Repris

När tv-kanalerna inte har något att sända så visar de repriser. Vissa tv-kanaler skor sig visst helt och hållet på det viset. Men Holaveden är ingen billig skit. Därför kommer här en högklassig repris från Landsjön Runt 2014. Författare är jag själv under tiden då jag bloggade på https://amatorerna.wordpress.com/. Nerskrivet i mitt föräldrahem på kvällen efter loppet. Läs och tagga igång inför söndagens urladdning.


Och ja, det är killen på bilden som har skrivit brevet. 

 

Landsjön Runt börjar och slutar alltid i fest. Oftast i mjölksyrafest. Så även denna gång när vi sprang de 12,5 kilometerna. Det var även folkfest och sedvanligt tjöt på alla håll och kanter. Som det ska vara när man springer en lokal tävling. Utan omsvep kan jag dock konstatera ett par saker innan jag närmare förklarar detta lopps karaktär:

1. Tacka vet jag de där galningarna, en på cykel och en på rullskidor, som skrek fram de sista procenten av de 110 jag utnyttjade idag.
2. Tacka vet jag sträckan Lyckås-Vistavallen. Det är på sådana partier man lär känna sig själv och även…
3. …Arvid Öhrn. Undrar vad han hade på de avslutande tre kilometrarna. (Du kan kommentera här under 
Arvid.)
 (OBS!! DETTA ÄR EN REPRIS. DU KAN INTE KOMMENTERA ARVID.)
4. Tacka vet jag att det är en månad kvar till bataljen i Eksjö och löpformen verkar vara i gott skick.
5. Tacka vet jag att radera ut pers som är äldre än 5 år.

 

Vi skulle alltså springa runt Landsjön. Ett varv. Räcker gott och väl. För er som är lagda åt det mer vetenskapliga hållet kan jag meddela att dess kemiska status (exklusive kvicksilver) betraktas som god enligt Wikipedia. Vad nu det skulle ha med den här saken att göra? Nåväl.

När startskottet gick var jag positionerad bakom två Vistalinnen. Öhrn och Sernheim. Och ut från vallen var jag runt en tionde plats. Första kilometern gick fort. 3.27, vilket det brukar göra. Men tempot mattades inte direkt och redan här kände jag att jag var sugen på att ta ett rejält initiativ ganska tidigt. Därmed skulle jag frångå mitt eget jantelagsmantra att invänta att någon annan tar tag i det. I den sista stigningen av tre efter ett par kilometer kände jag mig manad och tryckte ifrån klungan jag gick ihop med. Det blev en lucka som jag trodde skulle täppas till. Målet var egentligen att bara visa mig stark, något som föll ihop som ett korthus senare…

Men än var det inte dags för nåt att falla och till min förvåning märkte jag att jag började ta meter för meter på Oskar Lund, en av de tre omtalade Holaveden-bloggarna samtidigt som luckan bakåt verkade växa. Den andre av de tre Holaveden-bloggarna, Johan Palmér, följde tävlingen via cykel och peppade grymt bra. Han peppade även klungan bakom och jag kunde höra att det tog längre och längre tid mellan hejaropen. I ren entusiasm kände jag hur steglängden ökades bort mot Lyckås – där det ofrånkomliga helvetet börjar.

Där var jag i rygg på Lund, samtidigt som Peter Nilsson, teamchef för lag Ölmstad i Eksjö om en dryg månad, stod redo att hänga på med rullskidor för att försöka ge mig lite extra energi. En annan kille låg i rygg på mig från JOK och så fort vi skulle vända bort mot helvetet tog han ett par rappa kliv förbi och höjde tempot. Och jag som trodde jag var pigg fick ett massivt vedträ rätt i ansiktet. När tempot skruvades upp kände jag plötsligt hur stum jag var. Att hålla stumt brukar vara likhetstecken med stum. Så också denna gång…

“HÄNG I!!!” gormade Peter och jag försökte så gott det gick men JOK-killen och Lund började meter för meter att hänga av mig. Och det var väl här någonstans, med 2,5 kilometer kvar som jag började ifrågasätta min egen existens. Precis som man brukar göra när man passerar Drättinge. Jag uppfattade att Peter började kolla bakom mig med allt längre blickar. Jag ska inte hymla med att jag började undra om exakt vilken sekund jag skulle vara ett infångat byte. Och jag förstod nog innerst inne att han drog en grov lögn när han sa: “Dom plockar inget på dig!” Men den gav mig hopp några hundra meter i alla fall.

Kroppen skrek. Peter skrek. Palmér gallskrek. Men det sistnämnda kom bakifrån. Jag förstod att något höll på att ske. I detta läget hade vi passerat 11 kilometer och jag ville inget hellre än att lägga mig ner och släppa loss den renaste formen av smärta. Bestraffningen från kroppen som hatar huvudet. I detta läget ser man också målet. Det är så förnedrande. Men som om det inte var nog så flög Arvid Öhrn om och texten “IK VISTA” fyllde mitt synfält från öst till väst en halv kilometer från mål. Palmér anade spurtduell och varnade Öhrn för att han nu hade en fotbollsspelare i hälarna. Men den fotbollsspelaren hade fullt sjå med att överleva. Öhrn hade siktet inställt på Lund. Nu handlade det bara om att stappla sig i mål och att om möjligt undvika ännu ett placeringstapp. In på Vistavallen kände jag hur någon var precis i hasorna. Övervägde om jag skulle hota vederbörande för att denne försökte utmana om en spurt 75 meter från mål. Men innan jag ens hann överväga så var även denne man förbi.

In i mål och väl där uppmanade funktionärer att fortsätta framåt. Framåt? Nej, tack men hämta gärna bår och syrgas.

Fem minuter senare reste jag mig upp från gräsmattan och tittade på klockan innan jag la mig ner igen. 44.05. Drygt 50 sekunder snabbare än min rekordnotering från 2008. Äntligen kan jag glömma den där pojkspolingen som sprang på krogar under helgerna och ändå sprang löptävlingar som en absolutist. Likt en regression till spädbarnsstadiet för 25 år sen sprang sedan mor och far och hämtade förnödenheter till sin handlingsförlamade son och när fem minuter ytterligare gått förmådde jag att resa mig fullt ut och till och med le.

Det är så här det är att hålla på med organiserat självplågeri. Alla upplever misären av att vara fånge i sig själv och fortsätta trots att man mår piss och helst av allt vill sitta på en uteservering med en ljummen Newcastle och kedjeröka gula Blend, bara för att det i stunden känns som ett mer hälsosamt alternativ till den självmisshandel man utsätter sig för. Men efteråt tycker man att det är helt underbart och vill göra det igen och igen och igen…

Idag blev det en 10:e plats. Sjukt nöjd som alltid att jag lever och att jag kan utsätta mig för sånt här!

1 kommentar

  1. Fejkad bild från Råslätt!!! Buu. Syns lång väg att det inte är Vistavallens kolstubb

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑