Lätta steg

Ytterligare några bra dagar har passerats och bokförts in i träningsdagboken. Lårets känns av, men det går att träna kontrollerat och relativt hårt. Hoppas det släpper helt hållet under hösten.

I tisdags 14×600 meter med världslöparna Samuel Tsegay och Mustafa Mohammed. Det var hårt. Till en början låg jag med i klungan och det kändes lugnt och fint, men tider verkar inte vara elitlöpares starka grej. Efter ett tag kortade de av både vilan och själva intervalltide med 10sekunder, då blev det genast väldigt hårt för en örn.

Imorgon åker hela gänget till Norge och springer Hytteplanmila. Det ska bli en riktigt go helg. Själv har jag inga ambitioner tidsmässigt, men det ska bli kul att få ta på sig nummerlapp för andra helgen i rad. Oftast när man går in med en avslappnad inställning så brukar det gå ganska bra, men huvudsaken är att låret håller.

Bröderna ingebrigtsen står på startlinjen, men kanske kan våran egen Samuel utmana om seger. Vill ni hänga med under resan så uppdateras det flitigt på team popcorn runners på instagram, in och följ!

Allt gott.

/ örnen

Oktoberväder

Regnet kom från sidan likt mikroskopiska små pilar. Ljuset från pannlampan sögs upp av de små dropparna innan det hann lysa upp marken framför mig. Sprang längst med kajkanterna och blickade ut över de kolsvarta fjärderna. Det var tomt på promenaden längt Djurgårdsbrunnsviken. Några tappra hundägare tog kortaste promenaden jycken kunde acceptera. Några kappor med huvan uppfälld passerades. Likt vålnader färdades de längst trottoarerna. Jag hade som mål ett pass över 20 km…men pannbenet fick jobba för hårt i backarna på ÖIS-loppet och backade idag ur efter 17,5. Det är väl tomheten som gör sig påmind. Post-ÖIS-loppet. Nu är det mest bara kilometer för att snygga till 2019 i böckerna som ska in och för att lägga grunder inför 2020. Jag behöver ett lopp! Förslag mottages gärna.

-OL

Ut med tvivel in med piska och taktisk känsla.

Vilken eufori man missat. Tre av mina svurna bröder på pallen. PeterNilsson och allt det där, öis gården. Jocke Larsson och Olof Broström. Man skulle vart med där och krigat. Men man får prioritera och det är svårt. Min chef ska sluta och han har varit min chef i många många år, i tre olika företag. Man har haft mycket nytta och glädje av den mannen och man får bara hoppas att han känner hyfsat likadant. En otroligt härlig människa. Sådana som han behövs.

Dock sprangs banan i Torsdags med Adina. Vi firade ett år. Hade vår första dejt där, upp och ner i backarna. Speciellt. Den dejten är den bästa stunden man haft på den banan. Aldrig presterat där. Den kräver, men det är inte försent. Nästa år får man stå på startlinjen igen och gå igenom alla dom där demonerna av självtvivel som attackerar en i prestationens skärseld. Måste ta av mig hatten för Robbans beskrivning av loppet. Han kan skriva ”Race reports”. Det är inte alla som kan det. Han kan.

Det är märkliga tankegångar man kan få under press. Så som man är under lopp. Det mest fantastiska är när man ”har det” kan koncentrera sig och vara avslappnad, bita ihop och ösa ur den där källan som ibland är helt bottenfryst men då och då är havslik.  Kipchoge sa att han kände direkt efter någon kilometer att han skulle springa under två timmar. Mycket av tankarna i ett huvudet är tyvärr självtvivel. Tankarna i huvudet har sitt ursprung ur tre kategorier som grundar sig i samhällets fördomar, det genetiska arvet och återklang av vår personliga historia. Återigen det där med vår plastiska hjärna. Ju mer man tänker på det ju märkligare framstår det.

Hur skulle det vara att stänga av tankarna i huvudet utan att stänga av huvudet. Koncentrera sig på en sak och stänga allt det andra ute. Kittlande tanke va? Personligen har jag haft koncentrations svårigheter hela livet. Man lär sig leva med det men det är så tårarna rinner ner för kinderna när man läser om människor som levt under depressionens mörka moln hela livet plötsligt blir befriade. På ett sjukhus i Jerusalem opererar man in elektroder i hjärnan som styrs av en minimal dator som opereras in i bröstkorgen. Människor får en andra chans. Sånt griper en.

Det finns ett stycke i Yuval Noah Hararis bok Homo Deus när journalisten Sally Adee får en kvasi andlig upplevelse av att testa transcranial direct current stimulator. En hjälm utvecklad av den Amerikanska militären på en flygbas i Ohio. Huvudet bara tystnade. Koncentrationen ska varit total. Tvivlarna säger placebo. Vem vet, man vet iallafall att man kan manipulera hjärnans elektriska mönster. En dag kanske en tankehjälm är var mans egendom. En missunnsam jävel i skallen säger att om man kan operera in chip i hjärnan på Hadassah sjukhuset så kan man göra det på andra ställen också, där nyfikenhet och pengar är inblandade. Kanske i Oregon. En del av min hjärna trivs i den gamla världen en annan del vet att den gamla världen är död. Allt är framtid. Vilka är bevisen mot Salazar?

På återseende

/Johan

 

 

 

Den sköra linan

Det är givetvis så att jag vill lyckas på på hemmaplan. Många av de platser ÖIS-Loppet passerar har jag känt till i nästan 25 år. Jag kan varenda vrå egentligen, även om jag inte tränar där jätteofta. Vet var det är kritiskt, var man får sota om man trycker för hårt eller för löst. Ändå slår det mig varje år hur hänsynlöst ÖIS-Loppet är. Så många stigningar som genomlids där på den tunna sköra linan. Så mycket mentalt spel det handlar om både gentemot sig själv och andra. Allt nerkokat på 13 kilometer. Drömmar, förtvivlan, hopp och apati.

Hösten har varit ganska okej. En rejäl sjukdomsvecka annars bra kontinuitet. Att ta lunchrasten till intensiva 30-minuterspass har blivit min melodi för att trycka in kilometerna. Har också lyckats få in några rundor uppe på IKHP som givit bra skjuts. Dock har jag väl tyckt att krämen saknats lite uppför, det har gått lite för fort innan det börjar kittlas under skinnet. Känslan innan ÖIS-Loppet var att jag inte var i riktigt lika bra slag som förra året då tiden blev 49,47. Målet var inför att vara inom en minut ifrån den noteringen. När startfältet utkristalliserades så fanns många välkända namn på start. Arvid och Oskar var förstås stora favoriter till plats ett och två men där bakom fanns väl 3-4 stycken som kunde utmana om en tredjepalacering. Där ibland fanns givetvis Dolla Nilsson men också Jimmy Iby från IKHP och en Hallbykille vid namn Axel Björkman. Det skulle visa sig att den profetian var helt rätt.

Vi ställde upp oss på start och när PeterNilsson dragit sitt klassiska inledningstal var vi iväg. Det blev rusning till Axmers spurtpris efter 350 meter. Men det var inget att bry sig om. Efter en kilometer uppför gamla elljusspåret är man alltid varm i kläderna. La mig tätt i rygg på Dolla. Vi sprang ihop en del förra året och nånstans var målet att hänga med honom så länge som möjligt. Efter cirka två kilometer var vi ensamma som trea och fyra medan Arvid och Oskar gled iväg i täten. Märkte snabbt att jag och Dolla fick lucka. Dolla verkade på hugget och drog första två kilometerna. Jag bestämde mig för att lösa av honom. Att få springa sida vid sida med honom är en mäktig känsla. Ända sedan vi lärde känna varandra i Vasaloppsstugan för snart nio år sedan har han varit en förebild inom löpning och skidåkning som alltid delar med sig av tips och är nog den mest ödmjuka människan man kan tänka sig trots stora framgångar som löpare och skidåkare.

Det där med att dra är ju inte min grej riktigt, det går ofta lite för fort, så även denna gång. Tänkte att vi skulle hänga ihop och tillsammans skapa större lucka bakåt, för framåt var ingen idé att sträva med tanke på Arvids och Oskars fart. Men jag märkte förbi Drefseryd att Dolla hade släppt ett antal meter och vips kom den första stora svårigheten mentalt i ÖIS-Loppet 2019. Fortsätta ösa eller vänta in. Jag räknade dock snabbt ut att jag ändå var tvungen att skapa lucka innan de långa stigningarna börjar efter fem kilometer. Där vet jag att Dolla är vass och om jag skulle ha chansen att slå honom så krävdes det att han inte fick gå ifrån allt för mycket där, vilket var fallet förra året då jag fick släppa.

Jag fortsatte ösa och började förbereda mig på helvetesstigningen av alla helvetesstigningar. Konstigt nog har den inget namn. Man springer på fin skogsväg nästan ända ut mot Tossehalls lägergård men viker strax innan höger och det är där det börjar… Nästan hundra höjdmeter på en kilometer har jag fått det till ungefär.

Hörde Dolla hela tiden och väntade på att han skulle dyka upp vid sidan av mig men hörde inte att han kom så nära. I slutet på backen viker det ganska tvärt höger igen och där kikade jag snabbt över axeln och såg att han var bara 5-10 meter bakom men såg ingen mer som närmade sig. Det kändes ändå skönt. Tredjeplatsen skulle stå mellan mig och Dolla. En riktig lång stigning kvar: Berg. Man behöver ju inte säga mer. Bergabacken. Det enda jag tänkte var att leda på toppen av backen. Gjorde jag det visste jag att jag hade en 50/50-chans. Skulle Dolla komma tidigare i backen skulle jag bara försöka bita mig fast till vilket pris som helst. Allt skrek inombords. Det gör så jävla ont med löpning ibland.

När vi nådde toppen var jag fortfarande först. Men jag hörde honom nära nu. Några små kullar betades av innan Tolarp och därifrån är det en kilometer utför. Vid vägövergången mot nya elljusspåret kunde jag höra stegen komma närmare. Precis innan man når 10 kilometer och ut på det fint grusade elljuspåret var Dolla i rygg och gick direkt upp i tät. Där och då for tusen tankar genom huvudet. Hälften superdestruktiva. Dolla satte in en stöt direkt och han fick nån meter. ”Det var då själva fan vad han är stark” hann jag tänka och där var det inte långt borta att jag var förlorad. Men jag vet ju hur det ser ut. Nu väntade 200 meter seg stigning innan vi nådde vändningen på elljusspåret. Känslan var ändå att vi var ungefär lika trötta och de där 200 meterna upp till vändningen går att uthärda, jag har ju gjort mina 4 minutersintervaller här så många gånger. Det gällde bara att bita i nu. Bara att bita i lite till.

När vi nådde vändningen förstod vi nog båda att det skulle avgöras på ÖIS-gården. Men utan att jag planerade nåt annat känner jag hur jag själv ökar farten och inleder en långspurt med 1,5 kilometer kvar. Jag får kanske en 5-6 meter och jag hör hur Dolla håller på att förgås av maxpuls. Jag känner adrenalinet pumpas ut i mina ådror innan jag känner hur benen segnar och för en sekund känns det som att jag ska sjunka ihop i en stor pöl av självömkan. Som tur var går det utför nu och jag lyckas hålla skeppet flytande. Men en löpare av Dollas kapacitet känner sådan svaghet på mils avstånd och vips var han förbi igen. Vi stapplade mot ÖIS-gården. Uttömda på alla våra reserver, med gråtande själar och syrebrist höll Dolla på att springa rakt in i ett elstängsel. Jag fick fram ett ”ÖHH” och vi fortsatte. Vek in på ÖIS-gården, jag i rygg på en legend. Egentligen unnar jag Dolla pallplatsen lika mycket som jag själv vill ha den men jag tror mig ändå sitta på en ganska okej spurtkapacitet. Frågan är bara hur länge man ska vänta. I höjd med gamla klockan med 200 meter kvar kör jag. Jag kör. Härifrån och in är det svårt att minnas. Jag inser med 10 meter kvar att jag kommer ta tredjeplatsen. I mål står Holaveden. Oskar på upploppet och Arvid med öppna armar. Jag stormar in i hans famn. Strax bakom kommer legenden Dolla och vi står alla fyra och omfamnar varandra. Sånt man ser på tv. Men jag måste lägga mig ner. Det skriker. Det värker. Men det är en enorm glädje. 49.22. 25 sekunder bättre än ifjol. Vad hände?

 

Kommer aldrig glömma duellen med Dolla 2019. Att vi kunde ta ut varandra på det viset. Det var mäktigt.

 

Holaveden show

Vi hade det lite på känn dagarna innan. Skulle det vara möjligt att fylla pallen med holaveden. Jag, Oskar och Robert. Alla har varit på pallen tidigare, nu gällde det bara att allt skulle stämma så vi hamnade där samtidigt.

Kort om loppet. Jag och Oskar höll ett högre tempo än övriga fältet och fick därför en lucka tidigt i loppet. Senare rullade jag ifrån och gick i mål strax över en minut före Oskar. Ett kontrollerat lopp som jag är väldigt nöjd med, både tiden och känslan. Men det var dramatiken där bakom som var det intressanta. Ut från elljusspåret ser man att Robert kommer i rygg på dolla. Det ser ut som de joggar. Pratar lite med varandra, kanske har de bestämt att bara ta det lugnt in i mål var min första tanke. Nej, nej, nej. Så fel jag hade. De är ju helt sönderkörda båda två, på stapplande ben springer de in på ÖIS-gården sida vid sida. Robban avgör med en långspurt som Dolla inte har en chans att svara på och en trippel för holaveden är ett faktum.

Det må låta löjligt men jag tror det blir en dag att minnas när vi bli äldre. Bilder förevigar. Sen kan vi sitta där på ålders höst och ljuga om hur bra vi va.

Återigen, och jag vet att du läser detta, tack Peternilsson för ett kanonfint arrangemang! Det är sån glädje att komma till ÖIS-loppet, och igår kände jag varför. Det är så avslappnad stämning, bara gå runt och tjöta med alla som är där är halva grejen med loppet. Det var svårt att åka hem igår, känslan är att man vill stanna kvar och hjälpa till att plocka ihop. Hur många lopp känner man så med? Men strax efter prisutdelningen var klar såg jag att fyrhjulingen med snitslarna från banan  kom tillbaka och borden på gårdsplan hade redan fällts ihop. Sammansvetsat funktionärsgäng det där. Ett tips är bankett, lite mat och dryck senare på eftermiddan så man kan stanna kvar och tjöta hur länge man vill. Kanske när loppet firar 10 år? Tänk vilken lördagskväll det skulle bli!

Jag nämner Eluid Kipchoge lite kort, ni har säkert följt det på egen hand. Ett riggat maratonlopp på 1:59:40, första gången någonsin någon springer under två timmar. Oavsett om det var riggat med harar som byts ut och med den ”perfekta banan” tycker jag det är riktigt ballt, kanske det häftigaste som hänt inom löpning.

1:59:40.. herregud

/ örnen

« Äldre inlägg

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑