I 3:20-tempo mot källaren

Mitt första halvmaraton är till ända. Göteborgsvarvet var något speciellt. Folk och publik överallt. Många man känner som springer och hejar.
Jag, Öhrnen och M Johansson stod i starten och funderade lite över taktik och bäsade oss själv lite. Starten går och direkt försvinner ett gäng löpare som siktar på sub60. Jag och Arvid håller ihop. Jag råkar trycka till en späd löparkropp som flyttar sig alldeles för lätt när vi avancerar i fältet. Det var inte med meningen, om du läser detta. Det känns rätt lätt, kilometrarna rullar på. Arvid rullar ifrån lite nerför Älvsborgsbron. Jag ser hur lätt det går för honom. Hoppas fortfarande på att ta igen det senare. 10 kilometer passeras enligt tidsplanen. Tillbaka över götaälvbron börjar kilometrarna ta ut sin rätt. Upp på avenyn, nu är det kamp. Arvid har sagt att det är rätt lätt tillbaka från Poseidon (Det visar sig vara en lögn). Jag möter Oscar Claesson, tom i blicken. Jag möter Arvid, han hejar på mig. Han är inte så långt före tänker jag. Men här börjar den, trappan mot källaren. Jag har varit där så många gånger förr. Jag har åkt skidor nerför trappan, cyklat, sprungit….jag vet vad som väntar. Det är inte farligt, det är nog snarare som hypnos. Sinnen kopplas bort. Fokus på att sätta en fot framför den andra. Spring genom vattenspridarna för att väcka hjärnan. Fortsätt, bara fortsätt, det finns de runt mig som är tröttare eller bara lyssnar lite mer på kroppens signaler. Arvid har berättat att det är en jobbig bro på slutet. Jag ser den, jag vet att det är dryga kilometern kvar. Klockan visar att tempot mattats rejält. Jag pressar det som finns. Benen är trötta, en tå blöder, skavsår i fotvalvet. Slottskogsvallen ligger där äntligen. Jag tar mig över mållinjen men världen snurrar. Jag stapplar, lägger mig ner. Dextrosol-tanten kommer och sprutar vatten på mig. Frågar om jag mår bra, minns inte vad jag svarar. En till tant kommer och dom hjälper mig att resa mig. Jag får en Dextrosol. Det är gott. Medaljen runt halsen och våldsäter en kexchoklad och en banan. Toppar med två glas sportdryck. På väg till duschen träffar jag Arvid. 1:13-mannen. Vilken halvmara-kille han är. Vi är etta och tre från Jönköping! Grymt bra även om det satt långt inne för mig. Arvid verkar oberörd. Jag tänker på dendär gången jag fick mata honom med chips och folköl efter han legendariska väggning på Lidingö. I lördags var det ombytta roller.
 
Vill ni ha riktigt roligt kan ni se hela förloppet kring målgången på SVT Play.

4 kommentarer

  1. Starkt krigat oscar. Har sagt det förut men säger igen "det är lite tjockare pannben i skärstadalen"

  2. Är dextrosol-tanten den nya fluor-tanten?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑