i’m too young for this…

Dags att skriva ner lite tankar kring årets Vasalopp. Veckan innan pendlade man mellan hopp och förtvivlan, skulle det ens bli något Vasalopp 2014? Herregud, såklart går det inte ställa in ett Vasalopp. Hela sträckan från Askersund, Vansbro, Mora och Sälen. You name it, dessa ställen överlever tack vare att Vasaloppet arrangeras. 
 
Dagen innan skiftade vädret totalt. Det snöade, det regnade. Vallakoaset var ett faktum. Till och med Tjippe med 40 lopp i ryggen såg något oroad ut över väderleken. Av skidtestet att döma kändes det som det var klister som gällde men slog ändå en pling till TB och han bekräftade att så var läget. Skönt med såna kontakter. 
 
Så till loppet. Man vaknar orimligt tidigt och undrar vad man ens håller på med. Försöker slänga i sig lite gröt och sedan ut i bilen. Gick lugnt fram till led 2 och efter 10 min fick jag och David lägga ut skidorna på ett startfält med ca 10cm nysnö. Tajmade toaköandet alldeles perfekt och när det var avklarad var det bara ge sig ut och knäppa på skidorna, nervositeten var ett faktum. Starten går och det blir ett organiserat kaos direkt. Småkrockar hela tiden och jag försöker bara tänka på att hålla in stavarna ordentligt. Klarar mig fint uppför backen och så kom första medlutet… KANONGLID! Världens bästa känsla att glida ikapp folk. 
Ut på myrerna bildas två led, det är tung i de övriga så ingen vill ligga och spåra. Jag känner mig stark och har lätt för att hänga med. Glider igenom smågan och vidare mot mångsbodarna, har fortfarande inte tagit ett enda frånskjut förutom i första backen. I mångsbodarna får jag höra att jag ligger någonstans mellan 1200-1300 plats och jag känner mig oförskämt pigg och fräsch. Det här blir en bra dag tänker jag för mig själv. Vidare mot Risberg, lite backigare men fästet finns där och benen är pigga. Fortsatt mycket stakning mot evertsberg men en trötthetskänsla börjar smyga sig på och jag har fått extremt ont i armbågarna, hanterbart men ändå störande. Är jag ovan vid såhär mycket stakning kanske? Själv har man ju harvat runt på diverse elljusspår där man får max 1km ren stakning innan nästa springbacke kommer. Skit också, det börjar gå riktigt tungt samtidigt som jag inser att det är långt kvar till Eversberg. KM-skyltarna tickar ändå ner men jag har dippat rejält, kanske druckit för lite? Det som driver mig framåt är 45km – skylten, då kan man börja räkna ner in till mål. Kommer till Evertsberg och känner mig helt färdig, nu i efterhand ser jag att jag bara tappat 100 placeringar på sträckan mellan Risberg – Evertsb. Skadan var inte så farlig som jag trodde men känslan var bedrövlig. Hängde på stavarna ett tag innan en man kom fram med diverse drycker. ¨Äru trött?¨ frågar karln. Jag himlar lite med ögonen och han skrattar hånfullt tillbaka. Dags att sätta fart igen, jag kan inte lägga av här. Harvar på och tänker att nu är det långt till oxberg. Minnen från tidigare år ploppar upp i huvudet och jag minns att det var backigt dit också. Det här går aldrig. Mitt fina glid gör ändå att det går snabbt ut från Eversberg. Ser en skylt där det står 10km till Oxberg. Strax efter att jag sett skylten blir jag pååkt bakifrån. Ljudet är tydligt och jag känner igen det väl. Utan att titta ner skriker jag ett ganska fult ord relativt högt och konstaterar senare att vänsterstaven är av. Mannen stakar vidare och ber om ursäkt. Luften gick ur totalt. 9,5km kvar till Oxberg och jag kör med en stav. Mentalt känns det jobbigt. Stora klungor kör om och det känns som alla skrattar mig rakt i ansiktet. Nu är allt hopp om medaljtid och 6h-gränsen ute tänkte jag. 
 
Framme i Oxberg. Jag är trött i högerarmen som fått kämpa rejält. Fästet är dåligt, troligtvis pga dålig teknik men det är även obefintligt med spår. Snabbt fram och hämtar en ny stav. Får fram en med enbart kontrollrem och jag som inte är från den gamla skidåkarskolan har aldrig åkt med nåt liknande. Den glider fram och tillbaka, är fruktansvärt obekväm och man får greppa hårt i stavhandtaget om det ska funka ordentligt. Vet inte vad som är bäst; att som Palle få en ny stav direkt, men å andra sidan få åka med en skitstav i 88km. Eller som mig, få åka med ordentliga stavar mer än halva loppet men sen få åka utan i nästan en mil innan man för en ny.  Nä, vi hade direkt tur med stavarna denna gången.
 
Jag är helt förstörd. Benen har börjat krampa. Jag åker med en konstig stav som gör ont i vänsterhanden. Folk åker om mig konstant. Jag ångrar å det grövsta att jag inte åkte med klockan, jag hade ändå en relativt bra tid på gång men kunde inte hålla huvudet högt sista 25km och tappade rätt mycket tyvärr. Strax innan Eldris krampar benen ihop och jag får stanna och stretcha, det handlar om max 5 min men känns betydligt längre. Jag orkar inte hänga på någon när jag väl kommer igång och det handlar bara om att överleva. Jag är besviken på mig själv. Besviken över att jag inte kört fler långpass. Besviken på mitt pannben som sviktar när jag behöver det som mest. Allt tänk på medaljtid är som bortblåst, jag tar mig knappt i mål. Tankarna som snurrar i huvudet är inte positiva. Aldrig mer och skidorna hamnar på blocket efter det här är vanligt förekommande. Har extremt svårt att hitta något positivt just i detta läget. Kanske är jag för ung för att syssla med mastodontprövningar? 
5km kvar skriker en kvinna att jag har chans på 6h. Det får mig att tända till och jag ökar farten något. Skönt att känna hur det fanns lite sparade kraften till sista biten trots allt. Sista 3km tar jag minst 20 placeringar. Jag ser skylten i Moraparken och blir lite tårögd, glider in på 5:54 och är minst sagt nöjd eftersom jag haft en brokig resa på vägen hit. Min enda tanke när jag går i mål är att nästa år måste jag köra igen, konstigt det där… 
Betraktelser från led 2;
– det tjuvskejtas en hel del
– förvånansvärt många kör medvetet ovallat
– stämningen är inte den samma som i led 4. Här är folk mer inriktade på att åka snabbt och därför kan jargongen bli något hetsig. 
Till nästa år;
– träna på att åka med en stav
– skippa alla mellanmjölkspass 
– kör många 3-4h pass, man kommer inte ångra sig efter 60km stakning i fäders spår
– ta rygg på David elgh, hela året. 

8 kommentarer

  1. Jag har nyss lyssnat på Robert, som högläst för mig ur denna vasaloppsbetraktelse! Härlig inlevelse:) Grymt krigat! Grattis!

  2. Snacka om pannben…fattar du inte vilket sånt du har – inget stoppar tydligen dig i spåren! Så grymt imponerad av din prestation – många hade inte klarat de utmaningar du ställdes inför under loppet… Grattis till en erfarenhet du kommer ha mycket nytta av i framtiden!

  3. Du ska få all pannbensträning du behöver till nästa år! Då är du ju faktiskt senior på riktigt också!

  4. Bra kämpat under ett tufft lopp. En liten devis att ta med sig;

    "Trötthet kan vara ett frö, ur vilken framgång spirar"

  5. Niklas Solsjö

    2014-03-05 at 7:18 e m

    Du får staka i de där elljusspåren nästa vinter så blir du starkare! 🙂 Bra jobbat!

  6. Niklas Solsjö

    2014-03-06 at 7:02 e m

    Du får hänga på när jag kommer ner och kör med grabbarna Solsjö nästa gång 🙂

    • Absolut! Vi körde några pass ihop i somras, jag o Simon o Palle var i väg 35km en gång och Simon skulle hem också så de blev nog 45 för honom, haha. Bästa passet!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑