Vägen till framgång stavas träning

Vi återkommer närmaste dagarna med en liten rapport från Höredarundan. Med idag får ni läsa ett gästinlägg från Rainer Scholz. Som vanligt gör sig texten bäst med en kopp kaffe i ena näven och en kakbit i andra. Mycket nöje!

 

– På de flesta sakerna blir man sämre med åren, det märks framför allt i löpspåren. Även om själva löpningen känns hyfsat bra så avslöjar en blick på klockan den nakna sanningen – rullatorfart! Men det finns faktiskt en grej som jag har blivit mycket bättre på, ja rentav så proffsigt att jag nafsar på den yttersta världseliten – att gnälla! Det är inte roligt att sitta jämte mig i bilen när jag håller hastigheten och blir omkörd, eller ser när andra bilförare pratar i mobil istället för att observera trafiken, eller ännu värre, när folk låter bli att blinka medan jag väntar in deras bil vid en korsning, sen svänger de in framför mig och jag …… det vill ni inte läsa!

 

Nu vill jag gnälla lite på dagens löpare. Min far sa alltid: von nichts kommt nichts, vilket betyder ¨av inget kommer det inget¨. Det var inte ofta han hade rätt med det här stämmer. Ska ni bli bättre så måste ni träna mer! Det är därför det är så stor skillnad i resultatlistorna nu och förr, att det sprangs snabbare av flera förr jämfört med idag. Nu tycker jag i och för sig inte att det är sämre för det, man springer och tävlar mer för att det är skoj – det är ingen dålig inställning, plus att träningen är mer allsidig nu. Men av alla inlägg här att döma så vill man springa fort. Oskar siktar ju på sub 32. Vaddå sub 32? Jag googlade sub, under 32 alltså. Gäller det BMI, eller på rullskidor runt Landsjön, eller efter 9km i Eksjö stadslopp? Eftersom det är öppet med vad han menar så lär han lyckas men om han menar 32 minuter på 10 km så lär han behöva träna löpning, med betoning på just löpning. Det gjorde nämligen vi på vår tid, bl a jag och äppeloddlarn eller löparlegenden (kärt barn har många namn) som han heter här på bloggen. Vad det gäller träningen så kallades jag för ”Sundby” av mina löparkompisar på den tiden det begav sig och jag förstod inte varför. Först nu tändes ett ljus och jag har förstått det  Ni tränar säkert bra allsidigt, skidåkning, rullskidor, cykling  och styrka men ska man bli bra på att springa så är det löpning som gäller utan att bygga upp större muskler. Vi hade armar som var smala som benen på en talgoxe och ni skulle sett duschen en tisdagkväll i IKHP stugan – folk hoppade fram och tillbaka för att bli blöta, så smala var de. Muskellös istället för muskulös. Vi tänkte löpning hela tiden, det var det livet bestod av. Mindre styrka, Oskar, mer löpning, så kan du ha en chans. Jag tror på dig!

 

Arvid gläntade på dörren till maraton en aning, här vill jag lyfta ett varningens finger. Man ska ju lära av sina misstag men varför göra misstag när du kan lära av mina. Vänta med det, träna ordentligt i ett antal år, sen kan du börja tänka på det. Själv hade jag bara hållit på i ett drygt år när jag ställde upp i Jönköpings Marathon 1981. Det flöt på bra till en början men sen kom mannen med klubban redan efter 29 km på en bro vid gamla flygfältet. Resten av loppet blev en pina där jag fick gå minst åtta gånger och även om jag såg vätskekontrollen 200m längre fram som hägrade så gick det inte mobilisera krafter för att jogga dit, jag fick gå – och det är inte kul på tävling! Jo, kanske på en gångtävling. Vi gick i mål på Elmia, ungefär där tipshallen ligger nu, lätt uppförsbacke också, men i mål kom jag. Det kändes konstigt en hel månad efteråt, benen var som styltor, ständigt lätt huvudvärk, jag kände mig varm hela tiden.  Jag kom igen som löpare i alla fall men det tog tid.  Hur det var med träning och hur besatt jag var understryks av det här:

¨Det var den 17 november 1995 som kom med den värsta snöstormen på länge. Visserligen gick jag från Öxnehaga ner till Huskvarna och tillbaka mitt på Öxnehagaleden för det körde inga bilar men fram mot kvällen blev jag trött på att sitta framför datorn. Jag funderade på att springa inne i huset. På med pulsmätaren och rena skor: från ytterdörren uppför trappan till bokhyllan och tillbaka nerför trappan, till ena hörnet på nedre plan och tillbaka till ytterdörren och om igen. Så höll jag på i 20 minuter med en puls över 130, ibland över 140 efter ryck i trappan. Efter en paus mest för psykets skull sprang jag 25 minuter till, den här gången med musik från Lundell. Efter ytterligare en andningspaus hann jag precis de sista 15 minuterna innan det blev strömavbrott – 1 h sammanlagt. Det är värt att notera att frugan och äldsta dottern inte var hemma medan den 13 årige sonen mest skakade på huvudet. Men femåringen hängde delvis med. Vädret kan inte stoppa en löpare, jag erkänner dock att man måste vara rätt så korkad för att göra sånt här.”

Det var en originaltext ur en löpartidning jag skrev för IKPH på 90-talet. Visst låter det galet och det var det också men träna löpning måste ni, (ojojoj vad han tjatar nu!!!) även om ni inte behöver få dåligt samvete ifall ni hoppar över en dag. Hur ni tränar har mindre betydelse men för det mesta springer man för fort, det gör jag fortfarande även om ordet fort har en annan innebörd nu. Efter första maratonloppet lovade jag mig själv att aldrig mer ställa upp när jag inte är noga förberedd och det har jag hållit, sen kan dagsformen ändå ställa till det i ett sådant långt lopp d v s det kan gå åt skogen.  Arvid skriver att han måste våga mer. Våga träna, Arvid, gör man resultat som du med så lite träning så tyder det på en stor potential, snart har du inga motståndare längre, bara byten! ( den här texten är ett par månader gammal men Arvid har känt till den och resultatet syns redan, nu får han inte blåsa på för hårt)

Jag har gnällt färdig, jag menade väl. Vill ni bli snabbare finns inga genvägar, det är löpträning som gäller. Min far sa ”av inget kommer inget ” men det är inte lika med ”ju mer desto bättre”. Det är faktiskt mina egna ord. 

 

 
 
Vi tackar Rainer för träningstipsen och ett fantastiskt gästinlägg. Har du som läser något du tycker borde publiceras så mejla över texten och gärna någon bild. Kan vara allt från en kortare anekdot till en längre text, men vi ser helst att det har en viss anknytning till konditionsidrott. 
 
kaxholmenkickwaxers@gmail.com
 
Tycker ni att det är en alldeles för krånglig mejladress går det bra att skicka till;
 
arvid.ohrn@gmail.com
 
 

9 kommentarer

  1. Han springer ju på din gata Arvid!!!

    • Jag vet, det är häftigt. Tänk om det fick ett marathon förbi här idag. Det hade varit ett enkelt beslut att bryta då och gå upp och lägga sig i sängen 🙂

  2. Härligt inlägg!

  3. Hej !
    I "Rainers lopp" blev jag 3:a efter Rudolfsson, Eksjö och Ydreborg, Nässjö och strax före "äppelodlaren" på 2.41 eller om det var -42, ungefär samma tid som då jag – 84 slog Gärderud i
    Stockholm maration som 40-åring. Då hade jag under "kvilletiden" 71-74 hårdsattsat på bana, med 31.33 som topp på 10. 000 m.

  4. Alltså tror jag banlöppning ger det snabba tempo, som krävs för att springa bra på maror & halvmaror. 1.10 tim blev perset på halvmaran för mig. Alltså, gå ner i vikt & ligg på gränsen till
    anorexi, men håll koll på gränsen. Sara wedlund från 80-talet är ett talande exempel. Lycka tillmed satsningen, Arvid o. Oskar m.fl/Gunnar

  5. Bra skrivet. Träna mer helt enkelt. Härligt att se farsan på bilderna med nr 38 på bröstet. Finns det fler gamla bilder?

  6. Hej Peter!
    Nej det var allt! Har tyvärr inte fler bilder. Din far var den förste jag pratade med efter en tävling – det var älgarennet på Ryttarns Mosse våren 1981.

  7. Vilken blogg holaveden är. Läser den varje dag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑