En inspirerande människa

För närvarande har jag gått in i en liten svacka. Ett tomrum så att säga. Efter förra helgens haveri tappade jag lusten totalt. Hemma från jobbet och sov nästan i två dagar. Huvud- och ledvärk och allmän likgiltighet inför det mesta. Det har varit en hektisk tid och sånt där tar väl ut sin rätt. Svackor har vi alla och det är väl det som i förlängningen är tjusningen. Så länge man tar igen alla höjdmetrar man tappar och hamnar på plus minus noll så är det bra. Jag är på väg upp till noll nu igen. Förhoppningsvis kan jag ställa upp i ÖIS-Loppet nästa helg och ha lusten att förenas med skogen och höstluften. Jag gillar ju den här tiden egentligen.
 
Vill man ha tillbaka motivationen så får man försöka lyssna eller titta på inspirerande personer. Jag lyssnade på Johan Olsson för några veckor sedan. En idol helt klart. Och framför allt en som sätter ord på allt, igenkännande även om vi är på diametralt olika nivåer. Och igår tittade jag på Toini. Vilken kvinna. 
 
Toini Gustafsson Rönnlund (född Karvonen), född i Suomussalmi året innan Sovjet gled in över Helsingfors och drog in Finland i helvetet. 6 år gammal kom hon som ett av över 70 000 flyktingbarn till Sverige och Värmland där hennes nya liv tog fart. I Jacob Hårds dokumentär Toini – krigsbarnet som blev OS-hjälte berättar hon hur hon grät av längtan efter sin mor och satt i hönshuset med hönsen som enda sällskap i början. Hennes pappa stupade i kriget mot Sovjetunionen 1944. Men Toini tog sig samman, och med sin drivkraft kom hon att bli en av våra största idrottare genom tiderna. Hon blev mamma tidigt, fick tjuvträna när ingen såg för att inte dömas av andra mödrar och bestämde sig sent för att satsa på längdskidåkning. Det som slår mig och som jag inspireras av hos idrottare och som jag önskar att jag själv kunde odla lite mer av finns det tonvis av hos Toini. Att gå sin egen väg. Skidorna vallade hon själv för hon tröttnade på förbundets bortvallningar. Hon experimenterade och hittade sin berömda blandning för nollföre. I Grenoble 1968 fick hon lön för mödan när hon krossade allt och alla och bröt en nästan två decennier lång sovjetisk dominans. Två individuella OS-guld blev facit samt ett stafettsilver. För det belönades hon även med bragdguldet. Det skulle dröja 42 år innan Charlotte Kalla tog nästa svenska OS-guld på damsidan. 
 
Nyligen läste jag en av många artiklar om den nuvarande situationen i Europa och om finländare som ställt upp sig vid gränsen för att mota tillbaka människor på flykt och minsann visa att ”här är ni inte välkomna”. Om ödets ironi i att det finns en historia som uppenbarligen flera glömt. En tid då Sverige hjälpte Finland. Allt är dock inte svart eller vitt och det forskas och utreds än idag huruvida det var ”nödvändigt” för Sverige att ta emot den mängden flyktingbarn från just Finland. Att barnen ingick i ett politiskt spel som gengäld för att Sverige inte bidrog tillräckligt militärt och att Sverige däremot tog emot betydligt mindre judiska flyktingar som flydde från förintelse. Det finns mycket att gräva i och reda ut vad det gäller vårt lands agerande under andra världskriget och det ska jag verkligen låta vara osagt. Det är inte poängen.
 
Poängen är att den svenska befolkningen hjälpte till. Insåg faktumet att ensamma barn var på flykt. Ensamma barn utan rot, utan språk, utan hem och utan vetskap om framtiden. Till ett nytt främmande land. Tänk er själva. Det kunde varit DU. Poängen är att det inte vore dumt om vi gemensamt insåg det. Det är barnen som drabbas hårdast. Samtidigt är det dom som har minst utrymme och handlingskraft att påverka. Alla flyktingbarn som kommer till Sverige har tyvärr inte samma drivkraft och envishet som Toini även om jag skulle vilja det. Däremot är jag säker på att hon inte är det enda flyktingbarnet som kommer skriva in sig i idrottens historieböcker i vårt land. 
 
 
 
 
 
 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑