DFD

”Man vet man blivit gammal när ens ungdom börjat glittra som Gagas Manhattan, dagen före dagen.”

Igår kväll hade Holaveden-redaktionen årligt möte på vindsvåningen i Gisebo. Vörtbröd, köttbullar, rödbetssallad och hembrygd. Mötet öppnades planenligt av Palle som drog historier i stekoset och sedan fortlöpte kvällen i samma anda. Faktum är att vi har daglig kontakt men väldigt sällan ses fysiskt alla fyra. I 99 fall av 100 beror det på mig. Men det är alltid oerhört trevligt och det brukar mynna ut i en ökad skrivlust och inspiration. En skjuts som behövs.

Idag, dagen före dagen, tänkte jag börja småsummera året som gått. Häromdagen nådde vi kulmen på mörkret. Både bildligt och bokstavligt. En lastbil är ett vapen. Men det krävs en själlös vilja vars ursprung bara kan liknas vid ondskans ytterlighet för att förklara. Det går inte förklara. För fyra år sedan vandrade jag och min älskade längs Berlins gator, Unter den Linden och så vidare. Vi förälskade oss i staden och lovade att återvända. Och det ska vi göra. Att krypa in bakom persiennerna är det sämsta man kan göra. 2016 är ett år som det pissas på. Kanske med all rätt. Men det är inte 2016 års fel. Det är människorna i det. De som lever på bränslet bördiga från motsättningarna.

Med det sagt hoppas jag att vi gemensamt fortsätter att älska. 2017 ska det stråla ännu mer om våra hjärtan. Mer än några strålkastare på motorvägarna.

2016 blev ett år då magsjukan slog till igen efter 12 års frånvaro. Tre veckor före Vasaloppet. Men det stoppade inte mig från att göra mitt bästa resultat någonsin, ett par minuter från topp 1000. Att nå dit 2017 känns ganska orimligt. Men åka ska man ju göra. Det är ändå årets höjdpunkt.

2016 blev året då jag spelade fotboll och sprang när tillfälle gavs. Och det var otroligt roligt. Höredarundan minns jag med värme. De stora loppen i all ära, men är det inte själva grunden i all idrott att få åka ut till en idrottsplats som andas ideell verksamhet och springa på känsla första veckan efter att sommartiden trätt in? Herregud vilken njutning.

Jag missade Landsjön Runt (oförlåtligt) men fick dra till med en fin miltid på Blodomloppet (strax över 36 min) och avsluta min tävlingsfattiga löparsäsong med att springa två minuter fortare än året innan på ÖIS-Loppet, årets höjdpunkt. Jag drar slutsatsen att man kommer långt på att springa kravlöst och på känsla. Jag drar också slutsatsen att det krävs betydligt mer än så om man vill uppnå sin fulla potential.

Till 2017 blir jag fotbollstränare i min älskade moderklubb. Det kommer kräva tid. Familjelivet kräver sitt. Det blir en utmaning att träna inför Stockholm Marathon. En utmaning jag har vissa lösningar på i huvudet. Men dem får vi ta en annan gång.

Nu önskar jag er alla ett trevligt julfirande. Ät mycket och ta hand om varandra.

/RD

2 kommentarer

  1. Jag har hört att det ryktas om ett garagepass hos peternilsson i jul

  2. Har ni gran? Tänkte skriva ni ungdomar men ni är väl inte ”ung” någon av er, så jag väljer ”er generation” inte tarr den mödosamma tiden att stjäla en?

    Tack för en bra blogg under året.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑