Länge leve vi

De sista och de första dagarna var bäst. Årskiftet 15/16 kommer alltid vara gulddagar i mina ögon. På med lite lila under trampet och åk mot golfbanan(räcker väl och kalla den för golfbanan vid det här laget.) Trots att pannlampan strejkade kunde jag med hjälp av min syster navigera i mörkret. Kolsvart och tyst på årets näst sista dag. Bara andetagen, stavtagen och stjärnorna. Hem och vila sen upp till en isande och vacker morgon. Solen fullkomligen kastade ut ljus över jordskorpan runt Vätterbygden. Arvid var så upp i ett att han glömde skidskorna så jag fick ta en extra sväng förbi Öhrns och reda ut det hela. Väl framme möttes jag av en golfbana som förvandlats till något mycket vackrare. En fristad för oss. 
 
Bröderna Öhrn stod och pustade vid starten. Eller ja, inte Arvid. Han frös och skuttade som en antilop emot mig när jag kom med hans skor. Borta vid horisonten kunde jag skymta en kontrollerad fin och kraftfull frekvens från herrarna Palmér och Nilsson. ÖIS-overaller på var och varannan åkare. Är det här vår hemmabana? Wetterheim stakade på, han vägrar lägga fästvalla. Min mor log ikapp med solen när hon snurrade varv på varv. Alla var överens om att det här är livet. 
 
Efter en stund anslöt Oskar och i och med det var bloggkollektivet samlat. Nilsson jublade. Hans verk och mening med livet tycks vara att få folk i rörelse, och han lyckas. Oskar anslöt under min sista halvtimme och åkte och småpratade. Jag försökte också småprata utan att låta allt för andfådd. I bilen satt jag återigen efter 90 minuter. Styrde hem över Haurida. Platsen jag döptes, platsen som för alltid kommer vara ingraverat i mitt pass. Svarttorp, Lekeryd, Huskvarna. Vättern uppenbarade sig och trots att jag sett denna djävulens skapelse – för oss som tycker att klimatet ska vara ”som det var när man var liten” – miljontals gånger kunde jag inte låta bli att bli fullständigt hänförd av dess skönhet från ovan. Från Ådalsvägen blir det mesta vackert och det är svårt att vänja sig. 
 
Ni hör hur bra det var. Det är dagar som dessa som lever kvar. Länge leve dem. 
…o det bara fortsätter o fortsätter….
 
Nu börjar inte bara vägen mot Konungafärden på allvar. Utan också den snåriga vägen att förbli frisk. Varenda andetag kommer nu bli en jakt på halssymptom. Varenda svettning kan vara feber och varenda nys kan vara förkylning. Jag ogillar att vara extrem men jag nyttjar gärna alkohol under denna period. Stark sådan, på händerna. Ibland slinker en liten jävel ner också. Som nu. I förebyggande syfte förstås. Men frågan är hur långt det kommer räcka. Om en vecka ska vi skola in flickebarnet på förskola. Detta under årets mest mottagliga period och då man har ett försvar lika tafatt som Sveriges. Hur lång tid tar det för Ryssland att ockupera Gotland? Hur bra klarar jag en inskolning? Putin kan ta Gotland men kära barn: Ge fan i att hosta på Molly.
 
 
 
 

5 kommentarer

  1. Underbar läsning!! Du går en hård tid tillmötes. Håller tummarna för hälsan!!

  2. Haha, inskolning är verkligen inte att leka med, du kan ju alltid bära munskydd, personalen gillar vårdnadshavare som sticker ut lite:))

  3. Gott nytt konditionsår! Jag efterlyser målsättningar för 2016. För var och en av er, kanske ett stafettlopp under jan tillföra något extra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑