Doft

Det är åtta och en halv grader ute. Det doftar nybakat i huset. Man är lycklig. Inser man inte det nu så kommer livsprojektet aldrig att gå i extas. Det är väl där man vill hamna, när det tar fart och lyfter. Nästintill okontrollerbart. Som när saxen kommer in i en rocklåt. Den totala känslan. Endorfinerna nästan sprutar ur öronen. En skalle som fontän av lyckorus.

Den gode Bengt Brülde beskriv lyckligheten(?)i tre formen.
Tillbakablicken – Minnet, då var man lycklig, ett konstaterande.
Euforin – Pang, mitt i prick, du är världsmästare, köpet gick igenom. Släng dig på marken och invänta tyngden av alla dina lagkamrater.
Uppenbarelsen – Jag är lycklig nu, jag är lycklig nu. Det är lite märkligt.

Rullskidor är inga större problem idag. Borde montera upp min stakmaskin någonstans. Har en idé. Vi får se. Hoppas kunna få hänga på Robban nåt pass.

Äntligen gör Sveriges styre nåt lite upproriskt och bra. Man står på sig. Kina kan dra åt helvete. Kommunistpartiet har inte bidragit med nåt till mänskligheten.

Lycka kan också vara kroppsarbete och stekt salt sill. Receptet för utebliven hungersnöd.

Ett drev kom genom skogen på morgonen. Ett vildsvin ut på åkern, sen direkt tillbaka in i såten. Vilken storlek!

 

Har sprängt berg, så det skälvde i marken. En skidåkare hjälpte mig. Vi är ändå ett slags folk, samhörighet. Lastade ut berg och fyllde bakom ladugården. På åkern fick ja se en fet gräsand komma vakande mot diket. En sån stund. Bara upplevde det. Helt paralyserad. Båda kanske funderade var den andra gör där. Inte vet ja. Tänkte att det är en bra granne, hoppas han tänker likadant.

Ska avsluta det här och börja se en film. Vet inte än vad det blir. Vi får se. Kan dock rekommendera den här rullen av Agnieszka Holland. Mycket bra.

Korparna

På det här stället blir vi aldrig färdiga.

Regnet

Snön faller inte längre under gatlycktan. Regnet har tagit över. Som sig bör i November. Det är November som gör att solstrålarna i Mars vårsol är så efterlängtade. Men jag sticker inte under stol med att inomhusarbete i November inte är så dumt. Cykeln har fått på sig ett par vinterdäck och en extraskärm för att kunna forcera vattenpölar och underkylt regn på väg till jobbet. Jag har skaffat en elcykel. Jag är tve-eggad. Jag orkar ju egentligen cykla utan hjälp, men det är så grymt smidigt att bara susa fram längst Stockholms gator i strax över 25 km/h. Allt över 25 km/h får man trycka själv enligt någon slags lag tydligen. Jag är fast för elcykeln. Smidig, snabb och rolig att cykla på. Men borde jag inte orka trampa själv?

Fredag, igen. Vintern närmar sig med stormsteg. Snart är det dags att packa väskan för första skidresan. Tågbiljetten är bokad. Stockholm Central – Orsa Station.

Kommer Palle vinna några lopp i vinter??

-OL

Skierg var hälsad

Det har tagit för lång tid. Måste tillbaka till helvetesmaskinen och underlåta mig smärtan.
Målet sätts här och nu. Perset ska raderas ut denna säsong. Från och med nu jobbar vi in ångesten, smärtan och alla känslor som ryms framför två snören.
Innan vi åker till Orsa under Luciahelgen ska klockan stanna på sub 19 som högst efter 5000 avverkade meter.
Mitt pers på 18.35 ska raderas ut innan efteanmälningen till Ulricehamnsloppet drar igång. Nu kör vi.
/RD

Bloggomir vranjes – gästinlägg

Ett gästinlägg från Adam sibgård, kompis förebild och även föredetta hyresvärd för Örnen. Många har fallit pladask för Adam, men nu har Adam fallit för löpning. Här är hans kärleksförklaring och känslan är att det är en relation som kommer bestå länge. 

En kärleksförklaring

Regnet piskar över gatorna. Termometern kryper ner mot nollgradigt. Löven ligger som en grå massa över bortglömda grusslingor. En nedtyngd gren sticker ut från ett döende träd och slår mig över ansiktet med full vrede. Hösten är kommen för 27e gången i mitt liv och ändå är slaget i magen lika hårt som ett intervallpass på Skatås.

Det är lördag morgon. Sex timmars sömn. Svårt att gå ner i varv efter ännu en kväll i fabriken. Ändå studsar jag upp. Dags för veckans höjdpunkt. Finalloppet. 19km blandad terräng. Inte en aning om hur hårt jag ska köra. Livrädd för att möta en vägg halvvägs. Uppvärmning med våran kära örn. Helt olika ambitioner men minst lika laddade. Startskott och jag ser de riktigt vassa försvinna iväg redan i första backen. Men jag springer inte mot dem. Inte mot personen bredvid mig heller. Utan mot mig själv. Det brukar gå bäst då. Halvvägs in i loppet väntade jag på att benen skulle stumna. Förvånad blev jag istället piggare och kunde ösa på hela vägen in i mål. Nöjd, belåten och en banan på det.

Det har hänt något. Löpningen är inte längre bara ett tidsfördriv. Det börjar kännas lätt att löpa. Det går fortare, men andningen är lättare. Jag blir fortfarande stel som en pinne men det lossnar snabbare. Mer mil i benen. Mer pannben som driver på. Jag kommer aldrig bli bäst. Men jag är bättre än någonsin. Det är lätt att bli blind när man jämför sig med rödvit-randiga träningskompisar. När jag går som hårdast försvinner de fortfarande iväg. Men vissa dagar kan jag bita mig fast. 10 meter en intervall. 20 meter nästa. 200 meter en riktigt bra dag. Steg för steg, svettdroppe för svettdroppe.

Perspektiv är viktigt. Jag är inte dum i huvudet. Har killen framför mig eritreanskt rekord på maraton så ska jag inte slå honom när jag för tre år sedan inte ens hade tio mil löpning på ett helt år. Jag ska inte ens se honom långt där borta i kurvan, Men det tänds en liten gnista inne i skallen. Jag ska göra mitt bästa. Jag ska springa vidare. In i varenda regndroppe som piskar mig i ansiktet. När jag tror att jag inte orkar mer ska jag ändå vakna nästa dag och göra det ännu bättre. Knyt dina skor. Gå ut genom dörren. Blicka framåt och kliv in i mörkret. Ge din gnista lite bränsle så kör vi hela vägen till ljuset.

/Adam Sibgård.

 

« Äldre inlägg

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑