Vid tablån före play

Blev sittandes och tittade på filmen om Björn Borg – och John McEnroe ska väl tilläggas. Jag växte upp i kölvattnet av Sveriges stora tennisframgångar på 70- och 80-talet med Borg, Wilander, Edberg. Före Björkman, Norman och Johansson under sena 90-tal och tidigt 00-tal. På den tiden ”man” var idrottsintresserad på riktigt. Vi såg det som gick på teve. Var det innebandy följde vi det. Var det Davis Cup i tennis såg vi det. Kval till allsvenskan. Elitserien i pingis. Hockey-VM. Annars var det text-tv som gällde. 377-379. Resultatservice när det var som bäst. Och radiosporten förstås. Fortfarande det bästa. Filmen Borg väckte en längtan tillbaka till den där tiden. När allt inte var så lättillgängligt. När man fick nöja sig med det som fanns. Det gjorde att det fanns en bredd i synen på idrott. Tennisracketen packades. Cykeln gick i ilfart upp till Öis-gårdens asfaltsbana och sen spelades det. Game-set-match. Ett gammalt spjut hittades i gömmorna och vi kastade 75 meter kortare än Jan Szelesny som vi sett på nån Golden League-(ja det hette så)gala. Golf spelades med bandyklubba på en 9-hålsbana i trädgården efter att ha sett Jesper Parnevik i  British Open. När Eurosport visade motocross-VM dröjde det inte länge innan lastpallarna hade blivit platåhopp. För att inte tala om alla världscupstävlingar i längdskidåkning och skidskytte(lillasysters paradgren) som utspelats utanför köksfönstret. Eller handbolls-VM i farmor och farfars kök.

Fan nu blev jag sådär patetiskt nostalgisk igen. Nå väl. Det var inte bättre förr. Men det var annorlunda och jag gillade det. Även om man hade mer än älskat att kunna knäppa på vilken match eller vilket evenemang när som andan föll på. Å andra sidan hade man väl aldrig kommit utanför dörren om så varit fallet anno 1999.

Ska vila knäet från löpning idag med. Kanske ut och jogga imorgon. En vecka kvar till Lidingöloppet. Två veckor till Äppleloppet. Tre veckor till Öis-Loppet. Fyra veckor till PeterNilsson passerar 50-strecket. Och fem veckor till en annan når 30. Ljuva år.

Styrkan på ÖIS var lika brutalt som jag hade förväntat mig efter rullskidsintervallerna. Men vilket pass. Palle briljerade med lätta steg och starka armar. Det ligger nåt i luften. Sanna mina ord.

Arvid har Björn Borg-aura.

/RD

Bra flyt.

Det flyter på bra nu för Holaveden och dess vänner. Oskar dundrar på i uppladdningen mot sub 115minuter. Långa intervaller på arbetstid och långpass kvällstid. Som vanligt lämnas inget åt slumpen. Arvid lämnade lättjan kvar i Jkpg och drog till Göteborg där han piskat upp lidingölopps segrare och väckt nyfikenhet hos en förbundskapten. Han har skrotat lallarnas distans 15km och går för 30. I det här livet måste man bara prova. Cykelbenen kan komma att göra succé. Robban åkte på pisk av en öbo som tog illa åt knät men han tror på start och då är han alltid vass, gjorde sitt livs löppass förra veckan. Själv tror ja starkt på en lyckad helg, formen är iallafall godkänd över kortare distanser. Skam till den som inte går för det till en början. Startar 10min efter dom andra då mitt obefintliga tävlande tydligen inte är något man kan seeda sig på.

Någon som seedat sig är PeterNilsson. Elitledet och låneskidor på Klarälvsloppet 90km i helgen. Imponerande. Holaveden följer det här med spänning.

Träffade Jocke Larsson intill kålstubben i Onsdags, ha verkar laddad för Lidingö. Väggade kraftigt för två år sedan, på god väg mot sub 2,15 men sen nattsvart. Han är egentligen ingen långdistansare, har experterna sagt. Enligt experterna så borde han springa 800m istället men hur kul är det? Formen är iallafall god, det är kanske iår det händer?

Man måste hålla på hela tiden om det ska hända något.

Gör inte som ja utan skicka in eran anmälan i tid.

Traditioner

Länge såg det ut att inte bli något äpplelopp 2018 när Arvid sa ”tack och adjö, jag drar till Götet!”. Ryktet på byn gick som en löpeld, inget lopp? Kollegorna på jobbet frågade. Alla frågade. Vistas egen Bindefelt fick frågan och vilade inte på hanen. Nu kör vi! 6 oktober arrangerar IK Vista tillsammans med Äppledalen Äppleloppet 2018!

Kom och spring höstens kärnlopp!

Läs mer här!

Från Äppleloppet 2018

Tuff tuff

Tänk att få ansluta sig i flocken. Att få sladda med i tåget där Kipchoge är loket och konduktör på samma gång. Jag inbillar mig att man äter majsgröt och lever spartanskt där nere. Inte så mycket annat som lockar förutom stenhård träning och att somna hårt varje natt. Vilken dröm. Jag hoppas den går i uppfyllelse nån dag.

40km denna veckan. Jag har nya träningskompisar i Göteborg som låter mig vara med och leka. Den ena har vunnit Lidingöloppet två gånger. Han pratade igår under passet att sista 4 kilometerna tycker han är jobbiga. Skönt o höra att även dom bästa har tävlingångest såhär drygt två veckor kvar till start. Lidingö alltså, där kan vilket självförtroende som helst gå upp i rök.

Kolla klippet på Kipchoge. Vilken kille. Steget, blicken, leendet. Han springer som en maskin men är fullständigt mänsklig. Det ryktas om att han tjänat över 200 miljoner på löpningen men ändå är fokuset så totalt. Han springer fortfarande maraton, äter majsgröt, lever spartanskt och somnar hårt varje natt. Det är det som är avgörande, att man kan fokusera på rätt saker. I Göteborg fokuserar jag just nu bara på tre saker – äta, träna, leva. (Jättemånga gånger har jag glömt bort nr 1, men jag lär mig)

/örnen

16 år senare – Det är bättre att inget veta

Året var 2002 och jag fick för mig att jag skulle springa. Det var stadslopp i Jönköping. 10 000 meter, På Sta´n Runt som det hette. Jag var 13 år och 10 månader. I begynnelsen var jag en obrydd tonåring som sprang Bäcken runt (5 km) på tid en gång i veckan. Annars var det fotboll, innebandy, pingis och motocross. Om jag visste det jag visste nu hade jag nog lagt av med något för att optimera återhämtningen och inte hämma min kadens så att jag kunde landa på framfoten och trycka fram höften för att inte låta pulsen vandra iväg så jag gick över min laktatgräns så pulsklockan började PIPA och därmed riskerade att inte hinna ladda gps:en och i förlängningen missa att uppdatera instagram för det vore ju en skymf mot allt vi står för.

Men det var en annan tid 2002. Vilken tid har jag nog glömt. Men det slog mig plötsligt: har vi inte irrat bort oss i alla dessa teknikaliteter? Det gjorde vi för länge sen förvisso, men det slog mig också att det är bättre att inget veta.

Har gått tillbaka till grunderna nu. Springer alltid minst halvhårt och gör som jag gjorde för 16 år sen, springer på tid. Testlopp kallar man det nu för tiden – ut och springa kallade jag det då. Det fanns inget annat och varför ska man konstla till det så förbannat. Intervaller körde jag aldrig – trodde jag. Men fotbollen och innebandyn innehöll ju alla ingredienser för att lyckas som löpare och i hög grad var det intervaller lika bra som nåt annat. Distanser mätte man med mopeden, klocka hade man för mellantider. Pulsen kände man själv av. När det började killas i benen var det kanske dags att släppa.

Men mest av allt:

MAN SKYLLDE FAN ALDRIG IFRÅN SIG!

Sprang jag Bäcken på över 19 minuter så berodde det inte på att jag hade fått lite gräspollen på läppen. Det berodde på att jag hade tränat för dåligt eller att jag inte var beredd att plocka ut det sista lilla, åkt för mycket moped eller spelat FIFA 99 istället för att gå ut och våndas i snålblåsten. Att springa med en behaglig känsla var ett tecken på att man var för bekväm och då kunde man ju lika gärna skita i det och sitta hemma och göra matteläxan eller plugga tyskaglosor. Sånt gjorde man på bussen så man kunde snöra på sig direkt när man kom hem.

Sprang man lopp så var det lopp. Tävling. Man mot man. Kvinna mot kvinna. Det var till och med tävling på träning. När jag och Linderholm låg sida vid sida och spurtade på ÖTAB-rakan till Krysset var det fullt ös och blodigt allvar. Det här med att kalla tävling för träning däremot. Vad är det om? Det är väl ett hån mot tävlingen om nåt.

Var med och spelade med ÖIS i helgen i derbyt borta mot Visingsö. Vi förlorade och jag var rätt usel. Men jag skulle ju inte kalla det för ett bra träningspass bara för att vi förlorade. Nej, det gäller att säga som det är om man ska säga nåt och sen bryta ihop och våndas över sin egen oduglighet för att sedan vakna upp dagen efter och ge sig självaste djävulen på att göra det bättre nästa gång.

Tycker jag.

Men.

Alla gör som de själva vill. Allt är fritt. Och visst är det skönt när det är behagligt också. Nu nog om det. Äntligen tisdag. Får vi nån regering?

/RD

« Äldre inlägg

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑