12 stadier av lidande

Grym bild på Johan Sjöberg, en levande legend som fixade drömgränsen 1 h. Foto:  Andreas Joakimsson 

Mot sjön. Mot smärta för att nå glädje och tillfredställelse. På vägen från Skåne i söndags morse brände jag av några av mina Eldkvarn-favoriter. Många kanske har glömt det sen Plura Jonsson gick all-in på att bli folkkär, men vilken otrolig textförfattare. Men måste man leva det onda livet för att bli den gode poeten och låtskrivaren?

Jag lämnar det obesvarat. Det enda jag vet är att jag spelade Blues för Bodil Malmsten. En låt som igår citerades mer än träffsäkert av en man som egentligen inte bör bli citerad snarare än citeras. Palles andra år som speaker tog Landsjön runt ännu ett snäpp upp. Inget snack om den saken. För varje brustet hjärta lyser en stjärna inatt.

I månader har Holavedens halspulsåder Bloggventilen fyllts av uppslag kring hur årets arrangemang ska lyftas. Alla mina bloggkamrater är involverade stort i detta arrangemang som återigen blev en stor succé och det finns inget annat än att lyfta på hatten. Ideellt arbetande för att såna som jag ska ha möjligheten att gå runt och socialisera i ett par timmar och plåga skiten ur mig i 45 minuter. Jag såg inte mycket av David Nilsson efter att vi lämnat Vistavallen. Men att det var en jättesnackis att han var där gick inte att ta miste på. Många hade kommit dit för att bevittna historia och de lär inte ha blivit besvikna. Banrekord samt en pall under 40 minuter. Det är grymt.

Nu till min egen insats.

Sista veckorna har farten höjts och fått bra genomslag. Jag bestämde mig för att satsa. Egentligen utan belägg för det så bestämde jag mig för att utmana mitt pb från 2014 på 44.13.

1. Ut från Vistavallen som 7e man i rygg på formstarke Erik Holmberg. Kändes som det inte gick i överdrivet uppskruvat tempo trots stjärnglans i topp med både nämnde Nilsson och maskinen Oskar Claesson. 3.30.

2. Adrenalinet från starten la sig en aning och verkligheten kom ifatt. Högbylöparen Wykman anförde klungan och Ikhps Jimmy Iby hördes mest. 3.26.

3.PeterNilsson stod och manade på mot slutet av stigningen som sig bör. Har nog aldrig gjort en bra löptävling utan honom vid sidan av som support och ni som blivit påhejade av honom förstår nog varför. Mot spurtpriset bestämde jag mig för att släppa samtidigt som jag insåg att det var en väl optimistisk öppning. 3.43.

4.Nerför och sen sista stigningen. Vit rök från Vättern och Anton Lund på toppen som support är allt jag minns. 3.46.

5.Utför mot ”bortre lång” som ni vet. Det är väl egentligen här det börjar. Av nån anledning är jag alltid ensam här. Här där det gäller att hålla fart. Men sen har jag väl aldrig varit känd som en taktiker när det kommer till löpning. Antingen för feg eller för järv. Men det blir ju sällan tråkigt. 4.02

6. Försöka driva på, på egen hand när man känner att benen börjar tappa stuns är en konst. Hörde taktfasta steg närma sig. Började ladda mentalt för att hänga på. 3.35.

7. Fredrik Seppas som jag så många gånger förr tampats med gled om och hade Mattias Ossiansson med sig i hasorna. Bet i och hängde på. Men JÄVLAR vad det började ta emot rent ut sagt. 3.45.

8. Riktigt riktigt jobbigt. Hårsmån från att släppa här. 3.42.

9. Släppte Ossiansson i ett par hundra meter vid Lyckås när vändningen bort mot Vistavallen inleddes. Seppas gled ifrån längre fram och vi låg alla inom 30 meter med 10 meters mellanrum. Det är så lätt att hitta ursäkter här men jag vägrade se livet från den sidan och när vi närmade oss 10 km var jag i rygg igen och bestämde mig för att gå om. 3.38.

10. Seppas låg på 75 meters avstånd framåt nu. Och jag vet inte vad jag jagade. Livet kanske. 3.45.

11. Landsjön har jag rundat ett par gånger men ändå fattar man inte att det är så satans långt kvar trots att man skymtar vallen nånstans därborta i horisonten. Det går faktiskt lite uppför innan man kan skåda den på riktigt. Det vet jag alldeles säkert. Och där var jag återigen upphunnen av Ossiansson som tog kommandot in mot målgången. 3.44.

12. Landsjön Runt blev mitt sår och jag blödde en stund i gräset. In som 9a. 45.12.  3.47.

Delvis nöjd med insatsen. Gav allt och lyckades bita i när det som bäst behövdes. Men upplägget var bedrövligt. Lite mer kyla inledningsvis så hade sub 45 varit i hamn. Det som skedde nu var en plågsam död och även om det har sin charm så känns det ju alltid bättre avsluta bra.

Finns förbättringspotential helt klart. Nu laddar vi för Göteborg. Fortsätter på upplägget att köra sällan och hårt. Säga vad man vill om det men det är bättre än sällan och lugnt.

Vi slutar där vi började. Tack för mig.

/RD

Moralen i historien
summan av min text:
Skall du göra samma resa
packa väskan rätt
Souvenirer och troféer
allt har spelat ut sin roll
Fast resan verkar evig
står bonusen på noll
Du har sagt vad du sagt
och du har gjort vad du gjort
Svaret är detsamma
det finns ingen bot

4 kommentarer

  1. Kunginlägg!

  2. Jimmy Hultberg

    2018-05-01 at 8:41 e m

    Du sammanfattar det hela så bra. Oavsett om man är snabb eller långsam. Känslan är densamma. Minns tillbaka då jag blev ifrånsprungen av min bror och Bjärkhed från Lyckas i slutet på 90-talet. Eller vänd på det, då jag la in en extra växel vid lillalyckås och passerade Uffe Blomqvist när jag var 30.
    Mvh Jimmy

  3. Ulf Blomquist

    2018-05-01 at 9:20 e m

    Underbart Robban.
    Numera kan jag inte pressa mig som du gör utan tar det lite lugnare, men jag vet vad du upplever under loppet.
    Skaffa en coach och satsa på sub 1.20 på GBG 2019, jag är helt säker på att du har det i dig.
    Jimmy, den passeringen är den värsta jag upplevt, den satt i länge.
    Lycka till i Göteborg, själv sparar jag mig till Sälen fjällmara.
    /Uffe

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑