Berättelsen om en bild

Bilden ser ni ovan. En ganska bra bild med mycket innehåll. Det första du ser är kanske en prispall. Det andra är kanske mig liggandes fullständigt utslagen efter målgång, som så många gånger förr. Hjärnan vill mer än kroppen kan leverera. Arvid knyter oberört skorna. Här ser man skillnaden i att försöka gå med en tätklunga man aldrig orkar hålla och att ta det lite lugnt i starten. Med svettdränkta ögon, kippandes efter luft så försökte jag urskilja individerna ovanför mig. Försöka ta beslutet om jag ska ge personen ovanför mig en kärleksfull kram. Jag avstod, mest på grund av att jag orkade och kunde inte urskilja om det var M-L eller Palle och tur är väl det för jag tror ingen av dem hade uppskattat en så svettig kram.
Tittar vi längre bak i bilden så ser vi två äldre kvinnor som satt sig till rätta på prispallen glatt skvallrande om kommande barnbarn eller senaste inlägget på Holaveden. På toppen står barn och får sin första känsla av att erövra första plats på en en prispall, kanske kommer detta vara det som gör att dom tar sina första löpsteg mot en framtida brödrostjakt.
 
Appropå att ligga utslagen efter målgång. Tidigare tävlade jag ganska mycket i 800 meter. Min mormor och morfar gillade att titta på av två olika anledningar. En för att det var smidigt att ta sig fram till löparbanorna och överskåda hela loppet. En för ett brinnande intresse för friidrottslöpning. Loppen slutade ofta med att jag låg mjölksyrastinn i kurvan efter målgång. Min mormor fäller efter ett lopp den klassiska kommentaren ”Det är så roligt att se dig springa sådär fort och när det blir spurt, men du blir väl inte anfådd?”.
Jag har aldrig berättat att jag var ”way beyond anfådd”.

1 kommentar

  1. Bilden då?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑