SM-milen 2020

Så var det dags för ytterligare ett svensk mästerskap, denna gången på 10km landsväg.
Sm-milen är en relativt ny företeelse i svensk friidrott, men det blir allt mer populär och nivån höjs för varje år känns det som. Det märktes inte minst i år då nivån var bättre än någonsin och hela 20 man var under 30 minuter. Kanske var det den bästa nivån på ett enskilt lopp genom tiderna på svensk mark. Nu höftar jag lite, men det kändes så.
Det beror ju delvis på att svensk löpning just nu är väldigt bra, det tål att upprepas. Men också att 10km asfalt är ganska roligt och många valde att ställa upp helt enkelt. Alltifrån 1500 metersspecialister såsom Kalle Berglund, Elmar Engholm och Robin Rohlen, men även långkubbarna som vanligtvis satsar mot halv eller helmara valde att ställa upp. Och då blir toppbredden helt enkelt väldigt bred.  Kul!

En kort race report.
Jag kände mig lite seg och otaggad i veckan ska erkännas. Det har varit 3 veckor med lite mer fokus på grundträning, vilket verkar ha gjort gott eftersom jag landade på 29:37 igår. Starten gick och folk bokstavligt talat flög fram, jag blev nästan stressad att jag låg så långt bak men kollade på klockan och körde efter min tänkta game plan som var att öppna kontrollerat. Kort därpå bildades nån form av 2a klunga. Jag skulle vilja påstå att jag, tillsammans med John Börjesson från spårvägen och Samuel fitsumbrahn från Hälle, gjorde det mesta av dragjobbet i denna klungan. Därbakom var det många starka namn och jag tänkte för mig själv att jag håller uppe farten tills någon vill gå om och då får jag således en go rygg att bita fast i när det väl börjar gå tungt. Jag sprang till viss mån helt utan målsättning, men eftersom det stod nr 13 på nummerlappen så hade det varit roligt att kunna behålla sin ranking så att säga. En bra tid är oftast bara bra bonus, speciellt på ett svenskt mästerskap.
Vid den långa rakan räknade jag positionerna. Nr 15. Det kan blir bra. Det räcker med att vi jagar ikapp nån till och att jag vinner min klinga så blir det godkänt.
Vid kilometer 6 ungefär höjde jag farten. Det var inget jag gjorde medvetet men jag fick det påtalat efteråt. Klungan splittrades och klubbkompisen Samuel fitsumbrahn gjorde det mesta av dragjobbet därefter. Han hade en sån där perfekt dag då man knappt blir trött. Det hade inte jag. Det var rätt jobbigt hela vägen vill jag påstå.

Vi rullade på. Samuel som farthållare och jag som medpassagerare. Vi gick ikapp Musse och ytterligare en till från tätklungan hade brutit.

Med en kilometer kvar knappar vi verkligen in på tre löpare framför oss. Meter för meter tar vi oss närmare Grahl, Fridolfsson och Foitzik. Är dom trötta så kan vi ta alla tre i en spurt tänkte jag. Men när vi kom ikapp med en halv kilometer kvar kändes det som alla tre kollektivt ökade farten för att i sin tur göra en bra avslutning. Vilket de också gjorde. På den här nivån känns det inte som man helt kroknar utan man är oftast så genomtränad att det finns lite kvar att trycka med. Den jag kunde utmana på upploppet fick jag stryk av. Jag hade gått för hårt på andra halvan av loppet och var rätt trött faktiskt. Halvorna var progressiva, drygt 15:00 blankt och 14:37, typ..

I mål på 29:37, vilket är totalpers som jag kallar det. Min snabbaste mil någonsin oavsett underlag. Oväntat bra tid med tanke på hur det kändes, men det var gött! 13e plats i mål, jag behöll min ranking, men för att nå top 10 är det bara några få retliga sekunder. Det är sånt jag måste jobba på till nästa år om jag vill vara med och kriga om framskjutna placeringar. Man kan inte nöja sig med en bra tid helt enkelt..

Over and out.
/ örnen

2 kommentarer

  1. Så starkt Arvid!
    Ja vilken toppbredd det har blivit i Sverige👍 Riktigt kul!

  2. Bra sprungit Arvid o grattis till en fin placering. Kul att läsa om dina lopp!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2020 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑