Lyft blicken

I fyra veckor har jag prioriterat bort träning totalt. Inte en minut. Resultatet av det är lite skavande ångest över att den måste in någonstans nu igen. Det är nämligen så att det inte funkar att fortsätta helt och hållet på den inslagna linjen. Ibland känns det rent av panikartat i skallen. Det är egentligen mest den psykiska delen av min kropp som tar skada av att vara inaktiv. Inte den muskulära. Men när jag lyfter blicken och ser vad jag gör istället så är det samtidigt svårt att just nu förstå varför jag måste träna.

Mången är de ”livscoacher” som ska ge oss vägledning och tala om för oss att ”du har aldrig ångrat ett träningspass.” Jo det har jag fan visst gjort. Jag har fått svälja en extra gång vid flera tillfällen när jag stressat från jobbet, till förskolan, hämtat Molly kört henne raka vägen till mina föräldrar för att sedan fortsätta till träning eller match samtidigt som hon börjat gråta i samma ögonblick hon förstår att pappa ska åka igen. Jag har åkt och tränat eller spelat och sedan hämtat henne igen. Då har hon förmodligen glömt att jag lämnade henne några timmar tidigare. Men det har inte jag. Det dåliga samvetet har kommit ikapp den senaste månaden. För när min lilla tvååring skriker ”pappa” så fort jag parkerar bilen hemma och springer ut med världens största leende så är det inte träningen jag tänker på i första hand. Det jag kan göra är att förbanna mig själv vid vissa svåra tidpunkter för att inte vara en hurtig nordbo som stiger upp före fåglarna, springer tre mil för att sedan vräka i mig ett dussin med ägg. Men vem vet. Kanske finns det hopp för mig också. Tiden finns ju nån gång på dygnet. Synd att jag inte föddes med egenskapen att omfamna de tidiga morgnarna. Min bättre hälft hade definitivt uppskattat om jag funnit en bra rutin. Hon menar nämligen att jag blir tjurig när jag inte rör på mig. Det har jag svårt att tro.

Men det löser sig alltid.

 

image

I lördags avslutades officiellt vår fotbollssäsong på ÖIS-gården. Bastu, mat, dryck och underhållning. Vi fick silvermedaljer för vår andraplats i DIVISION 4 och jag fick den stora äran att motta pris för Nyttigaste spelare i representationslaget. Man skulle kunna säga att jag peakar rent fotbollsmässigt i och med detta. För övrigt innebär vår andraplats i fyran att vi är kommunens 8:e bästa lag och utan att veta bättre så kan jag säga att vi är det lag med flest egenfostrade spelare i topp 8. I sista matchen hade 10 av 15 spelare i matchtruppen ÖIS som moderklubb. Det är, utan att vara kaxig, väldigt unikt. Framför oss har vi J-Södra, HFF, Assyriska, Tenhult, Tord, Haga och Råslätt.


image

Här sitter jag och skriver just nu. Framför min kamin. Där elden falnar men fortfarande glöder.



 

1 kommentar

  1. Livet är fullt av svåra prioriteringar! Men innerst inne kanske de inte är så svåra? Jag tycker du gör rätt! MEN du måste förstås tänka på sambon också… så någon liten runda kanske du ändå behöver få till… 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑