Bloggomir vranjes – gästinlägg

Ett gästinlägg från Adam sibgård, kompis förebild och även föredetta hyresvärd för Örnen. Många har fallit pladask för Adam, men nu har Adam fallit för löpning. Här är hans kärleksförklaring och känslan är att det är en relation som kommer bestå länge. 

En kärleksförklaring

Regnet piskar över gatorna. Termometern kryper ner mot nollgradigt. Löven ligger som en grå massa över bortglömda grusslingor. En nedtyngd gren sticker ut från ett döende träd och slår mig över ansiktet med full vrede. Hösten är kommen för 27e gången i mitt liv och ändå är slaget i magen lika hårt som ett intervallpass på Skatås.

Det är lördag morgon. Sex timmars sömn. Svårt att gå ner i varv efter ännu en kväll i fabriken. Ändå studsar jag upp. Dags för veckans höjdpunkt. Finalloppet. 19km blandad terräng. Inte en aning om hur hårt jag ska köra. Livrädd för att möta en vägg halvvägs. Uppvärmning med våran kära örn. Helt olika ambitioner men minst lika laddade. Startskott och jag ser de riktigt vassa försvinna iväg redan i första backen. Men jag springer inte mot dem. Inte mot personen bredvid mig heller. Utan mot mig själv. Det brukar gå bäst då. Halvvägs in i loppet väntade jag på att benen skulle stumna. Förvånad blev jag istället piggare och kunde ösa på hela vägen in i mål. Nöjd, belåten och en banan på det.

Det har hänt något. Löpningen är inte längre bara ett tidsfördriv. Det börjar kännas lätt att löpa. Det går fortare, men andningen är lättare. Jag blir fortfarande stel som en pinne men det lossnar snabbare. Mer mil i benen. Mer pannben som driver på. Jag kommer aldrig bli bäst. Men jag är bättre än någonsin. Det är lätt att bli blind när man jämför sig med rödvit-randiga träningskompisar. När jag går som hårdast försvinner de fortfarande iväg. Men vissa dagar kan jag bita mig fast. 10 meter en intervall. 20 meter nästa. 200 meter en riktigt bra dag. Steg för steg, svettdroppe för svettdroppe.

Perspektiv är viktigt. Jag är inte dum i huvudet. Har killen framför mig eritreanskt rekord på maraton så ska jag inte slå honom när jag för tre år sedan inte ens hade tio mil löpning på ett helt år. Jag ska inte ens se honom långt där borta i kurvan, Men det tänds en liten gnista inne i skallen. Jag ska göra mitt bästa. Jag ska springa vidare. In i varenda regndroppe som piskar mig i ansiktet. När jag tror att jag inte orkar mer ska jag ändå vakna nästa dag och göra det ännu bättre. Knyt dina skor. Gå ut genom dörren. Blicka framåt och kliv in i mörkret. Ge din gnista lite bränsle så kör vi hela vägen till ljuset.

/Adam Sibgård.

 

3 kommentarer

  1. Tack Adam! Instämmer o gläds åt din glöd!

  2. Mycket välskrivet. Med holaveden varje dag går det snabbt tills vi nåt ljuset igen.

  3. Heja dig!❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑