Debuten – The story

I lördags var det dags. Kolmårdens terrängmaraton. Solen värmde rejält på startlinjen i på Klintvallen i Kvarsebo. Bredvid mig stod Anders Kleist och förra årets vinnare, Niclas Axelsson. Dom öppnade i ett hiskligt tempo runt gräsplanen. Jag avvaktade men efter några hundra meter i skogen va jag ikapp igen. Vi va fyra som höll ihop några kilometer utmed Bråviken innan vi kom ut på lite grusväg. Då trummades tempot upp och jag bestämde mig för att inte gå sub4. Efter ett tag blev jag upphunnen av placering 4-6 och fick släppte iväg trean en bit. Efter ett tag började 5an och sexan släppa när stigen blev mer teknisk. Efter ett tag började jag se trean igen och så fort det blev lite mer lättsprunget tog jag snabbt in på honom. Tempot varierade hiskligt då stigen i vissa fall var i princip obefintlig bland ljungris och klipphällar. 21 kilometer passerades på exakt 1:45 enligt min plan.
Men sen började det. Knixig stig resten av loppet. Som sig bör blir man ju lite trött när klockan börjar ticka över 2 timmar. Dextrosol åkte in, en gel lika så. Det hjälpte tillfälligt. Efter 30 kilometer började pulsen bli riktigt hög noterade jag, inte på grund av en tempohöjning dock. Jag visste vad som komma skall. Vid sista drickat åkte både ett glas Cola och en saltgurka med. Jag va där, väggen stod framför mig. Återigen gick banan utmed Bråvikens brant och alla skrevor och bergsknallar. Benen började krampa rejält. Jag fick gå uppför. Att det återstod 6 kilometer kändes som en evighet.
Tankarna övergår från tävling till överlevande och att hela tiden förflytta sig framåt. Med 2 kilometer kvar ser jag löparen jag lämnade bakom mig 15 km tidigare komma. Inte snabbt men kontinuerligt. Jag fick strecha bort kramp ofta och han passerade. Jag hade inget att sätta emot. Jag hejade lite på honom och fortsatte mitt försök att jogga mot mål. Äntligen inne i Kvarsebo igen och det hägrande målet. 3:36 blev sluttiden.
Jag stupar, jag får två glas vatten av han som just passerat mig. Det visar sig att jag blev trea. Förra årets vinnare hade fått bryta. Nu börjar den RIKTIGA krampen komma. Benen strejkar fullständigt. Varje försök att resa sig misslyckas. Jag väljer att ligga kvar ett tag. Efter ett tag tar jag mig upp och går bort mot bilen. Lägger mig ner. Nu börjar allt krampa. Framsida, baksida, höftböjare, rumpa, vader. Vad ska jag göra? Be någon random hjälpa mig? Hur ska jag köra hem? Det gör så ont. Kroppen är fullständigt slut på vätska och energi. Att ta av sig skorna är en kamp mot krampen. Barfota går jag tillbaka till omklädningsrummet, duschar varmt, länge, tar på mig långärmad tröja trotts 25ish grader varmt. Fryser ändå. Hämtar en hamburgare, hjälper lite grann. Prisutdelning och en fri startplats till nästa år kändes nästan som en hån just då. En påse djungelvrål, en magnum strawberry och en mountain dew och jag är tillbaka på banan igen.
Ett dygn av evigt sökande efter energi följer, inga direkta krämpor, ett antal blåsor på fötterna och faktiskt ett litet sug efter nästa lopp….
Kolmårdens terräng maraton va ett riktig mint men inte lätt lopp. Fin men sugande terräng och ett bra arrangemang.
 

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑