Den oändliga upprepningens pedagogik.

Det var kylslaget imorse, en dimma låg tät över byn. Rök välde fram runt knutarna, man såg knappt vägen där nere inifrån köket. Dessa naturfenomen tänkte ja för mig själv när jag stod och väntade på kaffebryggaren. En blåmes kämpade med resterna av en talgboll. Det är slut med utfodring för den här gången. Två behållare ekar redan tomma, nu finns det tillräckligt med insekter i naturen. Flugorna har börjar dyka upp inomhus och igår åkte en nässelfjäril snålskjuts i vårens hittils varmaste vindar. Och vilka vindar sen, misstänksamt, som om någon stod en bit bort med en hårfön. Det var väl resterna man såg härutanför.

Våran hund hade en kompis hemma så två hundar fick hänga med ut i dimman. Så fuktigt att uttrycket gå i sjön fick en ny lite gladare innebörd. Läste en dikt till kaffet, den handlade om Karin Boye. Hon var fyrtio år och efterlystes, hon var i själva verket död, samtidigt som tyska trupper nåde Grekiska Thermopyle. Det var April 1941. En jävla motbacke och Karin Boye tog sitt liv utanför Alingsås. Kroppen fylld med sömnmedel. Hon hade talangen, förmågan, viljan, lusten, uthålligheten men alla backar går helt enkelt inte att besegra. Vi väljer inte själva men vi strävar, mot toppen, alla strävar och drömmer. Till slut så kanske man når toppen och utsikten med dess kvalité som man eftersträvat.

Hjalmar Gullberg fick nog, dränkte sig, det var så man gjorde, stora män gjorde så, man gick i sjön helt enkelt, Vilhelm Moberg också, men inte för att han inte längre skrev bra utan för att han inte kunde skriva så bra som han själv ville. Det finns en skillnad där. Ingen har valt backarna, dom bara är där.

Att vandra i dimma må vara bättre än att gå i sjön men farligt farligt. Man får söka och vänta. Tålamod min vän. Det brukar ofta vara dimmigt i svackor och klarare ju högre upp man kommer. Det är ofta inte för att komma fram som man ger sig ut på havet utan för att man inte klarar av att stanna där man är.  Det måste vara bättre att leta efter en ny stig än att fylla morgonrockens fickor med sten och hoppa ut på ett djupt ställe.

Vi letade oss upp på höjderna hundarna och ja, där sikten var klarare. Hundarna sprang konsekvent åt olika håll, kors och tvärs, jag kände mig mer som en marionettdocka än en härförare men det är alltid trassligt i början, det vet ju alla. Dock smått outhärdligt, men det ska tragglas. Det är liksom också ett naturfenomen.

Arvid Öhrn är ett kaxholmskt naturfenomen. Bob Dylan sjunger i en av sina sånger, snabbt översatt att han skiter i hur snårig stigen är, visa bara var den börjar. Året var 1999 när Andreas Rangert drack saft efter 29.05, då var han på slutet av stigen, påväg att ta av till en annan. Arvid var grym igår när han höll blicken uppe i 29.35. I Rangersk tideräkning är året bara 1991.  Alla kämpade väl igår, det var tufft över den kalla asfalten, det är ont om plats i årets första riktiga lung-boogie, men det var en man i fältet som var Fred Astaire. När dom andra trängdes på golvet dansade han på väggarna, han visade att det är möjligt. Det är bara att fortsätta klättra Arvid, stigen är rakt framför dig.

Jag tog sats mot berget, försökte hålla jämna steg med hundarna så att dom inte skulle vara allt för mycket draghundar, anslöt till tonerna av det den finaste musiken som finns, hjärtslag, livets melodi. Jag var på vistakullebergets topp. Det är inte mount Everest men det är mitt berg, jag har varit självutnämnd kung här sedan min naturruta på högstadiet. Utsikten var makalös, det var vit, vit, vit, jag såg bankeryd men stan och fyran låg insluten i det vita och solen lyste och vätan gnistrade på marken. Utan toppar skulle backar vara outhärdliga.

Människan och hennes jakt efter vita vyer. Kan inte annat än att älska det. Toppar. Låt oss klättra mot toppen. Det är ändå inte mycket vi bestämmer själva som Ernst Billgren sa men låt oss försöka. Låt oss älska backar, och låt oss klättra för allt vad vi är värda. Kommer vi inte upp så vilar vi på en sten vid kanten och försöker igen men vi går inte i sjön. Ingen utsikt är värd ett par vattenfyllda lungor. Det känns som 2017 kan börja. Backe för backe.

Höredarundan 2017.

 

3 kommentarer

  1. Grattis till segern i Lekeryd o tack för en trevlig pratstund vid ”grinden” på 4 km senast. ! ”Gammal man gör så gott han kan”

  2. Johan! Underbar text!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑