Månad: november 2015 (sida 1 av 6)

Tiomilahelg.

 
180 000 Alnar stod framför mig.
Jag var tvungen att avverka dom en efter en.
Nu är inte detta sant, men kul.
En Svensk mil var före 1889 18 000 Alnar vilket i meter blir 10 689.
Jag tackar Gud för att det inte var dessa ”långa” mil som låg framför mig.
Jag ränknade i dagboken både en, två och tre gånger men summan var den brutalt enkla siffran tio.
Tjugo mil var klara så nu behövde jag avverka 10mil på två dagar.
Alltså tio mil av den nuvarande, den som baseras på meter och meter baseras på hur ljus färdas i vakuum, eller i vartfall något åt det hållet, det var ju ett tag sen man gick i högstadiet, men även om det var ett tag sedan så känner man fortsatt igen det här med att ha allt kvar sista dagarna,dagen,natten.
Vad har man då lärt sig om planering?
Inte Speciellt mycket visar det sig.
 
Produktion är viktigt, lösa uppgifter.
Det går inte strunta i det,säga hoopsan blev visst inget av det.
Det vore respektlöst mot Robert att inte få till milen pga dålig planering.
När någon drar igång något,eldar upp,sätter i rörelse, vill jag vara med, delta, ta del av,känna kraften,lågan, samhöra.
Det fick bli en tiomilahelg på rullskidor, trots att jag svurit på att aldrig mer åka rullskidor i November.
Om någon i min bekantskapskrets drar igång något så ska det en del till för att jag ska avstå.
Man kan inte göra allt men att inte vara tillmötesgående kan tillslut resultera till att man blir utanför ensam.
Att skapa kreativt, roliga sammankomster och låta sig bli igenbjuden är ett bra recept på ett bra liv,helt enkelt.
 
Fyra mil lördag.
Tight mellan barnavlämning och planerad hämtmiddag med Polaren.
Lätta hjul(2or) metalstomme och den snabbaste asfalten.
Fram och tillbaks strax efter Strandängen.
Hög marchfart, både frånskjut och diagonal.
En man på cykel hejade på, livligt.
Imponerande verkligen skrek han med lätt rödsprängdaögon och svullet ansikte, så som äldre män blir av att dricka i överkant, speciellt starksprit.
 
Vilket hus,Ormhuset.
Vilka arkitekter, jag sträcker mina fem fingrar upp emot skyn, högsta betyg.
Sänkan precis innan, marken på ena sidan bäcken bromsfärgad av ek och bok löv andra grönt av marktäckande ljung(?) mintgrön mossa på fallna trän.
Höga granar, aspar ståtliga ekar, utdöende almar. 
Kapellet nedanför, fromt.
 
Sex mil söndag.
Efter att eldat på Finn Hågen i sista uppförsbacken och sett honom briljera upploppet så bar det iväg. 
Rullskidor med stänkskärmar denna gången, viktig lärdom.
Stakning medans vågorna vällde över i vit skum.
Utmed Vätterstranden helt stilla, stavspetsljudet studsade mellan husen.
Galant uppför Bankerydsbacken, på ena hållet, tokstum på andra.
Mörkt på vistakullevägen.
Tre timmar och femtioen minuter.
 
Trettiomil i November precis som utlovat. 
 
 
 
 
 

Änglar och djävlar

Imorgon är dagen den 30 november. Dagen då det ska summeras. Men det får var och en göra i kommande inlägg. I skrivande stund vet jag inte om jag redan är uppe i 30 mil eller om jag sparat lite gottiga kilometer till morgondagen. Dom ska in oavsett vad. 
 
I november när förhållandena är lite osäkra gäller det att ha en bra kommunikation med överjaget. Den inre diskussionen är intressant på många sätt. Vore väldigt intressant att ha den på band. Ni har väl alla sett någon film där en liten djävul dyker upp på någons axel och argumenterar emot ängeln på den andra. En krystad metafor måhända men just den typen av scener har utspelat sig rekordmånga gånger under denna månad. ”En kilometer till”. ”Nej det är onödigt. Du behöver inte.” ”Haha. Du kommer aldrig klara miljakten.” ”Kör du inte 30 km minst idag har du aldrig en möjlighet att komma ikapp.” ”Jodå, du hinner.” 
 
Sådär rullar det på. I mitten står jag och väger djävulen mot ängeln och undrar vem som är vem. Och vem är jag? 
 
I torsdags var ett sådant tillfälle. Först ett 10 kilometers löppass där jag tänkte trycka en del för att testa foten. Gick riktigt över förväntan och sista två gick neråt fornstora kilometertider. Kul. Därefter var tanken att besöka garaget och låta pölen växa. Det gamla beprövade 5000 meter max på SkiErgen gällde. Inledde med 2500 meter lätt uppvärmning. Men låren drog ihop sig otäckt lätt när trycket blev för tufft. Ängeln/djävulen sa: ”Du behöver inte maxa. Du har ju redan sprungit och det är bara onödigt att utsätta sig för detta.” Ängeln/djävulen svarade: ”Sluta lipa nu. Vad är du rädd för? Du kommer ångra dig om du inte gör det.” Resonemanget höll på en stund. Men sen bestämde jag mig för att gå all in. 
Ängel eller djävul? 
 
Smällde på Thåström live från Röda Sten och när Var e vargen ekade ut i garaget knappade jag in Enkeldistans och 5000. The point of no return. 
 
Tömd.
 
Vem som än vann argumentationen så blev tillfredsställelsen total. Avrundade med pulled pork och två glas vin. Länge leve alla änglar och djävlar! Ni för mig framåt i livet.

Världscupens bästa musche?

”Jag är hellre femma med den här muschen än etta med den skäggväxten norrmännen har”  – Teodor Peterson 

Den som såg världscuppremiären igår kunde väl knappast missa Teo-thunders musche. Riktig praktmusche tycker vi holavedare. Innerst inne tror jag han hellre kommit etta, men förhoppningsvis orkar svenskarna hänga med även i finalen senare under säsongen. Roligt med Stina. Ser riktigt bra ut när hon åker, är övertygad om att hon blir årets komet i världscupen. Eller blev hon det redan förra året? Hur som helst, roligt att det är igång så man har något vettigt att titta på. Har köpt ny tv till och med så det är upplagt för en bra vintersäsong, åtminstone i tv-soffan. 
Bästa minnet med gamla TVn är helt klart femmilen i VM då Olsson drog och drog och drog samtidigt som det kräksnöade. Northug vann på upploppet, Oskar bjöd på 7 sorters hembakade kakor. Palle skrek och sluggern hade glömt peltor till mini-sluggern. Oklart om det blev stående men, det får tiden utvisa. 

Hade jag haft samma överläppsbehåring så hade jag också varit nöjd med en 5e plats i ett världscuplopp.

Minnen från en svunnen tid

Dryga tio år har gått men häromdagen damp det ner ett brev från CSN som påminde mig om att jag gick på folkhögskola för länge sedan. Året var 2003 och som nybakad student så visste jag likt de flesta andra inte riktigt vad jag skulle göra. Jag började på Mora Folkhögskola, på det som kallades skidlinjen. Det hade varit en mindre folkvandring bland smålänska skidåkare som passerat förbi Mora folkhögskola de föregående åren och likadant var det detta år. Från Sanda skidgymnasium flyttade inte mindre än 4 st det året och två gick där sedan tidigare. Vi inkvarterades i skolans studentrum och jag fick rummet mitt emot rullskidsbandet. Det visste jag dock inte först utan undrade vad som lät så på morgonen. Blyg och försynt vågade jag inte fråga direkt men efter någon vecka kom det ut en kille från rummet en morgon och sa hej på brett dalamål. Han såg ganska alldaglig ut men påminde om någon. Jag hejade på honom några fler morgonar innan polletten föll ner. Det var ju Henrik Eriksson, vasaloppsvinnaren ni vet. Han som såg ut som en mumie när han vann det kalla året 2001. Få känner nog igen Henrik, han slog inte direkt mynt av sin seger. All heder åt Henrik för att behålla trumfkortet om vasaloppssegern i bakfickan för att vid behov kunna bräcka vilken ultralöpare som helst som börjar älta hur många mil som joggats i alldeles för långsamt tempo vid något fikabord i Sverige.Vi delade tränare, jag och Henrik, Christian Minatti. Ett unikum inom svensk längdåkning. Ständigt syns han i sin skoteroverall och minst sagt buskiga ögonbryn utmed något tävlingsspår. Klassiska kommentarer som ”Tryck o njut!” för att beskriva hur glidfasen i diagonalåkning ska genomföras och ”Du ser helt dött ut” då någon gått in i väggen under hans fettförbränningspass innan frukost när teorin om att man kan springa på fettförbränning i tre timmar inte sammanföll riktigt med praktiken. Många var de mer eller mindre egendomliga skidåkare som kretsade kring skolan och i Mora på den tiden. Mattias Svan, Rikard Andreasson, Bjarne Andersson, Mark Mayer (sonen till Walter Mayer som hamnat i blåsväder åtskilliga gånger ang. dopingspekulationer) m.fl. Som 19 åring insöp man allt av atmosfären på gott och ont.
Skolgången på Mora folkhögskola var inte direkt något som gjort mig smartare. Jag läste någon slags allmän linje med matte, engelska, data och praktisk naturvård. Matten var inte direkt något nytt efter tre år på natur, engelskan glassade vi mest igenom. På datan gjorde alla egna hemsidor och knackade lite html-kod. Men praktisk naturvård, det var grejer! Varje fredag förmiddag var vi ute och slog nån äng, inventerade fågelholkar eller spårade varg. Varje gång fick vi med oss en välfylld fikakorg. Det föll i god jord.
Skoldagarna var inte direkt betungande så kvällarna kunde jag och Böna (känd från Pölderkatalogen) hänga i skolans musiksal för att leka rockstjärnor tills fingertopparna ömmade och baskaggeskenbenet krampade. Så det finns ytterligare en, om ej lite mer dold, musikalisk kärriär på Holaveden. Denna ledde dock aldrig till någon Asienturne utan stannade vid några framträdanden på skolavslutningar.
 
Tyvärr skådas människans dumhet fortfarande denna höst 2015. Senaste dagarna har jag sett cyklister envisas med att cykla i mörkret utan hjälm på vägen mellan Kaxholmen och Huskvarna, två meter från den upplysta mycket fina cykelbanan. Holaveden rekommenderar att för allas glädje och säkerhet att använda hjälm och cykelbanor när novembermörkret spottar dig i ansiktet.

Halleluja

Ja, just så. Palle skrev om det igår. 30 mil blir det. Med hjälp av en djävulsk avslutning. 
Det gör oss genuint glada och tacksamma att vi nästan samlat in 3000 kronor till Cancerfonden i detta läge. Och när Anders slaskar på måndag gör vi alla en riktigt djävulsk avslutning och slänger in några extra slantar. Jag kommer slänga in 1 krona per kilometer jag har kört. Det tänker jag på för varje meter som passeras. En motivation som är god nog.
Dessutom har novembers miljakt bidragit till en riktig skjuts i min egen träning om jag tillåts vara lite ego. Jag skriver träningsdagbok på Funbeat på allvar sen mitten av mars ungefär och så mycket tid som jag tränat den senaste månaden har jag inte gjort det här året. Vida långt ifrån storhetstiden i början av 2014 då jag också hade en period då jag skrev ner min träning. Ungefär dubbelt så många timmar då som nu. Men det var en annan tid, ett annat liv. 
På lördag kommer TB Lund(far till en kändisbloggare) från Proskima för att visa oss ÖISare hur man vallar på bästa sätt. Är du ÖISare och skidåkare så bör du vara där! Före detta håller Peter Nilsson i ett rullskidspass på Ledserydsrakan (bra för psyket) och har sedan utlovat mat innan TB tar vid. Mer info på Ölmstad IS Skidors fb-sida. 
I Tranemo åker man på snö nu. Hur bär dom sig åt?
Äldre inlägg

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑