Maktlöshet och tacksamhet

Jag skulle springa John Bauer Trail idag var tanken. Allt var ordnat. Min sambo kör helgkneg så barnvakt är ett måste. Barnvagn på berget i 22 km kanske inte är att rekommendera… Men min syster som skulle ha hand om Molly fick förhinder sent och därför bestämde jag mig för att kasta in handduken. Hon är trots allt bara 13 månader och aningens liten för att lämnas ensam hemma första gången. Istället drog jag ett riktigt rejält pass i Odensbergsskogens terräng och drog på riktigt rejält med backintervaller och fullt tryck från start. Dessutom en maffig avslutning på asfalten i runt 3.35-fart. Kommer hem och har ett missat samtal från min kära svåger – även kallad Vasalopps-Eric – som ville hjälpa till. Därmed får han ansvaret över min käraste ägodel idag när jag själv springer de halvjobbiga milen. Kanske inte en optimal uppladdning att damma ur så pass men… 

Men, men, men.
Vad är det att oroa sig över? 
Denna veckan läggs till ännu en av jävlighetens. Hundratals människor flyter i land på öar i Medelhavet. Kroppar som sedan länge förlorat livet. Själar som farit vidare. Hur blev allt så in i helvete åt helvete? 
Jag hoppas verkligen att det finns en bättre plats nånstans. För det här är inte värdigt. 
Jag tittar bort varenda gång jag ser den där bilden. Ni vet vilken. Inte för att jag vill ignorera den. Utan för att jag påminns hur illa allt är ställt. Och hur maktlös jag är. Vad fan ska man göra? Jag har skickat sms. Okej? Och sen? Igår fyllde jag i en intresseanmälan om att volontära för Röda Korset. Mest för att göra NÅGOT, tror jag. Jag vet inte om jag kommer göra något mer. Ändå kanske jag har gjort mer än vad många andra har gjort. Men vad som än görs av en idag så kommer det kännas otillräckligt.
Men vi kan alla hjälpas åt att sprida mer solidaritet och medmänsklighet mellan varandra. 
Idag är jag tacksam för det jag har här i vår skyddade verkstad. Men maktlös inför det som 60 miljoner människor i detta nu har framför och bakom sig. 

3 kommentarer

  1. Ingen oberörd av dagarnas medieflöde!

  2. Sanna ord. Tyvärr behöver vi sådana bilder innan vi fattar hur pass jävligt det är i världen och tydligen behövs bilderna för att vi ska öppna våra plånböcker också. Sorgligt men sant.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑