Hela den långa vägen hit

”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.” – Karin Boye

1988 såg jag dagens ljus. 1993 började mamma och pappa bli oroliga. Fotbollarna och innebandybollarna var helt ointressanta för deras dagdrömmande son. Men det skulle snart ordna upp sig. Dock ett år för sent. 1995 blomstrade det rejält. I kölvattnet av VM-succén 1994 började fotbollsintresset ta fart. En smärtsam period om man törstar efter framgång för landslaget. Mina första riktiga minnen var Tipslördag (inte Tipsextra som det hette tidigare). Engelska ligafotbollen i TV4. Peppe Eng vid rodret. Brolins Golgatavandring utför i karriären. Mattias Svenssons succé i Portsmouth. Han gjorde mål på Påskafton och hade en t-shirt under matchtröjan som det stod ”Glad Påsk Linda” på som han ivrigt visade upp för kameran när han stänkte dit den. Glömmer det aldrig. Kändes som att England var närmre än nånsin. Lombardo, Solskjaer, Zola, Vialli, Giggs, Shearer och alla de andra 90-talshjältarna flimrade förbi och ute i trädgården nöttes gräset millimeter för millimeter ner.

Peppe Eng på oklar firmafest.

EM 1996 var det första stora mästerskapet jag minns. Utan Sverige förstås. Men jag minns Tjeckien och Karel Poborsky. Lobben som tog honom till United. Minns Davor Suker och Kroatien som byggde nåt stort. Minns Hollands straffmissar. Englands straffmissar och Tysklands maskineri. Oliver Bierhoff avgjorde finalen med två nickmål, gjorde han nåt annat än nickmål förresten?

I kvalet till VM -98 fortsatte det att gå åt helvete för Sverige. Kenneth Andersson var en skugga av sitt 94-jag och brände straff mot Österrike i gula skor.

Kennet firar bronset. Tre år senare var det annat ljud i skällan.

Jag och pappa satt hos Leif i Bergvik för han hade TV3 och båda två lät mig förstå att gula skor var ett djävulens påfund. Det blev inget VM 1998 för Sverige heller. Däremot lärde jag mig att Österrike hade en anfallare som hette Herzog, kunskap är aldrig tung att bära, som han sa… Men detta kom att bli mitt VM. Mitt i allt skulle jag åka på scoutläger men drog hem i förtid. England skulle ju möta Colombia i sista gruppspelsmatchen och det fick ju inte missas. Vill minnas att en viss hemlängtan gjorde sitt också. Fick ändå se David Beckham skruva in den där frisparken och kände att jag handlat precis rätt. Dessutom hade vi fått hem en dator och det gick att gå in på nätet efter att modemet jobbat i 20 minuter och läsa om alla matcher.

Jag skulle fylla 10 år och Frankrike sopade hem alltihop. Tacka Zinedine Zidane för det. Den störste genom alla tider om jag får bestämma.

Den störste.

Sverige då? Jodå, inför VM slog de Danmark hemma med 3-0 med en ny konstellation både på plan och tränarbänken. Fredrik Ljungberg gjorde mål från tre centimeter med huvudet och gav en hopp inför kommande turneringar. Danmark gick ju dessutom till kvartsfinal mot Brasilien och förlorade med 3-2 så Brasilien och Sverige borde ju varit lika bra med dåtidens glädjematematik. Eller Sverige till och med lite bättre än brassarna. Danske trollkarlen Brian Laudrups strandposerande målgest fick jag för övrigt användning för när jag gjorde 3-1 på J-Södra uppe på 7-mannaplanen. (Tyvärr slutade matchen 9-4 till Södra.)

Hösten 1998 slog Sverige England på Råsunda med 2-1 efter en sagolik match. Johan Mjällby och Andreas Andersson gjorde målen. När Kåmark slog inlägget till Mjällbys matchvinnande mål skrek Staffan Lindeborg: ”DET ÄR SÅ HAN SKA KOMMA!!! DET ÄR SÅ HAN SKA KOMMA!!! JOHAN MJÄLLBY”. Får gåshud bara jag tänker på det. Sen dess är Staffan Lindeborg nummer ett.

Sverige tog sig till EM 2000. Det första mästerskap jag följde som svensk fotbollssupporter. Men det blev en besvikelse. Belgien vann första, Turkiet och Sverige delade på poängen i EM-historiens sämsta match och till slut skickade Alessandro Del Piero hem Sverige med ett gudabenådad skott i nättaket. Minns än hur vi passerade Vista Kulle på E4an efter en tung förlust i Bottnaryd och Lasse Granqvist på radion inte kunde förstå hur Ljungberg brände ett till synes öppet mål.

Nej Sverige, inga mirakel. Men drömma om att ha upplevt -94 gick ju. VM-krönikan gick nog 50 gånger per år i VHS-spelaren. En gång skulle jag och min kusin spela tennis utanför huset varpå jag frågade om vi inte kunde ha på krönikan inne i huset och vrida upp volymen så vi kunde lyssna på den samtidigt som vi spelade tennis. Han tyckte det var onödigt.

VM 2002 låg närmast i tiden och Sverige lyckades genom en mirakelvändning i Istanbul ta sig vidare direkt till VM-slutspelet. Inför den sista gruppspelsmatchen var det redan klart. Azerbajdzjan i sista gruppspelsmatchen på Råsunda. ÖIS och Vistas fotbollssektioner fixade bussresa och jag hängde med på min första landskamp. Många legender var det på den bussen. Rune Båge, Thomas Arvidsson, Jonas Svensson för att nämna några. I andra halvlek kom en ny kille in på plan vid namn Ibrahimovic. Några minuter senare hade han gjort sitt första landslagsmål. Det blev några till sen.

Dödens grupp i Japan/Sydkorea vanns av Sverige. Anders Svensson frälste oss alla den där morgonen. Men lika glädjefylld och härlig som fotbollen var då – lika grym var den några dagar senare när samme Svensson sköt i stolpen i förlängningen mot Senegal. Minuterna senare sköt Senegal också i stolpen. Sen studsade den i mål. Det tog ett tag att komma över det där. Men Sverige hade något på gång. Något jag aldrig upplevt. Inför EM 2004 hade Sverige Ibrahimovic, Henrik Larsson och Ljungberg som offensiva krafter. Mellberg och Jakobsson som omutliga mur där bak och en milspringande Linderoth på mittfältet. Och framförallt Andreas Isaksson i mål. Ett straffavgörande mot Holland stod mellan Sverige och en oförglömlig semifinalplats. Men vi vet ju hur det gick. Mopeden gick sakta hem från Skärstad den kvällen efter att Arjen Robben satt den avgörande straffen och skickat hem det bästa svenska landslaget sen den där förbannade 94-sommaren.

Larsson med en frispark mot Holland i EM 2004.

2006 gjorde Sverige allt i den första gruppspelsmatchen. Förutom mål. Trinidad & Tobago tog sin första poäng i ett VM och Aftonbladet drog igång en smaklös kampanj mot Anders Svensson. Det var inte harmoni. Gruppspelsmatch nummer 2 mot Paraguay såg jag på en storbildsskärm vid Hawaii-scenen på Hultsfredsfestivalen. När Ljungberg nickade in 1-0-målet i matchens slutskede hade en lätt snedfull snubbe med stockholmsdialekt framför mig nästan oavbrutet under andra halvlek låtit alla som stod inom en radie av 10 meter veta hur stor f***a han tyckte Ljungberg var. Han blev tyst sen. Vi mötte England i den sista matchen och ett 2-2-resultat räckte till åttondel där den tyska maskinen stod. Jag hetsdiskade sista timmen på Vätterleden och slängde mig hem på mopeden bara för att få se Sverige bli demolerade. Den där förbannade 94-sommaren började bli än mer utopisk och glorifierad. Varför minns jag ingenting från 94? Inte ens värmen på hemmaplan? Tankarna på att Sverige skulle hitta rätt i ett mästerskap igen kändes avlägset. Men att det efter 2006 skulle dröja tolv år innan Sverige återigen skulle spela ett VM kunde jag aldrig tro. Sverige missar ju inte mästerskap.

2008, EM i Schweiz och Österrike. Sverige spöade grekerna efter drömmål av Ibrahimovic och ett inte lika snyggt mål av Petter Hansson. Kände vibbarna. Blivande europamästarna Spanien i andra omgången slutade med en hedersam förlust med 2-1. Ännu en match på storbild vid Hawaiiscenen på Hultsfred. På kvällen spelade Håkan Hellström och öppnade med Tro & Tvivel. Och så var det väl. En hel del tro men också en hel del tvivel. I sista gruppspelsmatchen mötte vi ett intensivlöpande Ryssland som bara sprang och sprang och sprang. Snabbt, snabbt, snabbt. Sverige ut. Ryssarna måste varit otroligt vältränade vid den tidpunkten. I kvartsfinalen mötte de Holland och sprang och sprang och sprang. Till synes utan att uppnå trötthet. Mäktigt, och ja, en aning suspekt.

Yuri Zhirkov. En av de outtröttliga ryssarna.

Sverige missade VM 2010. Och nu inleddes en sex år lång pina. En förbundskapten som pratade om att spela om medaljer men som inte hade någon idé hur det skulle gå till. Ge bollen till den bäste bara så får han lösa det. För varje år som gick blev landslaget ett mer och mer slutet sällskap som fnös åt att media brydde sig och tyckte att alla, inklusive media, ska vara fans. Det var en och en – inte en för alla, alla för en. Tydliga matchplaner försvann. Ibland blixtrade det till, som vid 4-4 i Berlin. Framgångar som i sin tur oftast på ett pubertalt och ocharmigt vis användes för att pissa på media. ”Ni ville att vi skulle förlora så ni kunde skriva hur dåliga vi är, där fick ni -stuket”. I EM-matchen mot Ukraina 2012 kommunicerade förbundskapten Hamrén att planen var en hög press och bollinnehav. Sverige var allt annat än det och efter matchen menade Sebastian Larsson att ingen visste vad de skulle göra där ute. I EM-kvalet till mästerskapet 2016 förnedrade Sverige sig själva när österrikarna vann med 4-0. Andreas Granqvist såg ut som ett vulkanutbrott utan lava. Så mycket vrede och vilja som aldrig kom till sin rätta. Känslorna för det svenska landslaget avtog. De var nån annanstans. EM 2012 och EM 2016 blev förlustsagor och en enda lång orgie i att kommunicera och agera konstigt, stressat och populistiskt. Hamrén hade säkerligen en idé, men var inte beredd att genomföra den. Istället blev det en katastrofal blandning av allt. Struktur och trygghet var allt annat än synonymer med det svenska herrlandslaget i fotboll. Harmoni var självaste motsatsen.

Inför varje VM kommer den. VM-krönikan -94.  Albert Svanberg och Mats Nyström som guider genom en svunnen sommartid. Man har ju hört om den där rekordvärmen. Om de sena matcherna. Man vet vad de ska säga i krönikan men blir ändå lika hänförd varje gång.  Jag häpnas över Martin Dahlins enorma slängnick mot Ryssland. Över Oleg Salenko. Romario. Och Winter. Aaaaaaroooon Winter. Att nyinsatta Al Ghesheyan var så snabb. Att Svennis inte var någon vidare kommentator men ändå beskrev Klas Ingessons tempoväxling som ett ”röck” som ingen annan. Och tänk att Henrik Larsson spelade VM 94. Han som gjorde Sveriges senaste VM-mål innan 2018. Är det månne det som knyter ihop den här säcken?

När Frankrike spelade EM-final 2016 var Janne Andersson nytillträdd förbundskapten för det landslag som då var utslagna ur samma turnering. Ibrahimovic, Källström och Isaksson slutade i landslaget. Framtiden såg ganska fattig ut om man vill utrycka sig milt. Någon twittrade ut ungefär att ”det är det här Frankrike vi möter i VM-kvalet borta om fyra månader” och fick ett par tusen retweets mitt under EM-finalen. Och ja, jag ska väl inte säga annat än att det kändes ganska omöjligt att nå ett mästerskap inom två år med det här stukade gänget. Ett ljus i mörkret var ju ändå dock just Janne . Det kändes som en återgång på pappret till de trygga svenska fotbollsgrunderna som kunde tänkas vara precis vad vi behövde. Holland och Frankrike i kvalet skulle givetvis bli alldeles för tufft, men kanske var det här precis den omstart Sverige behövde för att på nytt bli ett landslag att räkna med till varje mästerskap.

11 november låg jag på BB med min nyfödde son och min kommande fru. Ebbe var blott en arbetsdag gammal när Sverige stegade ut på Stade de France. Med Toivonen, Guidetti, Johansson, Granqvist mot Payet, Griezmann, Pogba och Giroud väntades en klang-och-jubel-föreställning för fransmännen. Men det vi fick se var något helt annat. Sverige kröp ihop och bjöd inte på något och när de gång på gång vann boll vågade de spela. Emil Forsberg sköt 1-0 på en Ronaldofrispark och allt kändes redan här overkligt. Snöpligt nog kom fransmännen ifatt och förbi i slutskedet, men insatsen skvallrade om nåt stort. Det man snabbt kunde konstatera var att summan av spelarna inte blev delbart med elva om ni förstår min matematik. Spelare för spelare är Sverige inte topp 8 i världen, men fotboll är en lagsport där man kan uppnå oerhört mycket genom att göra varandra bättre. Resten är historia.

Så nu sitter jag här. Fortfarande lite chockad över det som har hänt de senaste veckorna. Jag inser att VM-krönikan 1994 mer och mer bleknar i mitt minne. En färskare variant är på väg att träda fram. Är det nu det händer? Det som blir den nya måttstocken, det som man kan falla tillbaka på när vi förlorar mot Luxemburg om några år. Jag var med när det hände i VM 2018.

Sverige ska spela VM-kvartsfinal mot England. Det är vanvettigt, osannolikt och underbart.

Lördagen 7 juli 2018. Prognosen säger runt 25 grader varmt. Och Sverige spelar VM-kvartsfinal.

Jag har beväpnat mig med allting som jag längtat efter. Allting som jag drömde om en gång. Vi är där nu. Vi är på andra sidan. Har jag sett VM-krönikan -94 för sista gången? Nej jag tror inte det. Men från och med nu har jag mina egna riktiga minnen. Och hur det än går kan ingen ta ifrån mig det jag sett det svenska herrlandslaget uträtta under juni och juli. Vi lever i drömmen.

Granen.

Bryt upp bryt upp den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr. 

/RD

 

2 kommentarer

  1. Överstyvt.! Vi hoppas att lördagen den 7/7 blir något magiskt den med…

  2. En krönika som borde finnas i varenda sportblaska! Du vet var du hörde det först. /bläckfisk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑