Månad: september 2019 (sida 1 av 3)

Valet är ditt

Vi går i väntans tider. Lidingöloppet närmar sig. Det är fortfarande löpshortsväder men underställströjan får åka på. Kvällspasset avrundas i elljusspårets sken. 6 x 2,3 km kuperat elljusspår på Fiskartorpet i onsdags, genralrepetition. Tydligen ska det passet vara hårdare än LIdingö själv…men jag tvekar. Hur som helst, det som är gjort är gjort. Inga under kan göras på en vecka. Eller, kan storätare som jag o Palle klara oss på lite mindre mat och slippa ett kilo eller två. Det gör skillnad i domdär backarna. Har hört rykten om hur Johan Olsson trimmade sin kropp  och hur svenska höjdhopparstjärnor tjuvrökte för att stilla matsuget inför de stora mästerskapen…. Kanske är det även något för oss.

Apropå klimatet. Det pratas om att omställningen går för sakta. Att vi har tio år på oss att vända på trenden om vi ska ha ett någorlunda liknande klimat kvar. Faktum är att 30% av våra koldioxidutsläpp kommer från matproduktion. Vi handlar mat minst en gång i veckan. Detta medför att du faktiskt har möjligheten att ställa om en gång i veckan. Du behöver inte vänta på att byta till en elbil när din bil behöver uppgraderas eller bygga solceller på ditt planerade framtida hus. Gör ditt val denna veckan. Om du skippar köttet och drar ner på mejeriprodukterna så har du dragit ditt trå till stacken. Välj att göra kikärtsbiffar istället för pannbiff. Du kan äta ungefär 30-50 kg baljväxter innan du släppt ut lika mycket koldioxid som ett klio kött. Är det verkligen värt det? Väljer du istället rotfrukter som kan du vräka i dig 100 kg. Kanske är det den vegitarianska kosten som ska avlägsna de sista kilona från våra Lidingökroppar…eller kanske en kaka mindre till kaffet. I onsdags sändes ett bra program om matens påverkan på klimatet och möjligheterna som faktiskt finns där. Fakta och saklighet, ingen filterbubblapropaganda. Men på Tranan efter Lidingöloppet unnar jag mig nog ändå en kötträtt….men fram tills dess kommer mina matlådor vara vegitariska.

-OL

Ingenting är nytt under solen.

Det är inte optimalt att gå från Kräftkalas till kyrkbänk med alldeles för liten marginal. Men så sitter man där och håller andan. Kyrkan är ändå rätt plats för dåligt samvete, det måste ni hålla med om. Ordentligt tilltufsad blev man denna morgon, vinden ven & slet och pressade oss söderöver när vi sprang uppför kyrkbacken. Eftersläntrare som oss fick parkera halvvägs ner i byn. Mer sprint än morgonjogg fick det bli till kyrktornets klang. In på det knarrande golvet och in bland åskådarna längst bak. Fint ändå, väl på plats känns det alltid bra, kyrkbänken. Brass bandet satt längst fram till höger och man tänkte, det här blir bra och man kände den alltid lite tryckta stämning av en stor skara människor som är tysta. Det är speciellt, tycker mycket om det.

Ett hållbart liv i Jesu fotspår var temat som flera församlingar hade samlats kring. Gudstjänsten var en del i en hel helgs aktiviteter. Vår förhoppning om lite skönsång och stillsam eftertänksamhet kom på skam när pastor Andreas klev fram och rev av en riktig avhyvling. Han gick loss rejält, det var väckelse 2.0. För om Skärstabornas supande var problemet för hundra år sedan så var problemet agerandet i naturen i dags datum. ”Sitt inte hemma och vänta på att Jesus ska komma tillbaka”  Pastorn eldade på om fattigdom och regnmängder och man trycktes längre och längre ner i träbänken. Om bränneriet fick stänga för hundra år sedan så var det lite mer oklart vad målbilden var denna gången. Friska uppmaningar blandades med rena dumheter så som att flygskam och klimatångest skulle vara sunda känslor. Att vi inte skulle skylla på Kineserna, när ”kinakritiken” egentligen är en kritik mot västerländsk konsumtion och dopad ekonomi.

Det börjar gå överstyr. Ingen blir glad över att vi driver oss själva till masspsykos. Jag är ingen klimatförnekare. Jag fattar att saker har konsekvenser, som att om man förflyttar kol atomer från marken till luften så har man fler kolatomer i luften än vad man hade förut. Spelplanen ändras. Det är inte det stora problemet här. Verkligheten är att vi har(fortsatt) en existensiell kris grundad i vår litenhet i förhållande till världen. Det har aldrig funnits en tid när människan varit säker för naturens händelseförlopp. Det är mänskligt storhetsvansinne att tro att det är enbart vi som gräver vår egen grav. Rent krasst kan man säga att vi är här pga väldigt gynnsamma förhållanden. Förhållanden som vi har väldigt liten påverkan på.

Vi kan ta som exempel att vi har på våran planet 30st sk Mantelplymer. En slags reservoar för instabil magma som finns under jordskorpan. En finns under en kontinentalplatta(yellowstone i Amerika) resten finns till havs(Island,Hawaii,Azorerna,Galapagosöarna m.m) För 65 miljoner år sedan skede ett utbrott i Deccan Traps i Indien. Konsekvensen av det blev att det inte var människan som utrotade dinosaurierna. Det var antagligen gaserna efter utbrottet som täckte 500 000 kvadratkilometer.

Hela grejen med ett hållbart liv är att alla beståndsdelar i alla olika former söker balans. Desto bättre denna omöjliga balans är desto mindre blir risken att det utfaller som ohållbart. Blir klimatkrisen oproportionerligt och omdömeslöst ältad och uppmärksammad så riskerar man att missa andra minst lika stora utmaningar och problem. För att ta ett exempel så kan vi ta konsekvenserna av digitaliseringen som kommer ändra livet för hela mänskligheten. När människor blir onödiga och ej behövda.

Vi behöver Religionen för att ta oss an framtiden. En ständigt uppdaterad religion. Inte en religion som hävdar att dinosaurier aldrig har funnits eller att planeten är fyratusen år gammal. En uppdaterad kristendom kommer göra mer nytta för världen än vad skolkande skolbarn kan göra på egen hand. Jag är övertygad. Ateister är töntar. En människa som inte vet allt måste tro. Religionen är kittet som fogar oss samman.

Bara för att jag har drabbats av klimattrötthet så betyder inte det är effektiviseringen av våra resurser eller att din insatts för klimatet inte gör någon skillnad. Detta är bara tankar för dagen alldeles för sent på kvällen. Nu ser vi fram emot Digitalisering i Jesu fotspår. Snart i en kyrka nära dig.

 

Hemmaderby

På lördag krävs en arbetsinsats. Som alla andra dagar. Men när de ständigt löpande öborna kommer över till fastlandet måste man jobba ihop. Kommunicera. Flytta över. Göra det trångt. Täcka ytor. Lura in motståndaren i ytan vi vill åt.

Kollektivt försvarsspel när det klickar är ojämförbart med det mesta. Att vara motsatsen, det vill säga ihålig, är stunder då man önskar att man var en individuell idrottare.

Har börjat hetslöpa på luncherna nu igen. En härlig vana må jag säga.  Tiden för själva ätandet pressas allt mer. Det kommer väl landa i en banan framför datorn. Eftersvettningarna är det svåraste att styra men Det var bättre igår när tempen låg runt 8 grader. Blir bra till vintern.

Skånefolket var här i helgen. Har ätit rester sen dess. Sill, sill och åter sill.

Orden tar slut. Måste ner i kylen och äta rester.

/RD

2:12

Det är först när man flyttar som det går upp för en hur många löparskor man har i sina ägor. Packade en väska och räknade till 14 par, och då lämnade jag säkert ett par stycken hemma så man inte står utan skor den dagen man ska springa hemma hos mamma och pappa igen. 14 par och alla har sina egna små historier och minnen. Några har man sprungit riktigt snabbt i, andra har bara lufsat långsamt. Några är riktiga favoriter som inte går att slänga, andra är i princip oanvända som man aldrig riktigt blivit kompis med. Det är kul med löparskor. Börjar nästan bli lite arbetsskadad.


X-talon 212 är en sån där magisk sko som är helt slutkörd, men jag kan ändå inte med att slänga den. Exakt den här modellen finns inte att köpa längre så vitt jag vet, tyvärr. Minns framförallt lidingöloppet on Tour i Jönköping när jag sprang om Oskar mitt i skogen då han stod och stretchade mot ett träd. Eller stretchade kanske är ett milt utryck, vaden var rätt illa tilltygad vill jag minnas. Seedade upp mig till led 1c till lidingöloppet senare det året och sprang på 2 timmar och 12 minuter. Det måste varit år 2012?
Många tolvor. Tänk att Robban också är en 2:12-man!

Det brinner i Göteborg. Det verkar vara friidrottens hus som åkte på en ordentlig törn. I nuläget vet jag inte exakt vilket hus det är men förhoppningvis blir inte innesäsongen lidande. I värsta fall får man väl åka utomlands hela vintern, men det är bara i värsta fall 🙂

Lidingöloppet börjar närma sig. Eftersom jag inte ska springa fick jag bli dryckesansvarig under dagen, langa sportdryck åt mina snabba klubbkompisar. Robban blir dryckesansvarig på kvällen som vanligt. Tranan är bokat. Kan bli en kul helg även om det inte blir start för min del. Litar inte på benet tillräckligt mycket än tyvärr, kan jogga men inte träna. har träffat fyra olika professionella människor som alla sagt sitt om benet. Alla har sagt olika saker. Tror det är bra att lyssna på såna som vet vad dom pratar om, men sen måste man nog skaffa sig en egen uppfattning om vad som är bäst för en själv.

Springer Dolla Lidingö?

Med vänlig hälsning, örnen!

 

 

Nej inte igen.

Säg den tid som står still. Säg den som inte lever av att äta. Se din morgondag framför dig. Snart är den bakom dig. Hjulen rullar, ta mig i hand så kör vi. Vi kör med full kraft framåt för att ha något gott att se tillbaka till. Nutiden i framtiden för att gårdagen ska ses förnöjsamt. Det är så ja ser det.

Säg det som går som man tänkt sig. Det blåste idag, rätt rejält. Det såg man på flaggorna. På Vättern blåste det ännu mer kändes det som. Hur det skulle va möjligt vet ja inte men det kändes så. Kräftfiske. Det är på rutin nu. Vi börjar alltid med kanelbulle, kaffe och en massa snack. Det gör vi bra, det kan vi. Snacka och fika. Fiska nja, mer tveksamt där.

Förra helgen var det 40års fest i kombination med kräftskiva. Det var tjo och tjim,,bugg och allt som hör därtill. Resultatet blev en rätt slitsam Söndag. Drog ut på landsjön och la i ett nät vid lunchtid för att samla ihop betesfisk för att fiska kräftor ihop med ”Biffen” under veckan och att lägga grunden för en lugnare och mysigare kräfttillställning. Under eftermiddagen blev man ju trött och mätt. Slumrade med flickvännen i famnen. Det blev kväll. Det blev rullskidsintervaller med PeterNilsson och styrkepass med Öisarna. Det blev mörkt. Väldigt mörk på sjön kan ja lova. Pannlampa och en helvetes massa fisk som trasslat in sig i nätet. Det blev plågsamt. Jesuslikt med fisk alltså, man är nästan förvånad att man lyckas ro ut i den sjön utan att slå ihjäl någon.

Åter till stormbyarna på Vättern. Det blåste kraftigt syd-väst. Flötet pressas kraftigt av vinden mot norr. Vi anländer söder ifrån. Tar ett kraftigt tag om flötet ifrån fören och linan går rakt upp i propellern och går av. Rent åt helvete, med burar kräftor och allt annat. Förbannat. Men det är lugnt bara vi håller tyst om det och går vidare. Kan man tänka. Vi har fått tillräckligt med kräftor så vi klarar oss. Men aj va det svider bara man tänker på det.

När ja tänker efter så har det hänt oss förut. Den gången hade ett flöte slitigt sig av en storm. Vi draggade brosan i dykarmundering efter båten en halvtimme. Den gången var det lyckosamt. Vi får se om han svarar imorgon när ja ringer.

Vi är fiskesopor.. Det är bara att erkänna. Men kräftskivor brukar vi lyckas med. I år är det nerbantat. Tre kvinnor tre män. Prosecco som fördrink. Sill, mandelpotatis, ägghalvor, knäckebröd med smulad Västerbotten. En nubbe Skåne. Lager öl. Levande ljus i växthuset. Det blir en massa snack a la historier från förr och spånande om framtiden. När det är riktigt trevligt och hemtamt då kommer kräftorna, cheddarost paj, grönsallad, baguette och grevé. En flaska rött från dom franska slätterna. Lite bra musik i bakgrunden. Kaffe, bär och glass. Ett litet glas orangebrunt gjort av resterna från en cidertillverkning. En stjärnhimmel och vi går hem hand i hand.

Sedan är det söndag, intervaller med PeterNilsson.

 

 

Äldre inlägg

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑