Etikett: Skierg

Höstens och möjligheternas tid

Nu är den här, Hösten. Det har nog ingen missat. Den som är intresserad av regn myser, vi övriga minns en allt för kort sommar. Höstens terränglopp hägrar och drömmen om en spänstig hälsena åter kommer natt efter natt.
Förberedelserna för vintern går för högvarv i Gisebo. Ingredienser för höstens ölbryggd är inhandlade, bär och svamp samlas på hög och hur mycket mjölksyrade grönsaker behöver man igentligen för att klara vintern? På friskis börjar fläkten gå varm och man hör kommentarer som ”jag måste också börja snart” eller ”jag drog lite förra veckan men formen är inte på topp direkt”. Stakmaskinskonjunkturen kommer vara stark och jag spår en peak i slutet på november. Holaveden kommer elda på stakkonjunkturen värre är Kina pressar sin egen ekonomiska tillväxt!
Gårdagens skiergpass var en kamp. Jag klarade inte att hålla spökåkaren bakom mig utan fick se mig besegrad på två intervaller. Men likt en disktrasa låg jag där under spinningcykeln efter sista och kände hur den inneboende värmen gick mot nya maxnivåer. Men nästa vecka står jag där igen, redo att pressa mig till oigenkänlighet för de där siffrorna på displayen.
 

Tveklöst hårt oss emellan.

Tror Oskar Lund trodde att det skulle vara enklare att flytta hem och avsluta karriären med att dominera i Kaxholmen. Öhrn bjuder hård kamp till fots och i källaren håller Palmér spjärn för allt vad han är värd.
/En läsare under Kyrkkaffet.
 
 
Vad jag känner så fegade inte Oskar och jag i källaren sent söndag kväll.
När telefonenalarmet ringde i måndags morse så fick jag ta tag i sladden till Ipad laddaren och dra mig ur sängen så jag föll ur och landade på golvet.
Dunsten gjorde att kroppen mjuknande till en anning och med Gollums hållning kunde jag ta mig ner till Espresso maskinen.
Där jag börjar alla mina vardagar på allvar.
I söndags när alla andra såg på tv och inväntade läggdags frustade vi slem och körde armhävningar för glatta livet.
10 intervaller var och obligatorisk styrka där emellan.
Oskar börjar alltid eftersom han är proffs och tränar 2/3 mer och är typ asgrym.
Så jag har alltså hans tider hängande över mig som piskande plågoande varje intervall.
Vi kör 500m och Oskar chockade med ny taktik genom att inte rusa emot rött som en spansk tjur med två spätt i ryggen och en åtdragen snara runt kuken.
Han öppnade första 3sek långsammare än normalt den hala jäveln.
Han tänkte alltså dra jämt tempo på samtliga ihopp om att ja går stum på mina sista fem efter att plockat lätta skalpar i början. 
Jag svalde naturligtvis inte det betet utan satte en tid inbart 1,5sek snabbare sen var vi skrämande nära varandra till sista då Oskar fick ge sig.
Jag är nämligen snabbast i kaxholmen på 500m Skierg. 
 
I förra veckan var det 1000m.
Oskar utmande mig på 5st 1000m intervaller.
Han körde i torsdags och jag körde i fredags.
Jag var laddad och förbered.
Hade skrivit ner hans tider på en lapp som jag placerade på golvet vid sidan av stakmaskinen så jag skulle ha full koll hela tiden.
Jag hade med mig Bonnie Tyler som sällskap och energigivare.
Dom första två plockade jag och den tredje var jag lite efter sen brast helvetet löst fullständigt.
Jag ska inte säga att jag väggade men det var ingen vacker syn alls.
Svettades nåt åt det grövsta och tappade hållningen min gudstro och stoltheten allt på samma gång och sekunderna bara svek mig och rycktes iväg och kvar stod jag med dåliga tider och hängde lika slapp som Saddam Hussian dagen innan min 18års dag.
Precis som soldaterna efter hängning av Saddam så stod ja där vid repen och tänkte jaha nu är det roliga slut så vad gör vi nu då?
 
(Roligt och givande med en träningsform där man är så pass jämna. Visst kan vi vara jämna på kortare flacka stak intervaller på konstsnö men på allt annat är skillnaden för stor för att vara lika givande.)
 

Käftsmällar från SkiErgen

Jag är i bra form, PB:na har avlöst varandra när det kommer till löpning. Sista två veckorna har jag smygit igång med SkiErg-träningen. Pace-åkaren har offensivts ställts in på höstens tider. Första intervallen har gått bra, andra också, i tredje har jag gått stum…resten är en dimma. Lika motiverande som snabba hastigheter på displayen är, lika stor är käftsmällen man får av faktan svart på vitt att vinterns stakmuskler inte vaknat ur vårvilan. Bot och bättring krävs. Faktum kvarstår. Man blir bra på det man tränar.

MTB-SM ligger tre veckor bort i tiden. Backintervallerna ska köras och utför ska spärrarna lossas de sista veckorna.

Dagens statistik: 3000 m

3000 m kan kanske vara det lättaste klubbrekordet att nå (??) i IK Vistas linne. Bernt Mattsson sitter på det 26 år gamla rekordet. Tyvärr är det inte många 3000 m lopp nuförtiden. Jag behöver pressa cirka 30 sekunder mot min 5000 m split för att klara detta. Det känns inte som en omöjlighet. Det är kanske dags för ett 3000 m battle mot ÖIS när dom slickat såren efter PB-slakten i Eksjö?!?

3000m

9.04,0        Bernt Mattsson                1988

9.04,5        Ulf Mattsson                    1983

9.19,46      Niklas Johansson             1989

9.20,2        Aarre Magnusson             1965

9.21,0        Berndt Wilhelmsson         1967

9.23,8        Per-Olof Dominique          1954

9.43,2        Allan Jonsson                  1960

9.55,0        Jan-Erik Hjärtkvist            1967

9.55,4        Ingvar Johansson              1948

9.58,3        Lars-Göran Johansson      1958

Träning livets nödutgång.

 
Regn och allmän misär är det värsta jag vet.
Människan har en stark drift är att bygga bort elände.
Förbättra och förenkla.
För att undvika kaos skaffar man sig saker att förhålla sig till.
Man söker efter mening och man skapar strukturer för att klara av pusslet.
Livets pussel är precis som vilket pussel som helst, det är lättast om man börjar med att bygga ramen sen får man plocka sig inåt.
Livsstilen med träning och idrottade är en perfekt ram för mitt livsbygge.
Erövringsgenen är stark och har man bestigit ett berg så vill man bestiga ett större.
Det ger mening och struktur.
Det är inte särskilt haha roligt jämt men det är inte livet heller.
Idag var det blött och mörkt och plura spela i moll.
Köket var full av gårdagens disk ifrån poker middagen och tvär trötthetskänsla bebodde min själ.
Det är nu det är guld värt med rutiner.
Jag åkte till polarens källare och flydde regnet för att dunka 5x1000m stakmaskin.
Allt på ren rutin. Det kändes bra och känslan av att genomfört ett bra pass ger livskraft.
Jag fick följande tider vilket är de snabbaste sen början av Februari.
 
3.38
3.34
3.33
3.36
3.38
 
 
 
Fantastiskt lycklig.
 
Att påstå att man är något annat än lyckligt lottad vore att ljuga.
Jag har såhär långt varit förskonad mot större livskatastrofer.
Men saker man fått till skänks och framgång gör väldigt liten skillnad.
Jag kommer ihåg en artikel med Ulf Lundell jag läste för ett tag sedan där han sa att 98% av all hans framgång egentligen mest bara var en plåga och att det var alla misslyckande som skapat stora förändringar som betytt mycket för honom.
Jag vill inte värka märkvärdig men livet är ingen gåva.
Det är en pina.
Ikväll satt jag och pratade med en vän som verkligen har gått en omgång med livet.
Det ger perspektiv på saker och att det är styrka och hårt arbete som är medlet.
Alla har vi våra strider små som stora.
Styrkan är det mest fantastiska hos människan.
Även om jag ser på mig själv och mina närmaste som fantastiskt lyckliga så är det en plåga vi alla måste utstå på grund av själva livet.
Jag har väl ingen högre moral till livet utan det är väl att jag gärna vill göra livet så smärtfritt som möjligt för mina närmaste och jag antar att det är just det som är min moral.
Vi väljer inte våra strider men vi måste utkämpa dom.
Flykt är bara en förskjutning.
Man får skaffa sig en hobby.
Så som alla vet är en hobby något som tar all tid och alla pengar.
 
 
Som krigaren sa Styrka och ära!
 
Sen kan man naturligtvis skylla alla motgångar på gud också. Den stora glädjedödaren.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Intensiv period av frihet och livsaptit väntar.

 
Herregud vilken söndag.
Springa på bana är väldigt speciellt enligt min mening.
Det är det typiska exemplet på att ångest och fascination verkligen hör ihop.
Springa som är så enkelt och naturligt men ett rent helvete att lyckas göra det fort.
Jag tänker attackera löpningen med typisk mindfulness.
Mindfulness bygger på ett accepterande av sakers tillstånd.
Man ska ta känslorna/sakerna(löpningen) och verkligen gå in i det, undersöka det och placera det någonstans i sitt rätta landskap.
Målet är att komma till acceptans och inte låta saker/löpning uppta ett alltför stort utrymme.
Acceptans är verkligen mitt yttersta drömtillstånd.
Jag tycker det är hur vackert som helst.
Ärligheten med löpning verkligen dess enkla skönhet.
För att springa fort måste man verkligen acceptera fakta.
Ska man springa fort så krävs det träning, träning och träning.
Det är helt enkelt en jävla massa pass som måste göras.
Man ska tänka och svettas medans men lever och njuter.
 
 
Nerverna?
Naprapaten tryckte skiten ur mig, bokstavligen.
Jag lider av åkomman att jag lätt blir stel i inre sätersmuskeln vilket får följden att det trycker på en nerv och det resulterar i smärta i rygg och ner i ena benet.
Visst är jag en frekvent fuskare av stretchingen men det är inte riktigt så enkelt.
Den inre sätesmuskeln är lite svår att få kontakt med och det kan krävas att trycka till den då och då.
Enklast och billigast är att försöka ligga med kroppstyngden på en tennisboll och försöka hitta punkten där det smärtar.
 
 
Skidåkaren Johan Palmér?
Det är väldigt nära rullskids premiär nu.
Har kapat och fixat iordning ett par nya stavar.
Har även köpt ett par nya rullskidor med 3or.
Baktanken med det är att försöka bli lite starkare och försätta mig i ångest situationen att ha samma skidor som Oskar på våra stakintervaller i sommar.
Det kommer bli rent episkt.
Vi tar det som en lek och det ger fjärilar i magen men det kommer inte vara någon som ger sig i första taget.
Det kan jag lova.
 
 
Skierg säsongsdebut!
Oskar gjorde sin debut på 5×1000 med 1min vila igår.
Jag kunde naturligtvis inte vara sämre så jag gjorde min idag och jag tror vi kan sparra varandra till riktigt bra tider iår.
Men serie var följande.
3:40 , 3:39 , 3:40 , 3:39 , 3:39
Kontrollerat och bra.
 
 
Hasta luego norawa.
 
 
 
 
 
 
 

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑