På mammas gata

I mitten av 90-talet åktes det en del skidor på Ölmstads nya elljusspår. Det fanns förvisso inga elljus, och inga spår heller, men en åkte gjorde vi. Det var mamma som tog med oss ut på åkrarna och stigarna mellan Ölmstad och Siringe. I mitten av 90-talet fanns ingen Johan Olsson eller Charlotte Kalla, svenska skidframgångar fanns tidigare med Gunde och Wassberg och efter med Elofsson. Men just där och då bara drömde man om svenska skidframgångar. När den väl kom låg jag och sov (Niklas Jonsson, OS -98). Därför fick man låtsas att det svenska stafettlaget ryckte till sig en ledning vid Linnerhultaliden.

Att Sverige skulle ta medaljer under min livstid i längdskidåkning kändes inte jättetroligt för mitt 8-åriga jag. Vad som dock tedde sig än mer otroligt var att jag 20 år senare skulle staka runt i elljus på samma ställe. Men i torsdags var det precis vad jag gjorde i blötsnön.

Det blev en kort sejour, ett par varv på lilla slingan för att hinna spåra för mig själv innan för mycket snö la igen spåren. Kände mig som Johan Olsson i VM i Falun.

Började återigen fantisera mig bort, såg en exalterad publik stå utmed slakmotan mot Roland Åkessons domäner och jubla. På vägen stakandes tillbaka mot bilen kunde jag blicka mot mitt föräldrahem och kände mig oerhört nostalgisk. Här kommer det åkas många varv de kommande åren.

 

 

 

 

 

 

 

 

1 kommentar

  1. Vilka spår det är med! Linderholm och jag har skavt runt i eftermiddag och var exalterade över föret ?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑