I ett ögonblick för ett ögonblick.

 

Solen härskade ohotat på himlen. Granarna stod vindstilla i branten. Under häpnadsväckande bergssidor bredde sig pisterna ut sig och bredvid låg vildgeterna och idisslade fjolårsgräs. Vårkänslor spred sig innanför skinnet när kåltrastar seglade i skyn.

En liten stund kan du njuta solens strålar i ansiktet, för en kort sekund känner du fartens sug djupt ner i magen. Rastlöst reser du dig från solstolen. Förförd av fartvinden åker du fortare och fortare.

Snedstegen sker snabbt, av bara farten, mitt i leendet är du utanför kontroll och lika snabbt som du föll ur lika snabbt kommer övertygelsen över dig om att det här gick illa. När snömolnet skingrats exploderar den illande smärtan och alla försök till smärtlindring är som att försöka skippa i sig luft med gälar.

På skala 1-5 hur illa är det?

På skala 1-5 hur illa är det?

Efter att ha glidet över mållinjen i Marcialonga efter ett närmast perfekt lopp sköljdes ja efter ett tag, när endorfinerna lagt sig av en känsla som påminner om skam, mycket märkligt, en känsla av att jag inte tagit ut allt jag haft till hands, att vädret och loppets händelseförlopp spelat mig ett spratt och invaggat mig i falsk trygghet. Trotts att jag åkt loppet fortare och fortare och verkligen fått chansen att spela ut mina kort och så också gjort, så nära perfekt man kan begära så hade jag inte varit nere i källaren och konstaterat att alla mina krafter varit uttömda. Jag hade hållit mig på precis rätt sida strecket men ändå gick jag skamset ner via gränderna för att heja fram mina kamrater med en känsla av ångest kring mina axlar.

Många timmar senare la jag mig ner på en vänligt utlagt täckjacka och lyssnade till ljudet från en skoter som arbetade sig upp i pisten, jag visste även om jag tänkte att det inte var så farligt så visste ja.

 

Om välbefinnande inte hittas i ett solljus eller torget uppe i Calvaleze och verkligen inte i Skicross banan i Val Gadena så vart kan man finna det då? Och vad är lidande egentligen?

Är det en olycka att ja hamna på skrå i ett Italienskt paradis? Lider alla mer eller mindre?

Är det en olycka att ja hamna på skrå i ett Italienskt paradis? Lider alla människor mer eller mindre?

Siddhartha Gautama levde femhundra före Kristus i ett kungarike i Himalaya. Han såg att människor inte bara led av krig eller pest utan också av ångest, missräkning och otillfredställelse. Att den som har en miljon silvermynt vill ha två och att den lilla skara närd av rikedom och berömmelse plågades av ändlösa beskymmer tills ålderdom och sjukdomar erbjöd ett bitterljuvt slut. Allt anhopat guld dunstade bort. Siddhartha drog med åren slutsatsen att lidandets rot närs från psyckets medvetna beteendemönster. Att begäret alltid är kopplat till otillfredsställelsen. Siddhartha skapade ”Nirvana” ett eftersträvansvärt tillstånd där livets flammor av makt, rikedom och sexuell njutning utslocknas och all lidelse klingar av och ut till intet.

En person som inte begär kan inte lida, en person som inte begär lever heller inte. Jakten är meningen, jakten efter mening, jakten efter tillfredställelse. Välbefinnandet existerar enbart i nuet, likt en rush som en eufori. Välbefinnandet fortplantar lycka i ditt minne. Om välbefinnandet bara kan skördas ur ögonblicket så befinner jag mig på samma plan som alla andra. Smärtan ingår i spelet. I Val Gadena fick mitt skepp slagsida och tog in stora mängder vatten. Lönlöst kunde jag bara konstatera att  det inte fanns någonting jag kunde göra. Låter det sjunka till botten, sätta sig i dyn, invänta bättre väder för att försöka bärga det åter till ytan. Jag vet i dagsläget inte hur illa det är, jag vet bara att ekplankorna ska upp till ytan igen, där i ligger tillfredställelsen, jakten har börjat.

Mvh Johan

I nästa inlägg kommer ja skriva om människans godhet, vill inte beblanda det i svamlet.

1 kommentar

  1. Oj! Krya på dig Palle!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑