En kärleksförklaring

Så var det över, Göteborgsvarvsdagen. Dagen jag faktiskt sett fram emot under en längre tid. Tränat hela året med en målbild där jag skulle springa under målportalen innan klockan hunnit slå över till 80 minuter. Detta blir ingen race-report eller nåt i den stilen om ni tror det. Detta blir en kärleksförklaring och en förklaring till 77minuter. Vill ni ha reflektioner från loppet så skriv en enkel kommentar så ska det väl gå att ordna. 

Det började i vintras. 5, 10 ibland 15 centimeters snö och snöslask. Minusgrader. Kallt och tråkigt, det var då jag satte igång och jogga. Jag kallar det för jogging för det gick inte fort. Bara samla kilometer och träningstimmar, fokus på att inte skada sig. Vänja senor och ligament i knä och fotleder. 71 kilometer skrapade jag ihop under januari (jämfört med 2014 – 0km)
Jag ökade tempot och distansen något till februari och sprang ihop 102,5 km. (Jämfört med 2014 – 12,6km)
I mars kände jag mig redo att dra igång ordentligt. Vårvärmen värmde och fot och knälederna kändes insprunga. Ska det bli sub 80 i Göteborg är det dags att börja springa tänkte jag. Skrapade ihop 150km under mars månad. (Jämfört med 2014 – 35km) 
I april blev jag tyvärr sjuk i 2-3 veckor och missade mycket träning så här finns helt klart förbättringspotential inför 2016. Det blev inte många kilometrar den månaden tyvärr. Men Landsjön runt gick ju hyfsat bra ändå tycker jag. Framme i maj och Varvet närmade sig. Samlade ihop 170km innan det var dags och det gav ju ett gott utslag som ni kanske redan vet. 
Ibland är det inte alltid skitroligt att träna. Ibland gör det lite ont i höften, i benen, i fötterna, i lungorna, i psyket.. Ja ni fattar grejen. Men i samma sekund som jag sprang under målportalen i Göteborg på 77 minuter så kände jag att allt slit är utan tvekan värt mödan. På en sekund fick jag betalt för alla träningstimmar jag lagt ner hittills i år. Typ som en skatteåterbäring. Eller som när man planterar och det faktiskt bär frukt, man får någonting tillbaka. Jag har inte testat många droger men att persa på tävling, och att lyckas med ett uppsatt mål är utan tvekan den bästa kicken som finns. Det är jag övertygad om. Jag var hög på livet så att säga. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen – Jag älskar att tävla. Speciellt när man är i form. Snabb, stark, lätt. 
Hur springer man då en halvmara på 77minuter?
För er som är intresserade kommer här kilometertiderna. Ni andra kan hoppa över detta. 
3:40 – 3:33 – 3:34 – 3:33 – 3:44 – 3:46 – 3:23 – 3:40 – 3:42 – 3:37 – 3:47 – 3:25 – 3:46 – 3:43 – 3:34 – 3:48 – 3:47 – 3:44 – 3:47 – 3:48 – 3:40 – 0:20
Mina ”femmor”. Helt okej jämna får man väl säga, men även här finns förbättringspotential såklart. 
18:11 – 18:01 – 18:35 – 18:54 

En norrlänning, en trummis, en slugger och den snabbaste av bröderna Johansson. Härligt gäng!



Bild tagen efter ca 2,2km. Sluggern ser orimligt glad ut. Jag tror inte han hade samma smajl efter 15-16km. Tunga sista kilometrar om man tolkade hans ansiktsuttryck efter målgång. 

På väg in på vallen. Tro det eller ej, men härifrån och in till mål (ca 300m) tog jag 5 placeringar. Spurtsuget fanns även efter 21km. 



Nu sitter jag här och skriver min kärleksförklaring 30timmar efter målgång. Tyvärr har kicken från mitt PB redan lagt sig. Jag är redan hungrig på mer. Tankarna vandrar såklart iväg. Direkt efter målgång kände jag ett sug efter mer. Sub 77 borde ju inte vara några problem. Hur svårt är 75? Inte omöjligt antar jag. 74? 73? Sub äpplelegenden? Är halvmara min distans?  Jag är just nu väldigt motiverad på att testa på allvar. Hur svårt ska det vara, det handlar ju bara om att ge sig ut en timme eller två om dan och få det gjort. 

Övriga reflektioner. 
Robert Davidsson. Jag måste hylla den mannen. Vilken kämpe, skadad och halt hela året men ändå 1:24. Det är starkt, vilket pannben. Och vilken kropp. Tyngst i elitledet, det är inget man skämtar bort. Tror inte det var många som vägde över 80 panner där. 
Marcus Johansson sprang fort. Sjukt fort. Men Tony pölder hade fortfarande skakat på huvudet och sagt att skidåkare borde springa snabbare. 
Jonas Linderholm borde köpa en ny klocka. Åtminstone fixa armbandet på sin nuvarande. Starkt löpt Jonas, men passa dig för örnen nästa år.. 
Over & out
/örnen




3 kommentarer

  1. WORD på precis allt du skrev förutom det euforiska över halvmaradistansen. Löpning är knarket ingen fattar är gratis. Tjoho!

  2. Roligt att bilden kom till nytta?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑