! 

Och till Arvid Öhrn vill jag säga:

Det har bara börjat!”

 

 

Blodtörst.

Som främling sveper du om hörnet på butiken sju till elva, ögonen tar upp orden Rea på fika. Fråga oraklet vad de  gör med din kropp, det känns som ödesvind och klippskär vrakbitar i halsen, sticker ut pinnar ur kind och tinning, mest ur ögonen. Du måste andas lungt, hjärtat, inte se bort inte blunda, se men inte förtäras av de svarta seglen, den rad som står vid porten, väktaren. 

/ Ett stycke ur Katarina Frostensons dikt Maten man äter/Klagan.

Katarina Frostenson är den illa omtyckta akademiledamoten som minst sagt verkar ha valt fel livspartner. Men skriva kan hon. Det är alltid nåt att luta sig tillbaka på. Faller akademin faller snart landet. Må konungen rädda oss. Kliva fram som patriark. Någon måste fatta rodret. Låt kungen göra skäl för namnet. Det är ändå något visst med att man inte kan lämna, inte bara resa sig upp och gå därifrån. Att tvingas reda ut och arbeta vidare, kriga. Säga förlåt och i sinom tid bli förlåten. Gneta vidare. Som en krigare med eller utan häst.

Det är ändå intressant Vad det är vi är intresserade av. Att katastroferna i Akademin upptar P1 7-24 är kanske inte överraskande. Men pöbeln älskar när högt uppsatta fastnat med fingrarna i kakburken. Det bekräftar deras världsbild. Men säg den som vågar kasta första stenen?

Vi har en oerhörd fascination för bråk, som kollektiv. Se på vilken dokusåpa som helst. Snart ska snygga, smarta och nya missiler dundra in över gränsen till Syrien. Ett krig som sysselsätter hur mycket människor som helst. Trots allt elände så bidrar den konflikten till en hel del seratoninproduktion. Vi är fängslade av kemin.

Några som kastar saker hela tiden är vänsteraktivister, djurrättsaktivister och irländska slagsmålmiljadärer. En säckakärra rakt i bussrutan på en buss full av världens främsta slagskämpar. Säg den som inte befinner sig i den ding dinga världen.

Khabib Nurmagomedov befann sig på bussen. Direkt efter invägning och dagen före titelmatchen mot en hårt slående fastighetsmäklare. Han måste vara den råaste muslim jag sett iallafall. Och det finns ju en del. Iallafall om man får tro alternativ media. Han är född vid kaspiska havet i en bergsby som förr i världen passerades som en farled mellan Asien och Europa. Det var inte alltid snälla typer som hade vägarna förbi. Ett ständigt krigande. Något som avspeglar sig i generna på ultra darwinistiskt vis. Khabib far gjorde inget annat än att träna sina söner och sätta på deras morsa. Khabib verkar ha ca fjorton syskon. Alla tränade två pass om dagen på typiskt ryskt manér. Han tog sig an världen med nävarna och världen älskade det. Det grundar sig i en organisms hårda väg för överlevnad.

En rolig företeelse man kan märka hos sig själv är överarmarna. Det händer att man avslutar ett styrkepass med lite biceps mest för syns skull. Dom flesta slagskämpar i världen har rejäla vapen till överarmar, utan Khabib, det är roligt. Han är obesegrad i 26 matcher och jag tror knappt han har förlorat en rond.

Hur blodtörstig världen än må vara så måste det här med slagsmål i bur vara ett rent helvete. Tänk er att ha så mycket mjölksyra så du knappt kan stå upp medans tusentals människor skrikandes tittar på och någon bokstavligen försöker slå ihjäl dig. Men vi måste ta fighten, alla har sin, även Sara Danius.

Hur det än går med världen så kan ni alltid läsa om den på Holaveden. Det är alltid något.

Amerikansk fastighetsmäklare mot barnmisshandlad rysk muslim 0-1.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑