Månad: augusti 2016 (sida 1 av 7)

Vingmuttern – En historia om en idiot

 
Det räckte att ta sig upp för första backen för att förstå att det här skulle bli en eftermiddag med mitt eget jag. I första utförskörningen svischade det till och vips så var jag sist i fältet. Det kändes så i alla fall. När Magnus Edgren gled upp efter fem kilometer tänkte jag att det hade gått hyfsat i alla fall, ända tills han förklarade att han hade stannat och bytt stavspets och sedan åkt ifatt mig. Tre stavtag senare var han 20 meter före och det var ridå. Jag åkte nästan och skrattade för mig själv och tänkte mer på all skit jag skulle häva i mig när jag kom hem. Förutom i uppförskörningarna. Det var nämligen enda stället där jag kunde plocka placeringar. Men så fort det gick utför kom dem. En efter en. I fartställning. Jag stakade som en dåre. 
 
Det kan finnas en förklaring förutom att jag åkt lite för lite rullskidor. Och ni som läser detta nu kommer förmodligen kalla mig för den dummaste personen i mannaminne. Och det är mycket möjligt att det är sant. Men för min skull: Håll god ton i kommentarsfältet. För det jag kommer berätta nu kanske är anledningen till att jag aldrig sätter min fot på en rullskidstävling igen. 
 
Allt började i fredags. Jag tänkte jag skulle smörja till hjulen lite, eller i alla fall rengöra kring lagren för att vara lite bättre förberedd. Sagt och gjort. Jag plockade isär och rengjorde, och jag vill inte veta vad det egentligen var som satt på hjulen. Smörjde lite och tänkte att jag skulle rulla lite innan avfärd på lördagen och sedan en sväng på uppvärmningen. Jag kan ingenting om sånt här och jag har med all önskvärd tydlighet nu förstått att det finns ett och annat att lära sig när det kommer till att hjulen. Men det här var ju mest en kul grej som jag med stor vänlighet blivit medbjuden på av Mr Qvarnström, Strutsabackens granne. KUL. Det rimmar på hjul. Och har man inte bra hjul är det inte kul. 
 
Ett av framhjulen verkade segt som satan och jag skruvade och höll på för att fixa till det. Men det ville sig inte. Ja, ja. Det får väl bli som det bli tänkte jag efter att ha suttit närmare en timme med det förbannade hjulet. Men det är bra om man drar åt ordentligt efteråt, för annars kan det bli tråkigheter. 
 
När Qvarnström, Peter och jag åkte och värmde upp mötte vi Petter Eliasen och Tord Asle Gjerdalen och allt var frid och fröjd. En kilometer bortåt och det kändes riktigt bra i stakningen. När Qvarnström annonserade att vi skulle vända hörde jag ett skramlande ljud och jag tittade ner. Muttern var borta och där stod jag. Boktavligt talat som ett jävla fån med 30 minuter kvar till start utan mutter. Qvarnström hann åka innan jag påkallade uppmärksamhet. Ni vet, det finns lägen när man för en sekund funderar på om man ska säga nåt eller bara låta det vara och inte dela med sig av sin dumhet. Lite som när Björn Ferry sket ner sig framför Jörgen Brink med flera i ett omklädningsrum och sedan insåg att ingen märkte något. Ferry ställde foten på skiten och låtsades som ingenting. Sedan avslöjade han för Brink flera år senare (läs Ferrytales för mer info). 
 
Jag valde dock att blotta mig. Ropade på Peter som nog undrade vad det är för en jävla dåre som nu ska bli hans granne. Han trodde att han kände mig ganska bra… Mitt i den här misären när jag bara kände att jag ville hoppa ner i älven bredvid kommer en herre på ca 70 år och frågar vad som hänt. ”Ja, du jag har tappat muttern.” ”Jag kan gå upp och se om jag har nåt, jag bor här” sa herren och pekade upp mot sin villa. Det blev en nervös väntan men jag antar att Peter fick faderskänslor och stannade med mig under de evighetslånga minuterna när mannen var borta. Helt plötsligt dök han upp. Med en vingmutter. Snacka ändå om en räddare i nöden. Nu kunde jag åka bort till servicetälten 1,5 kilometer bort. Tanken på att springa bort med skidskor och en lårkaka från torsdagens stenhårda fotbollsmatch var i detta läge lika med att jag skulle missa starten. Peter och jag skiljdes åt vid starten och jag fortsatte bort mot målområdet. Klockan var nu runt 14.10. Starten gick 14.35. 
 
Letade efter Swenor-tält. Hittade inget. Frågade i anmälningstältet, de hänvisade vidare till en vacker blondin som såg ut som ett stort frågetecken när jag frågade om de hade nån mutter med låsning. Hon hänvisade mig tillbaka till de som hänvisat mig till henne. Vidare ut mot lite andra tält. Några italienare bara skakade på huvudet i ett av tälten och jag fortsatte. Jag såg en stor display. 14.16. ”Nä, det här går åt helvete” tänkte jag och frågade mig själv om en vingmutter skulle hålla i 48 kilometer. Inte så festligt att testa kände jag. SkiGo-tältet hade bara rullskidor och stavar. ”Jag får väl köpa ett par nya skidor” hann gå genom huvudet. Någon vänlig själ pekade med hela handen mot det rosa Elpex-tältet och där stod den. En hel jäkla låda med muttrar. ”Nä, men har du en vingmutter?” sa de den ena av två roade män som log brett åt mitt öde innan han slängde vingmuttern och drog på en ny. ”Dra åt på alla när du ändå är igång” sa jag och höll upp. Och han drog åt. Det var först efteråt jag fick höra att detta kan påverka rullet avsevärt. Så pass lite kan jag om rullskidor. 
 
14.25, med tio minuter kvar till start stod jag i led 4 och undrade vad i herrans namn som hade hänt. 
 
Resten är historia. Jag blev nog typ sist. I alla fall har jag aldrig blivit så omåkt som nu. Närmast jag kommer är passagen Eldris-Mora på Vasaloppet 2015 när jag tappade 40 placeringar på att en stor pappersbit fastnat i klistret men som jag var alldeles för trött för att ta bort. Men det här var något helt annat. Inte en enda gång lyckades jag hålla en rygg trots att jag la mig kloss i rygg. De bara försvann. Detta var misärens misär. 
 
Och när jag kom i mål fick jag beviset för att jag i alla fall hade kämpat. Maken till socker- och energiintagsbehov har jag aldrig upplevt. Tre apelsin-MER som jag trängde mig i kön för att få och då är jag ändå ytterst väluppfostrad. Två energibars, en skinkmacka och yoghurt. Allt detta inom fem minuter efter målgång. Jag var tömd. Dessutom bjöd Qvarnström på bärs i bilen hem och en Nilsson-special gick ner på McDonalds Falköping. En Big Mac-meny och en extra Big Mac-burgare med dipsås.
 
 
Jag tror jag ska hålla mig till löpning. Är det nåt jag kan så är det att knyta skor. Där är det få som slår mig på fingrarna. Men när det kommer till att skruva är jag direkt oduglig. Det behöver jag nog dock nog inte ens nämna för att ni ska förstå. 
 
 
 

Eld i kaminen.

 
Den här helgen, hösthelgen.
Den började i fredags, precis som alla andra helger.
Det höstblåste, inga kalla elaka luftströmmar men påtagliga.
Vättern låg som en väcklad plåt långt där nere.
Tanken på årets sista dopp hade anlänt och avskrivits, dagen hade varit fuktigt varm men nu blåste det mest.
Det bara blåste, luft på luft på luft, man blev helt upptagen av det.
Man bara inte enbart observerade det, kände det, men var del i det.
Öppnade en öl och satte mig och kände det, luft på luft på luft.
Jag visste att det var sommaren som blåste bort.
Och jag var ganska tillfreds med det hela.
 
Alla konditionsidrottare har känt det.
Maktlösheten inför vinden, dess motstånd, närvaro.
Dess förmåga att tappa en på energi.
Hjälplös, på säker färd mot bonken.
 
Jag tänkte när jag satt där i vinden att det måste vara dessa vindar som piskar syre in i östersjöns mörka innanhavsvatten.
Det är nu dags för havet att återhämta sig från algblomning, segelbåtslatriner och sillfiske.
Gå i ide, kyla ner sig.
Invänta vår och laxfiske.
 
Själv har man kommit till den tiden på året då det ska börja hetta till, i lår och lungor.
Ryggen har känts bättre dom senaste veckorna.
Jag tror det är min tid som börjar nu.
Hösten kan vara dödsleda, men också alldeles alldeles underbar.
Det finns mer där än mörker, själsligt döende, gungande strålkastarljus, regn och månader av moll.
Det finns gnista, vilja, motstånd, källare och framförallt puls, mat och gemenskap!
Livsglädjens treenighet!
 
 
 

Jönköping Marathon 2017

Nästa år gör marathondistansen comeback i jönköping efter ett uppehåll på 33 år. Arrangör bakom loppet är Team runners high med Tony Hatefnejad i spetsen samt en hel del sponsorer i ryggen. Spännande tycker jag, även om mycket fortfarande känns oklart. Bland annat så finns det ännu ingen publicerad bansträckning och målgång ska ske på munksjöbron, vilket känns som det absolut sämsta stället att ha målgång på vid ett stort arrangemang som man räknar med att det ska bli. (ca 1500st löpare siktar man på). Men jag blir mer än gärna motbevisat, och det känns som om planerna går som de ska kan det bli en riktig mäktig upplevelse att får korsa mållinjen där på bron. Det stängs ju av stora delar av hela städer när de stora loppen i stockholm och göteborg går av stapeln så givetvis borde det fungera även här i Jönköping. Det såg vi ju prov på när ironman kom på besök i stan senast. 
 
Jag har en stark känsla av att många kommer ha svårt att hålla fingrarna i styr över anmälningsformuläret när det väl börja närma sig, så även jag. Det känns lockande att göra sin marathondebut på hemmaplan, så man slipper rodda med boende eller transport till annan ort. Prislappen på 550 kronor känns helt rimlig då man får energiservice över 42 kilometer, tshirt och medalj. Jag har gnällt en hel del på dyra lopp, men strax över en femhundralapp känns verkligen okej när man betalat nästan lika mycket för ett kortare stadslopp helt utan service.
Nu hoppas jag att man får se bansträckningen och att det blir ett kanonarrangemang, det är dags att Jönköping får en riktigt bra löptävling. 
 
 
Vilka av er kommer anmäla sig?
 
 
 
 
 
 

Lidingö

Då är det klart. Lidingöloppsanmälan trillade in. Visste inte om jag skulle springa i år och jag tvekade så sent som förra veckan. Lidingö är en hatkärlek utan dess like. Ett roligt lopp med grym stämning samtidigt som det är ganska smidigt att delta i. Men ack så jobbigt. Alla har vi nog krypit på Grönsta gärde, frågandes ”kommer jag någonsin kunna gå igen?”. Men inget är September mer än Lidingöloppet. Så i söndags testade jag formen lite. En kuperad 3-mila grusvägsrunda avverkades. Hoppet om ett nytt PB lever fortfarande, så anmälningsformuläret fylldes i.
Så för 5:e gången kommer jag stå där på Kolstorps gärde och vänta på startskottet.

Alliansloppet live.

För många sommarens höjdpunkt.
48km stakning i och runt Trollhättan.
Världens största rullskidstävling.
Holaveden har reporter både på plats och i soffan för att rapportera live.
Sluggern ska försöka matcha Karsnäs bröderna Mange&Micke Edgren.
Dessutom finns Peter Nilsson, Matthias Qvarnström, Markus Qvarnström, Pelle Rudenstam med flera på startlinjen.
Eliten följer vi också givetvis.
Man ska inte säga att man är chockad men förvånad över att Johan Olsson kommer till start, kul tycker vi, även om han inte borde ha något i tätstriden att göra.
Själv tror jag på Nygaard, hoppas på M Johansson, kan tänka mig Calle Halvardsson, sneglar på Johan Kjölstad, lägger en brasklapp för Jens Eriksson.

Allt ses inkl hela världseliten på TV4 sport med start 14.00
19.17. Just intagit en Nilsson special på McDonalds Falköping. Två Bigmac burgare med tillhörande meny. Det hände ett och annat under dagen som kanske utreds senare. Eventuellt under ett senare inlägg. Ledtråd: Det blev panikartat under uppvärmningen, allt mitt fel.
16.30
När det började dra ihop sig så ville inte bloggappen vara med mer utan strejkande. Tråkigt.
Vi väntar nu in grabbarna till mål samt följer robban & co på efterfesten. För hoppningavis får vi lite intervjuer med Peter Nilsson och bröderna Edgren.

15.55
Mathias Qvarnström 1.04.34 pl 156
Peter Nilsson 1.08.34 pl 239
David Jönsson 1.08.35
(Peter kommer göra allt för att lyckas bli av med David nu på sista varvet, ingen lätt uppgift.)
Markus Qvarnström 1.09.17 Ett bra lopp.
Mikael Edgren 1.10.55 pl300 Gör sitt livs lopp. Ok Gränsens bästa alliansloppet genom tiderna.
Mange Edgren 1.12.54 Kollar bakåt efter robban hela tiden, diktas det.
Robban 1.19.09 KÄMPA!

15.45
Vid tidtagning efter ca 40min.
Mathias Qvarnström 39.58 pl 157
Peter Nilsson 42.34
David Jönsson 42.45 Spännande!!!
Markus Qvarnström 43.06
Michael Kingen Edgren 44.34
Mange Edgren 46.10
Robert sluggern Davidsson 48.29

15.35
En grupp på fem astmatiker kör stenhårt där framme nu.
Allt talar för att det blir bland dessa fem baggar som det kommer att stå om till slut.
Kjölstad mot leaseplan go.

15.30
Eliassen och Kjölstad har gått loss och kör stenhårt, fältet spricker upp.
Jag försöker samla in data om våra boys.

15.15
Den gårdagsflygande finländaren tog första spurtpriset och Vinje backpriset om 10k.
Håll er kring dem i baren ikväll grabbar och tjejer.
Annars har det inte hänt mycket att skriva om.
En norrman har brutit pga skigos bristande kvalitet, någon förvånad?

15.00
Julia Svan distanserar sig från arvet, alldeles själv tjänat fyratusen.
Linn sömskar rycker och för det kasserar hon in tiotusen.

14.45
Herrarna iväg.
Bloggappen strular.
Johan Olsson ångrade sig och startade inte.
Inget av det särskilt förvånande.

14.20
Kvinnorna är iväg. Ska någon kunna utmana Britta?
Brasklapp för Maria Nordström.
Tempot är beskedligt och de flesta kör med benspark, typiskt tjejer.

12.23. 7 minuter efter en mustig grönpepparbiff i Grästorp.

Mot Trollhättan. Nilsson styr med stadig hand. Qvarnström innehar höger fram. Jag själv sitter och myser i baksätet.

09.45. Dagen ser ut som följer:
10.00: Peter Nilsson ringer från Huskvarna. Har hämtat en övertaggad Markus Qvarnström som går för stordåd idag. Hans träningsbakgrund de senaste månaderna ser minst sagt lovande ut.
10.20: Jag, Robban, hämtas upp på Bellmansgatan. Sen går färden mot Trollhättan.
11.30-12. Lunch på noga utvalt ställe.
12.30-13. Ankomst Trollhättan.
13.00-14.30. Hysteri.
14.30- ? Brutalitet.
17.30-? Beklagande.
Häng med nu!

08.26. Igår putsade jag upp laggen för min debut på tävling i rullskidor. Idag går starten 14.30 och det kommer med all sannolikhet bli en upplevelse med skräckblandad förtjusning. Nu frukost innan mitt team plockar upp.

Äldre inlägg

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑